Histoire de l'images.

I sällskap med mina föräldrar och Käkben och Lårben besökte jag en åker utanför byn Degernäs för några dagar sedan. Fågelskådning var ordet, sa Bull, men det egna intresset var svalt för just några chicken shit djur som sjappar söderut under vintern. Jag menar - i jämförelse; det känns inte troligt att jag skulle bli betraktad i kikare om jag flyttade utomlands varje höst för att sedan återvända på våren följande år. Men hur som helst, det som fastnade i mitt minne är den scenografiska vyn; hur åkern som vore van Goghs stråhatt utspridd över den flera gånger om i den gula nyansen skiftar i brunt och grönt där skogen tar vid och sedan den vit-grå-blå himlen. Har skissat lite på motiv av inspirerade av Monets trädgård de senaste dagarna. Får se vad det här leder till. Kul, dock.

Är man det minsta bit intresserad av bronsskulpturer så finns the cream of the crop på Galleri Andersson Sandström; Sean Henry ställer ut.

Popsnöre incognito.

Jag skrev en text alldeles nyss om pop och vad jag tycker om vissa artister och hur jag tror att de tänker, men det känns bedrägligt att recensera musik. Som att säga att man visst kan tycka att viss konst är ful, men då måste samma person kunna säga åt en femåring att sluta rita när denne gör en teckning till sin pappa på födelsedagen, men han kan inte fortsätta produktionen för hans teckning inte når upp till en viss given standard som man mäter all konst efter. Jag tycker att viss konst är ful och jag hymlar inte ens om saken - till exempel Robert Rauschenberg är ju bara en usel kreatör, men jag mäter honom inte efter vad som är god smak. Jag kan tänka mig att musikrecensenter tänker i termer av att de uppfostrar ett barn. Skivbolagen, eller samhället, ser till att barnen lär sig rätt saker. Ibland är barnet elakt och får en dålig recension, men överlag räcker det att försöka balansera sin pedagogiska talang med en viss del humor och en hel del hänvisningar till pensionerade aktörer. Problematiken uppstår när en samling stofiler som Rolling Stones släpper ett nytt album, för hur förklarar man för sitt barn vad som är uttjatat när barnet har malt på i samma spår de senaste tjugo åren, när barnet i själva verket är lika gammal som ens farfar eller dylik äldre pensionerad person - fastän kanske åberopas demens eller annan åldersrelaterad sjukdom vilket inte känns helt oriktigt med tanke på att de som hängivet lyssnar på Stones år ut och år in gör det med samma tro, som när andra människor ber till Jesus. Eller i det unga barnets fall; lyssnar på sina föräldrar och tror att de talar sanning för jämnan. För att inte förgripa mig på andra människors smak ifråga om musik, som den där clownen från Skellefteå som klagade i lokalnyheterna på att symfoniorkestern får mycket pengar, tänker jag i alla fall stolpa upp dagens spelningslista.

Mighty Mighty Bosstones
Ariel Kill Him
Crowded House
Sarah Slean
Eels

Orange Juice
Gene
Selfish Cunt
Ricky Nelson
Morrissey
Magazine
Cocorosie
Tom Waits
Mavis Staples
The Specials
Anna Ternheim
Fireside
Friday Bridge
Sly and the Family Stone

Editors

Roxy Music

The Style Council
Mattias and the Everyday Mistakes
Basia Bulat
Laura Viers
Hello Saferide

