Angela Lansbury.

De som bor i våningen under vår har ofta ganska högljudda fester så jag och wifester har fått vänja oss vid nittiotalstechno, hockeymatchvrål och andra pubertala utbrott. Ikväll har de dock lagt ännu en kväljande pastisch till listan av störande uttrycksformer: allsång. Jag har mord i sinne, kan jag säga.

Även om det var det enda hoppet för världen att fortgå, i en slags fjantig science fiction där jag var tvungen att återbefolka jorden, så skulle jag inte vilja romantisera den där Murder, she wrote.

Outfit faux.

Att inte sälja in mig - eller snarare den här bloggen - som en framgångssaga kanske verkar konstigt med tanke på den potential till just detta som genererats de senaste trettio och ett halvt åren med start i Uppsala den tjugosjunde oktober. Men jag tog mig en stund till att reflektera över mitt förhållande till det här och jämförde min egen inställning med vad andra människor skriver om. Den praxis som ligger till grund för mycket av den dagboksinformation som jag läst verkar vila på regler som är beskäftiga och krampaktiga, men det verkar likväl vara en merit att vara sakkunnig i populärkulturella frågor. Fast det går väl å andra sidan hand i hand, om nu populärkultur och ungdomskultur är synonymer, och det får man väl nästan säga kan vara fallet. I ett tidigare inlägg här på denna sidan gjorde jag mig lustig över fascinationen med mp3-spelare och varför man väljer att meddela andra om vad musik som avlyssnats under den gångna dagen. Det finns även en annan typ av menlös information på display av vad som verkar vara intelligensreserven här i landet, men för att inte pissa på andra utan att ge den vardaglige dumbommen chans att slå tillbaka så listar jag nu min egen garderob som jag bär denna lördag, vid den tid då jag cyklade iväg till jobbet.

Acne jeans
Filippa K långärmad bomullströja
Ted Baker cardigan
Tipster kavaj
Le Coq Sportif skor

Det är så härligt att förmedla detta, och det berättar ju verkligen fuck all om mig.

Här i Velour kavaj, Abercrombie & Fitch skjorta och Mylord slips.

Jag definierar mig hellre inte alls än genom populärkulturell och flamboyant självhävdelsefixering. Gärna med stil, dock.

Curieux en un cône.

Har upptäckt att jag finner ett lite barnsligt och förvirrat nöje i att klicka på Nästa blogg som finns i menyn härovan. Med en fascination för detaljer i andra människors liv så är skörden så här långt (idag) dels en bild på en fransk häst och en fjortis i NewYork som skriver på nån slags sms-engelska, en sifferfixerad bibliotikarie och något på ett språk som jag inte alls talar men det gör inte så mycket för intresset finns för att pussla ihop vissa internationella uttryck med bilder och det ena med det andra. Jag bortförklarar det här beteendet med att det är ju ändå lördag, jag är nyfiken i en strut, jag är uttråkad, eller det är i alla fall bättre än att jag... whatever.

Läser på SVT:s text-TV att den där Louise "som bodde under svåra förhållanden" et cetara, hennes pappa har riktat kritik mot Socialtjänsten i Vetlanda kommun. Min lillasyster jobbar på Socialtjänsten (om än i en annan kommun). Kanske jag kan tala med min syrra så att det här löser sig. Det är en inställning som vid en eventuell anställningsintervju borde rendera i ett jobb på någon kvällstidning, som om jag någonsin skulle vilja det.

Min dagsrutin innebär läsandet av flera morgontidningar, bland annat lokalpressen (en läsning som dock ofta kryddas med en viss skepsis till hur man värderar nyheter). I den ena av de två Umeåcentrerade tidningarna finner man dock idag en artikel som inte kan kritiseras för det journalistiska värvet, däremot innebörden av det som berättas. Sedan polisen infört vapenamnesti har fyra tusen två hundra och femtiofem vapen lämnats in. Tryggt samhälle vi lever i...

