Kejsarens nya kläder.

Kära dagbok.
Jag har en önskan om att inte se dig som en uppteckning över mina framgångar och misslyckanden eller ens de vardagliga små incidenter som genom underfundiga formuleringar kan återges i smålustig form. Ej heller är det min mening att ge sken av mig själv som en älskvärd person bara för sakens skull, många spaltmeter är skrivet om popularitet men att drista sitt umgänge av nära och kära är knappast en handling som borgar för att det skrivna ordet förmedlar kvalitativ läsning. Menlösheten i att sätta låga krav på sitt bruk av berättarforumet kan ses som ett prov på lågt självförtroende, men det kan vara en drivkraft hos den som har insikt hur ens handlingar ger återklang hos andra. För att inte tala om att se sig själv i spegeln och inte bli betraktad av en falskspelare och dubbelnatur. Det här är skrivet utan känslor. Ett prominent men utsiktslöst pekoral utan konsekvensanalys. Vägra kongenial fiktionalism!