Jag har förstått att andra människor brukar lägga upp dylika mp3-listor för att de tror att musiken berättar om hur deras dag har varit, men det är ju beroende av att man vet hur dessa personer relaterar till just den musiken. Själv avskyr jag att sätta in musik i en genre och det svenska språket är ju dessutom utrustat med ett obegåvat uttryck som hårdrock vilket i princip kan innebära glamboogie eller black metal. Jag skulle inte vilja säga att jag lyssnar in mig på kategorin "svensktoppsmusik" men nog fan dyrkar jag marken Plura vandrar. Nåja, jag tycker i alla fall att Eldkvarn levererar schysst komponerade stycken örongodis. Det som stör mig med samtidskulturen är önskan om att vara populär i massproduktionssyfte - att skriva en trallvänlig hit som alla kan nämna men ingen kan sätta in i ett sammanhang. Bring the riot! Klubba Idol-Agnes blodig med en järnfemma och lämna Dregen naken i den Småländska skogen, säger jag. Rolling Stones är typexemplet; hur man efter Exile on Main Street har upprepat samma låtar för varje skiva. Att Coldplay har gjort samma sak - skrivit en slagdänga och sedan spelat in den många gånger om - under hela sin patetiska karriär. Exemplen är otaliga. Och vad är exempelvis skillnaden mellan en arenakonsert och ett väckelsemöte i trakterna kring Vindeln? Mer fylla på Metallicas sammankomst, möjligtvis.

Darwinism.

Jag är starkt kritiskt till forskningsvärlden överlag. Jag menar - det finns fortfarande människor som tror att den modell som mest korrekt speglar det faktiska samhället är konstruerad av Karl Marx. De kan tro detta därför att övertygelsen är en allmän spridd vanföreställning. Ungefär som att det finns de som tror att en högre makt har skapat homo sapiens efter en noga uträknad plan. Som att jag tror att den planen var en del av en Jönssonliganfilm från 1980-talet. Som att evolutionsteorin enligt Jean-Baptiste Pierre Antoine de Monet (riddare av Lemarck) har levt vidare mer eller mindre i sin ursprungliga form sedan 1809 (det är 198 år för er slösinnade människor) innan forskningen väljer att bygga konstruktiv kritik kring ämnet. Men det är i detta läge som jag vill ge cred till evolutionsteoretikerna på 1800-talet, för vad är ett bättre exempel på utvecklingslära än att det är i världens mest sekulariserade land med världens mest individualiserade invånare (enligt World Public Opinion) som den vetenskapliga analysen har utmanat den traditionella uppfattningen, det är i det land som närmast är att likna en teknokrati i jämförelse med andra stater som förnuftet övervinner bekvämligheten att aldrig utmana material som härleds till empirisk diskurs. De svenska forskarna har inte skapat rubriker som får en vetenskapsjunkie som mig själv att drabbas av nervös urinblåsa eller nagelbitarhybris utan har genom djurplågeri konstaterat att ungar till stressade, olyckliga djur (i detta fallet var det fjäderfän vilket kan specifieras som höns) i större utsträckning riskerar att bli stressade och olyckliga, enligt Public Library of Science, som enligt vad jag erfar skall räknas vara en tillförlitlig källa. Att miljö och genetik påverkar en avkomma är inte något som väcker uppseväckande frågor, anser jag. Det förklarar ju verkligen varför den där killen som verkade vara som vem som helst i sexårsåldern sakta men säkert växer in i rollen som en mobbare och rasist, det beror inte bara på tveksamt umgänge utan kanske till lika stor del på en arbetslös mamma som sitter hemma under köksfläkten med en dagskonsumtion av en ask gula Blend och där intresset för omvärlden knappast sträcker sig bortom Vecko-revyns reportage. Hon är ju dessutom bara några år över tjugo, så det är ju så passande, samtidigt som hon fantiserar om en stark karlakarl klädd i skinnväst som kan ta hand om henne och sedan röstar hon på Vänstern för att hon har ju lärt sig det sedan barnsben att det är så man skall göra när man lever på socialbidrag och medan hon sakta blir en allt större belastning för oss andra i samhället så växer hennes son in i rollen som inte bara en avvikelse från normen utan en direkt fara för sin omgivning. Sedan träffar sonen, när han är i fyrtioårsåldern, en tjej på tjugo och några till år som har en son men inte någon karlakarl klädd i skinnväst, och så sluts cirkeln och det skapas en ny generation som saknar alla möjligheter till att bli en framgångssaga på grund av att föräldrarna är genetiska avfällingar. Det är inte så konstigt att samhället bygger på elitism och att jämställdhet - för alla och ingen glömd - bara blir en fin tankeverksamhet så länge som det finns rättigheter för människor som inte förtjänar att ta del av konceptet frihet. Men så får man inte säga, för det strider mot den demokratiska civilisationens principer. Jag själv är inte heller en anhängare av denna åsikt, men det är alltid kul att leka med tanken. Eller att skriva blogg om det. Det är genom att tänka och ge kritik - både kontruktiv sådan och den andra varianten - men sedan diskutera igenom det talade eller skrivna ordet, som alla människor kan ses som hörnpelare i civilisationens utveckling. Utan utbildning och forskning skulle vi fortfarande förfölja skridfinnar och värdera mänskligheten enligt den rasbiologiska tematiseringen, eller de förbannade kvinnorna skulle inte ha rösträtt. Det är genom kritiskt tänkande som den där arbetslösa förtidsföderskan får möjlighet att lägga sin röstsedel på populisterna. Bollocks to it!