Den andra lokala morgontidningen har idag en rubrik som inte går av för hackor. "Umeå kommun riktar varning: risk för tonårsfylla på valborg".

Barba non facit philosophum.

Jag reflekterade över författarskap och det skrivna ordet som ett medel för att förmedla sina tankar när det var dags att sortera intrycken efter Journal d'un curé de campagne vilken visades i förmiddags för oss konstvetare vid universitetet i Umeå. När vi sedan raljerade över filmen var det ganska uppenbart att bara för att man studerar ett sätt att hänga ut sina känslor behöver man inte förstå sig på dem. Det var lite lustigt när jag i sammanhanget kom att tänka på att det starka uttryckssättet som historien förtäljer (lågstämt allvar) påminner mig om Ian Curtis. Vad det var som drev honom att leva innan han tog sitt liv snarare än vad som fick honom att hänga sig. Medan jag just nu lyssnar på the Smiths.

Their only desire is to die.
Well, I'm afraid.
It doesn't make me smile.
I wish I could laugh.

Jag blev hur som helst otvunget sugen på att läsa Ronald Frederick Delderfields Gud är engelsman, igen. Eller Bitterfittan av Maria Sveland. Jag får ofta sådana infall - att ta en skönlitterär bok från hyllan och plöja igenom den från pärm till pärm - för att kunna fundera i realtid över vad som skrivits. En autistisk kvalitet, känns det som. Kvalitet? Appropå förmedla tankar och hänga ut sina känslor, jag bläddrade i pappersversionen av Västerbottens-Kuriren och läser hur en kroatisk fotbollsspelare blivit intervjuad i telefon, och journalisten skriver "När VK upplyser honom om fotbolls-Sveriges mest utnötta fras skiner han upp". Skiner han upp. Genom telefonen - vilken kille!

Distanslös.

I dagens nätupplaga av VK så finner jag en artikel om en skock friskoleelever som är på färd i buss genom Europa, eller så var åtminstone tanken tills deras färdmedel havererade någonstans i Finland. Jag kan inte bry mig mindre! Men det kan tydligen 15 personer som kommenterat artikeln. I samma nätupplaga av samma tidning läser man en artikel om den så kallade Alexandramannen som dömts i Hovrätten vilket genererat fyra kommentarer och om hur illegala vapen - knogjärn och batonger - smugglas in till Sverige av flygresenärer (5 kommentarer). Det är trevligt med en bredd på den journalistiska rapporteringen men jag tänker inte kritisera tidningen utan läsarna! Fast ändå inte. Det är ju en rättighet att man får vara precis så onyanserad och bakom flötet som man vill.

Nu i den arla vårens ljusa tid så planterade jag tre avokadokärnor i krukor som står och värmer sig i vardagsrumsfönstret. Ser verkligen fram emot midsommar då man får äta guacamole grundad på frukt skördad hemma.

What became of the likely lad?

En tjugotreåring skjuter ihjäl trettiotvå personer på Virginia Tech. That's a lot, innit? Men jag ser det inte som en incident som man inte trodde skulle kunna hända för det är ju faktiskt i USA som det hela utspelade sig. Tragiskt är det, fo sho, men knappast helt oväntat! En kulturell kontext där våld är

• vanligt förekommande
• resultatet av att vapen finns i överflöd
• väldigt populär underhållning på TV och i spelfilmer

väntade bara på en allt grövre massaker än den förra, skulle jag vilja säga. För om man nu verkligen inte trodde att en sån här händelse kunde inträffa så kommer nu gemene amerikan gå man ur huse för ett skapande av en kultur som motsätter sig våld. Eller så kommer den här händelsen inte att spela någon roll för amrisarna förutom när Michael Moore gör en film om händelsen för att tjäna lite pengar men det är ju ändå USA så populism är mer regel än undantag, och när man sammanfattar detta året kommer "bowling for Virginia" att vara lika omnämnd som själv morden. Undrar förresten om han var en smart en? Gärningsmannen alltså - den där sydkoreanen. Jag har vissa rasbiologiska fördomar om att asiater är mer braniacs än oss i den europeiska vita medelklassen.

