Some girls are bigger than others.

Det är verkligen sällan som musik får mig att känna som att jag äger gatorna när jag lyssnar på den. Snarare bohemisk, på nåt vis, delaktig i detta postmoderna kostymdrama som påminner om något Jane Magnusson författat, lite fake pop men omöjligt att inte ta del av, om nu man skall framhäva sig som den livskonnässör man är. Fast det kanske handlar om att påklistra sig tonårsattribut när ett slags konstnärskap - ens eget eller någon annans - blir en identitet. Livet är jävligt...depeche, om jag får säga så. För allt är ju utbytbart och går i vågor, även tankar och föreställningar om att leva. Gå runt i staden, lukta på de brackiga villornas syrener och insuttna väntrumsmöbler på nåt kansli och kaffe och mazariner på Brobergs och den djupa, fräna doften av ren och skär ondska i Centrala Studiestödsnämndens lokaler. Och appropå ren och skär, syrener går väl i rosa, lila och vitt. Då var man tillbaka där man började, och det känns som man är lycklig. För inte behöver man knipsa grenar med sekatör i sin trädgård, lyssna till östergöken och bära vatten från brunnen för att känna harmoni. Det räcker med att hitta rätt inställning. Att uppskatta de små sakerna, även om det finns mycket man inte skulle klara sig utan. Vår balkong, till exempel. Men utanför det egna hemmet? Själv tycker jag att man verkligen förstår världen när man läser en välformulerad och lagomt idiosynkratisk text eller ånjuter utställd konst i för ändamålet anpassade lokaler. Jag tycker dock fortfarande att cynism är att betrakta något som det verkligen är, och inte hyckla när det gäller den värld man lever i, om man skall leva som man lär. Då finns inget existensberättigande för fördomar utan den kulturella eklekticism som är nödvändig för förståelse och brödra/systerskap. Appropå, den holländske författaren Ian Buruma skriver en träffande artikel i Svenska Dagbladet om just detta idag. Dock är det, eller snarare borde vara, hög prioritet på den politiska agendan att ge en lagomt pedagogisk utbildning vad gäller främmande element i närmiljön och förhindra missförstånd. Eftersom det inte går att stävja rubriksättningen i kvällspressen bör i alla fall en omfattande smutskastningskampanj ta sin början. Men av samma anledning som jag läser andra människors bloggar så läser mindre belevade människor kvällstidningar, för det ger dem näring i deras sökande efter identitet. Det gäller att skapa ett alternativ till extremismen när känslor löper amok och det saknas lämplig avreageringsmaterial. En prunkande misconception! Om jag använder mig själv som exempel: det är bekant (för mig) att mina humörsvängningar snarare är legio än tillfälliga toppar och dalar. Men jag kan inte hjälpa det, låt vara att jag är grymt fåfäng och rasande nära den vuxna ålderns alla negationer så som syokonsulentbrunt hår och kläder som oavsett dagsform ser sjaviga ut. När ens blekhet inte är klädsam utan har en köttig röd underton. Framför allt de dagar man är på ett riktigt kverulant, bittert och besviket humör. Det har ju varit mitt kännetecken, men i samma veva som man köper en polo bara för att köpa något, det står ju fula polotröjor som spön i backen här i världen, så är det över. Varför skall jag som är lång och smal ha en fyrkantig tröja i min garderob? Nä, fan. Lyckokänslan av att bränna pengar på att dress up börjar bli sliten i kanten när ens omgivning har uppnått familjelivsåldern. Ja, om jag hade haft några kompisar, det vill säga. Nåja, det finns ju saker som man har kvar. Som att lyssna på the Adverts medan jag målar i impressionistisk anda. Som de gånger jag ställer in festen för att tomheten finns där ändå, även utan alkohol. Åh, vad det är länge tills skolan börjar, när livet fylls med en mening. Förbannade sommar, det kommer bli min undergång. Fattar ni?
Alternativt kunde jag skrivit ihop mina känslor på ett annat sätt, fast då med risk att låta egenkär. Ett par schyssta mörka slacks, en trivsam skjorta. Kanske en tvärrandig slips, Ted Baker har en del roliga färger. Mörkblå, stickad v-neck över. Tommy James & the Shondells genom högtalarna. Lådvinet nyöppnat. Med ett glas står man på balkongen och blickar ut över vägen, där bortom träden på Berghem. Universitetets gula tegelkaserner. Då borde jag fan vara lycklig. Men vad är skillanden mellan det första utbrottet med Bored teenagers och den här senare beskrivningen av ett hypotetiskt scenario till de ljuva tonerna av Crimson and clover. För något annat funkar inte, jag är så jävla mycket white boy. Vill ju egentligen bara ringa upp Nadja och "Damn bitch, you stupid fly! Why for you don't be rollin' wit me? Shit dawg! You's da shizzle BAM bizzle! Word." Givetvis med Snoop D O double G in the muthafuckin hizzouse. Äh, jag har redan en identitet, fastän den är tydligt formad av min egen uppväxt där det fanns en Andres Lokko och Jonas Inde och jag hade bruna byxor i Manchestertyg och rutiga skjortor och tvärrandiga tröjor. Långt från alla ni andra, som mer kan förknippas med bönderna som härjar i Big Brother-huset än med vett och etikett. Vanligt bordsskick, skall det vara så svårt? Håll er från naturen, människor! Under miljoner år har homo sapiens utvecklats och nu när vi väl bor i trevliga bra bostäder med en relativt trädfri omgivning så envisas folk att åka ut i naturen för att koppla av - alternativt - festa eller vad nu roligt man kan ha på t ex festivaler. Populärkulturen skapades i städer och har inget att göra på leriga åkrar. Tänk till, era förbannade bakåtsträvare. Men om någon månad kan jag äntligen slå mig ned i en av de svarta plastpaddorna som påminner om balkongmöblemang. Duka upp med två glas (räknar med sällskap e.g. Nadster) och den gamla klassikern Viña Maipo på låda, Architecture In Helsinki eller El Perro Del Mar lite halvhögt uppskruvat på stereon och så dra in intrycket av byggarbetsplatsen som på ett dynamiskt sätt ramar in närområdet med tegelhusen i asfaltsdjungeln. Blåbetongen och det röda teglet på Berghem och akademikerfabriken bortom universitetsgärdet. Vad är ljuvare än att leva vid en genomfartsled. Där om någonstans hittar man ju stadens puls. Och livet ter sig som det verkligen är och blir behagligt just för att om man betraktar samhället utifrån verkligheten så är avvikelsen från samhället det som skrivs om i kvällspressen, och läsarna av de tidningarna blir en färgad prick i det kalejdoskop som jag betraktar världen genom. And some girls are bigger than other girls' mothers.