Osteopatisk lesion.

Dålig kunskap om, eller en elak inställning till, social interaktion är när man om och om och om och om och om och om och om och om och om och om och om och om och om igen påminner en person att något är på ett visst sätt. Fine - jag är i dålig form - men måste den jävla kroppen hinta det hela tiden genom att smärta än i en lem än i en annan. Den senaste i raden av löjliga åkommor handlar om vadmuskulaturen som inte har den spänst som jag tack vare ett liv som stundtals idrottande yngling för tiotalet år sedan är så ooooooooooooooootroligt van vid. Varje vinter...

Drivans blomma vissna bort och dö.

Det är knappast det kulturella beteendet hos människor som gör att våren uppskattas. Idag var det en väldigt fin dag; sol och varmt och byggjobbarna som förvandlar vårt bostadsområde från ett upplag av armeringsjärn och gjutna betongklumpar som höljs i lervälling (vilket får hemmets närmiljö att likna en oregerlig rivningsfastighet) har fått lite ordning på prylarna, ännu en spökstad men nu kan de boende bilda sig en uppfattning om hur deras framtida grannar kommer att residera. En lång arbetsdag idag (från åtta på morgonen till nio på kvällen) men redan tidig förmiddag fick jag känslan av välbefinnande. Slängde ett getöga i en tidning som några kolportörer frälser oss medborgare med (dessa låginkomsttagare i orange jackor gjorde sitt värv utanför universitet). Skepsis är den mest beskrivande formuleringen när nyhetsvärdet bedöms av mig i denna tidsskrift. Inte som om jag någonsin ger mig i kast med Aftonbladet, nog för att jag sneglat på deras lokala variant av hemsidan några gånger, senast idag för att med svalt intresse ta del i omröstningen vilken Västerbottnisk kommun som har bäst slogan. Själv håller jag nog på Vilhelmina med deras frånstötande bidrag till tävlingen som mer låter som resultatet av en gymnasieskiva för Frisörlinjen när tjejerna spånar fram sin önskan om en sång till schlagerfestivalen - "vild och vacker". Vilket får en att undra varför de inte valde det mer uppenbart efterblivna Vilhelmina by night: supa, knulla och fight, men det konceptet är säkert tingat av någon annan utflyttningsbygd. Nåja, åter till Metro - jag har uppenbart tydliga inlärningsproblem då jag gång efter annan väntar mig journalistisk know-how istället för den rumphuggna kvalitet som om skribenten önskade sig vara meriterad med en folkhögskoleexamen men det ofullständiga gymnasiala betygsdokumentet kräver några komvuxterminer vilket gratispressen löser med en praoplats. Pris ske gud då denna tidning (som vem som helst mottager utan kostnad) inte står i paritet till stadens morgontidningar som vid en läsning i lindrigaste fall innebär att ögongloberna värker och ett brusande ljud moler oavbrutet, känslan av begränsad frontallobskapacitet är inte långt borta, då vän av ordning funderar att nu hade läsaren tänkt ha trevligt med ponnyn på en restaurant men där var det full frys med Stefan och Krister (omskrivning för något annat) och kvällen spenderades på en pub fylld till bristningsgränsen med trettioåriga Iron Maiden-bönder i GD-tröjor. Såna kvällar då man slår sig i slag med något dialektalt missfoster och motiverar sin handling med att det är bättre att mot Olle i grind än att räddhågset bevittna hur traditionens makt grasserar och stärker sitt grepp om den kulturella kontext som ger de flesta städer ett dåligt rykte.