What became of the dreams we had? Oh, what became of forever?

Signhild Arnegård skall förresten ta över Svenskt Näringsliv. Det kan inte annat än bli ett paradigmskifte av bibliska mått när en kvinna som äger chipstillverkning kommer att chefa fortsättningsvis.

Très drôle.

Efter att det blev en incident (golvet, som var uppbyggt på järnbalkar, gav vika) på Norrlandsoperan vid en konsert för ett tag sedan hamnade idag det rättsliga efterspelet på riksnyheterna, varvid Rikard Palm på SVT uttalade bandets namn som [määndou dii-ao].

Shaft.

Följande text är ett utbrott mot dålig smak mer än politisk tillhörighet! Personer som kan ta illa upp är de som finner nöje i Evert Ljusbergs humor, tycker Robert Broberg är en störtskön underhållare och som sett alla avsnitt av Så ska det låta och dessutom har en åsikt om bytet av programledare från Peter Harrysson till Peter Settman. Jag bryr mig faktiskt inte om populistisk politik och fikarumsdiskussioner på lågstadieskolor, möjligtvis finner jag det som ett störningsmoment men inte mer än myggor på en fin sommardag. Men jag skrev texten och skall frångå min egen inställning till författarskap (att det publicerade skall vara genomtänkt) utan vill stället ge den en nyans av mitt eget temperament genom att redan nu säga att jag var nära race car red off the fucking chart småirriterad på politik efter debatten kring vårbudgeten.

