Some girls wander by mistake.

Det är få rutiner som jag kan njuta av så mycket som söndagens Dagens Nyheter där den ligger varje vilodags morgon utanför ytterdörren. Sedan läser jag tidningen medan jag dricker mitt morgonkaffe och sneglar ut genom fönstret mot byggarbetsplatsen därute och myser över att det är söndag, vilket innebär tystnad och lugn. Det omedelbara intrycket av tidningen låter ofta inte vänta på sig. I obygden lobbas det för att den tänkta Norrbottniabanan (tågräls norr om Umeå) skall byggas, något man på regeringsnivå inte verkar lika sugen på, trots att miljön var ett vallöfte. De menar istället att eftersom fler människor bor i Mälardalen än i norr så är det en prioriteringsfråga om var flest personer åker tåg. Man tänker alltså med proportionalitetsprincipen. Vilket säger sig självt; fler tågresenärer innebär mindre biltrafikanter och där flest personer åker tåg...enkel logik, eller hur? Samtidigt hörde jag på nyheterna för någon vecka sedan att snöskotrar är de största miljöbovarna i Sverige, de släpper tydligen ut långt mer miljöfarliga ämnen än bilar. Nu tänker jag mig att det sker en brainstorming på Näringsdepartementet (tänk er två ministrar med en kopp automatkaffe var) och Maud Olofsson - väl bevandrad i det norrländska svårmodet men även benägen att glömma detta - plirar lite finurligt mot Åsa Torstensson. Och så föds en idé om att för varje lagd kilometer Norrbottniabana skall ett visst antal skotrar vara inlämnade för destruktion. Åsa Torstensson känner sig som en ja-sägare i sammanhanget eftersom referenser till den enfaldiga norrländska befolkningen saknas. Befolkningen som bor i kommuner med färre än ett hundra tusen invånare, de som menar att naturen finns för deras egna höga nöjes skull, de som fäller skog och gräver i gruvor och gillar att titta på ishockey. De som vill att Norrbottniabanan byggs fastän de sällan kommer att åka tåg på den, då deras resor snarare går på tvären till den stackars fjällvärlden. Nåja, de har ju ett engagenmang i tågdragningen då deras döttrar som flyttat till Hässelby och Sickla (Stockholm för norrlänningar) kommer hem till julen.
En annan sak som stör mig med vanliga människor är ett underutvecklat språkbruk. Först och främst - man kan inte vara en utflyttad umebo! Inflyttad, det förstår jag, och säkert ni också. Jag har flyttat till Umeå, jag bor där. Enkelt, eller hur? Men logiken försvinner när man säger att "jag har flyttat från Umeå, jag bor där". Före detta umebo, visst (fastän jag själv vill hellre skriva Umeåbo, men det är ju upp till var och en..) men man kan inte både bo och inte... Och sedan att säga "så om ett år är jag stockholmare eller göteborgare". Nej, tyvärr, det är du inte. Du är inflyttad Stockholmsbo eller resident i Götet. Men det tar säkert tjugo år att bli stockholmare, eller gud bevare - göteborgare. Och även då kommer säkert en del lokalfödda grannar att komma med synpunkter på din etniska gruppering. Det roligaste är ändå "jag vill uppleva nya saker där". Sadomasochism? Bergsklättring? Möjligtvis uppleva samma saker som du gör i Umeå, men på annan ort. Supa dig full och skämma ut dig i Flemingsberg eller Hallunda där du kommer att bo. Hitta meningen med livet på Stureplan, bära dina känslor utanpå kroppen och visa att du minsann finns du med. Vi vet att du finns, och vi är ganska glada att du valde att flytta från just vår stad.
Det är klart att det blir bättre med Norrbottniabanan än utan den, jag säger inte något annat, men det är knappast för invånarna i Piteå som den i så fall prioriteras utan snarare de som kan tänkas besöka paltätarnas lilla håla. Söndagar är bra härliga!