Enligt någon annan keff nyhetsportal så överväger Kirsten Dunst att sluta med skådespeleriet (hon är med i spelfilmer, som att det någonsin varit skådespeleri, försök med teater, din pajas) därför att hon inte kan ta negativ kritik. Kirsten Dunst slutar? I would be so lucky...

Läste på min systers kompis blogg att Frida Selander spelar ikväll på Scharinska. Det vore en hygglig avslutning på den här fina dagen.

Oh, shit.

Svårt att hitta ett större underhållningsvärde än när Dagens Nyheter idag showcasar en bajskorv på nätet.

Ars amandi, arte et marte.

När inledningen - anförandet av denna dagboksform genom den första posten - blev en vandring i min så kallade själsliga boning där distans till det egna intellektet och insikten därom (tillkortakommanden därtill) avhandlades funderade jag hur detta verkar vara en allmänt spridd förtjusning av förverkligande, medan jag vill vara djupare än vardagsbetraktelser fastän det skiljer sig föga då jag fruktar inte alls något (skiljer på varken det ena eller andra). Realismen är lite för dominerande - på både gott och ont - när jag hamnar i samspel med självdiagnostiserande hobbypsykologi och utlämnande anteckningar i offentlig regi. Ehuru denna framställan av mina tankar inte besörjer delge mina känslor till någon oanmäld, lägger jag ändå upp vissa personliga förhållanden till allmän beskådan. Nu till momentet när himlen öppnar sig och skyfallet öser ned som spyor över alla och envar som inte begriper tjusningen med stadsmiljön utan bara drar upp dragkedjan på Elvinejackan ännu längre i halsen och irrar runt under bar himmel då lärdomen sedan barnsben sitter i att man icke skall stå under ett träd vid ett åskfall, vilket denna storm kan liknas vid, men så hittar de en industritomt och alla förmaningar som skrockfulla föräldrar har givit sina barn är som bortblåsta när de går mellan skotrarna som är uppställda till försäljning med en förtjusning som vore Thomas Quick lössläppt i ett dagis, medan vi andra håller oss inne i bibliotek och något museum där kulturen blickar mot frukten av sin egen kunskap, det vill säga vi som läser på universitet. Har anmält mig till höstterminen idag, och det var inte något självklart val. Jag har besparat mig själv några djupare funderingar kring själva valproceduren - gjort är gjort - och det är med glädje som jag tänker på ht 07, även om ett annat val skulle gett mig liknande känslor av framtidshopp. I slutändan kommer det nog bli kurs efter kurs som betas av i min akademiska kalender så det handlar alltså mer om turordning än att skilja ut en utbildning från en annan. Konstvetenskap är dock ledordet för höstens studium, trettio poäng sammanlagt (45 med det nyare räknesystemet) som uppdelas i två tredjedelar Från modernismen till idag och den mindre tårtbiten har den föga spännande men ganska sammanfattande beteckningen Konst och design. Jag har lekt med tanken att våren kommande år innefattar Etnologi C och en mindre kurs för att stilla min nyfikenhet och mätta min hunger efter konstkulturell teori, i form av Ikonen - visionens rum. Hah! Framtidsutsikter... Vem vet vad som händer fram tills dess, inte för att jag tror att farbror dödsängeln kommer och knackar på utan jag menar; jag har ju inga tvivel om mitt engagemang för hösten 2008, då i form av Biblioteks- och informationsvetenskap, som jag (i dagsläget) har tänkt skall leda till en magisterexamen. Lång väg att vandra men trägen blir en medioker slutprodukt om inte den riktiga talangen finns, som min gamle trumpetlärare brukade säga till den unge Nils som smög iväg på fredagens lunchrast för att träffa den där tjockisen i pingisrummet i Backenskolans gympahall. Inte så lite buskis...