Pengar är papper! För att leva ett gott liv handlar det om inställning - att inte måla fan på väggen, skulle man kunna säga. Eller att inte gnälla om påhittade scenarium som hypotetiskt kan innebära att ens liv inte fortsätter att vara jämnjävligt utan faktiskt halkar ned ett pinnhål ytterligare. För det är med den inställningen som jag tror de flesta tar sig fram i livet; inte säger man det högt men nog tänker många att om man ändå kunde slappna av och inte behövde oroa sig för att halka ned ett pinnhål! Kanske är det att komma med förutfattade meningar men efter ett par år med Umeå kommun som arbetsgivare upplever jag att det är en ganska allmängiltig inställning hos medlemmarna i fackförbundet Kommunal. Det är verkligen en förutfattad mening att tro att alla inom Landsorganisationen har denna attityd (utom Vanja Lundby-Wedin, som tjänar mer pengar än andra LO-anslutna) men var man än vänder sig och någon med röd partifärg yttrar sig så handlar det om att vara negativ inför framtiden. Jag säger det igen: pengar är papper! Min egen lycka är inte avhängig hur mycket pengar jag har. Det är vad jag köper för de pengarna. Nog för att jag är billig i drift vad gäller mat, jag planerar klädinköpen noga, men det är ändå handel av varierande slag som skänker en viss glädje. Det är sällan som jag hyr film och äter chips - lyxkonsumtion för vissa, medan andra ser det som det enda roliga sedan de bildat familj och krogrundorna blivit allt mer sällsynta - och jag har sedan länge tappat räkningen på hur många månader som gått sedan min senaste kväll på lokal. Det som skänker kvalitet är likt idag när jag köpte litteratur för tusen spänn. "Herregud", tänker den fackanslutna frånskilda kvinnan på fyrtiosju år med tre barn som hon säger sig älska mer än allt annat men sedan är så glad att slippa de helger då de bor hos pappan och hon själv kan ta på sig kjolen och jeansjackan från KappAhl och supa sig plakat på Lottas krog, "böcker för tusen kronor - vem har råd med sådan lyx?" Sedan tar hon fram ett kilo korv från frysen och gör någon fruktansvärd måltid som hon säljer in hos sina olyckliga barn med 'husmanskost är bra mat' alternativt 'det är vad Nigella Lawson lagade på tv igår, Nigella som är så härlig', och hon funderar hur någon kan lägga tusen kronor på böcker och sedan tar hon bilen till kiosken, hon tar bilen till affären, hon tar bilen till jobbet, och hon tar bilen till sina vänner för att dricka vin på förfesten innan de går vidare till Lottas, när barnen är hos pappan. Och hon klagar på livet och är aldrig riktigt nöjd, för bensinen är så dyr och det är svårt att unna sig någon vardagslyx och att en person som lägger tusen kronor på böcker måste ha växt upp med silversked i både munnen och arslet och hur skall en kommunalanställd kvinna någonsin ha råd att lägga ut tusen kronor bara sådär? Frågan är kanske snarare hur fritidssysselsättning ses som en rättighet medan arbetet - som man säger skall vara en rättighet - inte utförs med en inställning som kan anses stå i paritet till den ideologi som driver förespråkarna för att behålla arbeten inom den offentliga sektorn. För vad, om inte ideologisk princip, driver den pöbel som lägger sin röst på röda partier? Det kan fan inte vara sakkunskap! Men trots att jag svänger mig med demagogisk retorik så är jag inte så mycket kritiskt till avvikande (eller i det här fallet - efter senaste TEMO-undersökningen - majoritetens) åsikter som jag har svårt att förstå hur man kan försvara okunskap och liksom sträva efter att upprepa misstag om och om igen. Exemplet är hur Lars Ohly säger att han vill att man inte skall föra en debatt med Sverigedemokraterna. Jag tror inte att Ohly tror på detta själv utan problemet är att han kan helt enkelt inte hålla käft när det finns tillfälle att sticka ut hakan. Vänsterns strategi att bete sig som en obstinat tonåring är märklig men inte direkt något nytt knep de använder nu när Alliansen rule the nation, halsstarrig verksamhet har de alltid utövat och i slag med Mp det som kanske sammanfattar vad som (om det ens finns) kan betecknas som det svenska lynnet; att klaga på ett lite fisljummet vis. En rasistisk agenda bygger på att de personer som den vänder sig till inte har kunskap om humanistiska värden och genom en fortsatt mörkläggning av divergerande åsikter - Vänsterns taktik att sticka huvudet i sanden ("om vi låtsas om att de inte finns kanske de försvinner av sig själva") har aldrig fungerat för de som inte har vuxit upp med medmänsklighet som en del av barndomen kommer att svälja de simpla människornas åsikter och vända sin misstänksamhet mot det som bryter det invanda mönstret; från samhällsplanering i form av stadslandskapets utformning till de främmande horder som avviker med en mörk hudfärg, annan klädstil än vad som lanseras av H&M, en religiös övertygelse eller helt enkelt för att de talar med en brytning. Genom frånvaron av utbildning och avsaknaden av en arena för debatt kan främlingsfientlighet växa som mögel vid köksbord och i vardagsrumssoffor men den okunnige skyr inte detta mögel utan äter det med förtjusning för det stärker den egna identiteten och det stärker gruppens identitet - för om det inte finns någon som säger emot måste det vara en allmänt accepterad åsikt och i Sverige säger man inte emot det som är allmänt accepterat! Därför kan rasismen gro och därför kan äldre kvinnor jobba för lägre lön än sina manliga motsvarigheter som utför samma arbete. Det är därför man inte kan bete sig som en jävla barn när man arbetar som politiker!

Det är mycket som gör att jag är lycklig och ser en ljusning varje dag i mitt liv. Bland annat handlar det om inställning! Pengar är papper! Det är inte vad som gör mig lycklig. He's a complicated man. But no one understands him but his woman.

Den där tokrolige engelsmannen som bjuder på te när man besöker The Bookroom skall flytta hela verksamheten från Umeå. Det är sorgligt; den enda attraktionen med stadsdelen Berghem försvinner. Nåja, jag lär väl fortfarande köpa min sojamjölk på Ica och dricka Château Neuf du Papen på Rött, men det blir inte detsamma utan den där bokhandeln.