Gav akvarellmåleriet en ärlig chans idag men jag saknade känslan av tjock färg som liksom sätter sig i kroppen och talar till sin skapare när motivet växer fram på duken, verket som kommer till liv och blir till konstnären och konstnären blir till verket och vi ser på varandra som var vi en klyscha i regi av Kurosawa [黒澤 明] och alla förstår den plågade mannen, men tyvärr - för min egen räkning - så slutar det med destruktion av min smärta genom det målade och slutligen en svart massa på målarduken när jag gör upp med mina demoner. Då kan jag önska mig ett lynne som hos van Gogh eller en krymplings lekamen som Henri de Toulouse-Lautrec, medan jag dricker mig närmare döden dag för dag. Men jag vill inte; alkoholismen har jag varit och tafsat på och jag betackar mig det gisslet. Och fastän hororna på Moulin Rouge inte delar en cigarett med mig i den sena nattens rus så inspireras jag av den avsmak jag känner för samtida populärkultur i allmänhet och vissa samhällsmedborgare i synnerhet, så jag kommer nog aldrig att sluta skapa. Kreativiteten är en ventil där jag har full och ingen kontroll. Det är en del av mig. Och en del av dig. Just dig, som tror att du känner något när det egentligen bara handlar om lycka. Inte förrän det mörkaste i en har nått ytan och man gråter över sin egen skam kan man säga att jag är en människa som skall tas på allvar! Men det kommer väl inte att hända, ni där som fördriver livet genom att pissa runt på internet innan ni äntligen får åka på en road trip till någon håla i Dalarna och titta på Robert Wells. Men, som jag sade, ni är en del av den kreativa processen i mitt liv. Egentligen - som det verkar efter att jag skrivit den här texten - det som definierar mitt liv.

Gracias a la vida.

Jag har använt en del av min umgängeskrets under mitt liv som en del i ett slags experiment, där jag ställt kulturella avvikelser mot gängse normer och kastat in dem (mitt umgänge) i kontext där osäkerheten kring livskvalitet börjar ifrågasättas. När jag ser tillbaka på min uppväxt och de situationer jag ställt min omgivning inför vill jag till lika delar ha det hela ogjort som att jag är stolt över mig själv och förstår att jag knappast skulle vara den individ som jag ser mig som idag utan den empiriska grund jag tillskriver mig själv. En nästan Kaufman:esque uppteckning av ett liv men med den väsentliga skillnaden att mina bryderier - framför allt i min ungdoms dager - var produkten av strävan efter utanförskap snarare än uppmärksamhet. En alienation som var förljugen och knappast unik men som formade mitt tankesätt under de där pinsamma tonåren när vardaglig ångest är ljusglimtar i påhittade trauman. Det har ju alltid handlat om skolan, för det är i skolgången som identiteten har sin grund snarare än i den separata familjens nyckfulla uppfostrande av barnet. Nog för att jag aldrig lärde mig att räkna, men rent stilbildande var (och är) skolan en institution som saknar motstycke i det moderna samhället. Skolplikten (framför allt) är det som formar lerklumpar till små figurer som växer upp till en viljelös fårskock, till invånarna i samhället som dagligen accepterar sin roll i det habitus med små konstruerade relationer till populärjournalistik och gruppmentalitet, solidaritetsprinciper och arbetsmoral som är en del av komplexiteten i processer på såväl mikro-, meso-, exo- som makronivå. I min egen närmiljö har jag haft intelligenta, förstående och humoristiska föräldrar och syskon som gett mig ett stöd och kärlek som jag förstår - vis av livserfarenhet - inte är alla förunnat. Vad jag i grund och botten vill säga är att jag är lycklig!

Det kanske är förmätet av mig att citera Violeta Parra i titeln till den här texten, men det skänker en viss tvådimensionell enkelhet till mitt frustande, vulgära, färgglada och dynamiska utbrott här ovan. Det är ett medvetet val att inte ge min teatraliska person en nyans av mjukhet genom att blicka inåt i ett fejkat försök till amatörfilosofisk självrannsakan, knipa ihop ögonen och dra på munnen för att sedan slappna av, torka svetten från både panna och rövspringa och peka på reflektionen i speglen; är du pretentiös, din jävel?