Old news.

I samband med att jag funderade över trähusbebyggelse så läste jag just att Norrlands enda lasarett låg i Umeå fram till de byggde ett i Piteå, år 1827. 1827!

Kulturhuvudstad... my arse.

För fan, det finns ju inte ens en utomhusteater i Umeå! Tänk er själva vilken tillgång för det haltande kulturlivet att placera en amfiteater vid Hamptjärnsberget. Det är bara att schakta bort skog på en yta i storleksordningen två fotbollsplaner så att man slipper en veritabel insektsarmé vid - vad jag hoppas - en otroligt bra uppsättning av Tartuffe. Stadens tillgång på scener för en kulturell variation är idag skrattretande. Där finns Norrlandsoperan och Idun, om man nu inte räknar in Scharinska villan i det gänget. Andra mötesplatser för interaktion mellan människor och åskådan av en föreställning, uppsättning eller utställning är knappast i nivå med vad som kan räknas med i denna kontext. Men O'Leary´s behövs väl, men inte för sin arrogans utan för att någonstans skall ju alla stolpskott samlas.
Appropå, det är brännbollsyran/lyranvadfandetnuheter, idag igen. En onykter säkert inte attraktiv tjej talar på någon slags nordvästerbottnisk kustdialekt nere på gården och hennes rotvälska sipprar in genom den öppna balkongdörren. Vad kul att lära mer om hennes kväll igår och missödet med flintasteken. Jag hoppas att hon dör! Så att blir det en händelse denna helgen för hennes vänner att komma ihåg, menar jag, inte bara ännu en fest som bockas av i raden av meningslösa händelser i deras meningslösa liv.

Nous ruinerons le futur.

Idag såg jag att man på www.vk.se kan rösta på Umeås vackraste burspråk. Det gav mig anledning till att fundera över denna norrländska pärla och intellektuella högborg vid den mäktiga floden. Jag gillar Umeå - det är därför som jag bor här! Jag tycker bara inte om de flesta människorna i staden.

Först och främst: debatten som rasar om och om och om och om och om och om och om och om och om och om igen som handlar om att det inte är en bra idé att bygga hus högre än fem våningar. För tänker man "höghus" så tänker man någon nyklassicistisk New York-kloss i sten, eller ännu värre helt i glas. Byggnader som inte har någon själ. Varför inte bygga hus i trä? Jag kan omöjligt tänka mig att ingenjörstekniken och träindustrins know-how om brandrisker har helt stagnerat i utveckling så att även fortsättningsvis, för att minimera brandrisken, så planteras björkar längs gatorna för att det är ett träslag som besitter magiska egenskaper (exempelvis i den nya filmen Harry Potter och den onde näverslöjdaren). Ta till exempel Ön! Om man nu vill ha ett landmärke och inte bara en samling hus så lämpar sig Ön alldeles utmärkt, det är ett stort ställe. På norra spetsen ser jag gärna en bebyggelse starkt inspirerad av Gamla stan i Stockholm blandad med Montmartre i Paris, men helt i trä. Detta skulle kunna gå över i en vacker park och lite mer Martha's Vineyard i stilen. Ändå kommer den nuvarande befolkningen kunna bo kvar i sina fula små hus omgärdade av barrskog och sly. Men för att återgå till intresset för trähus. Vadå vackra gamla trähus? Umeå har mig veterligen högst femtio stycken av den typen varav tio står på friluftsmuseet Gammlias mark. Flerfamiljshus i trä från trettio- och fyrtiotalet är inte vackra. Definitivt inte de som är byggda senare än det. Att tro något annat är det säkraste beviset som finns på att man är dum i hela jävla huvudet.

För att tillfredsställa byggbranschens men kanske framför allt fastighetsägarnas självbedrägliga sinne för progressiva byggnader föreslår jag att man bygger ihop regementsområdet (av någon avskyvärd anledning döpt till Umestan) med Ersboda, och gör det i den mest storslagna arkitektur i art neuvo/jugendstil som definitivt kommer att locka allt och alla från världens fulaste hockeyspelare Peter Forsberg till Förenta nationernas förre generalsekreterare Kofi Annan att flytta till Umeå. Allt handlar inte bara om visioner och idéer om småstadskvalitet utan framtidstänkande, för att inte säga mitt otroliga business sense för att locka entrepenörer hit. Gärna entrepenörer med en genbank likt den vackra libanesiska, den etiopiska och den colombianska. För socialbidragstagare (nej ursäkta, det skulle ni ju aldrig sänka er till, men däremot säljer mamma och pappa av lite skog för att försörja er) från Skellefteå, Vilhelmina och Luleå för att inte tala om Gällivare, det känns som att det inte behövs så många fler Norrlandsmongon för att tillintetgöra livsglädjen för att inte tala om näringslivet i staden som jag bedyrar som den vänaste av medelstora svenska städer (förutom Uppsala, Gävle, Norrköping samt Örebro).

Rövlus.

Tänk en beige liten sexbenad gynnare som med sin ändamålsenliga käkar skär tårtbitsformade stycken ur ringmuskeln. För varje tugga som förtärs så muteras lusen till en ny som knoppas av ur dess lilla exordinant utformade kropp. Kanske inte, men ibland kliar det på annorlunda ställen.

Inte den vassaste kniven i lådan.

Polarpriset innebär festligheter på sedvanligt kändistätt manér med den samling svenska populärmusikanter vilka representerar en slags sammansvärjning som om tonsättare är en hemlig sekt, eller dylik församling. En föreställning om det svenska musikundret som sedan ABBAs dagar slår sig för bröstet med än de ena än de andra fantasifulla kreationer som mindre intelligenta människor lyssnar på eftersom det säljs i en tilltalande förpackning typ Nanne Grönwall på folkparksturné. Om nu herrarna som utgör gruppen Scooter slog en teutonisk spik i kistan för att begrava musikers inbördes beundran skulle knappast någon höjt på ögonbrynen. Följande uttalande tar jag dock från Per Gessle vars tillräknelighet kan diskuteras i oändligehet men som fick förmånen att bli citerad i Dagens Nyheter när han kommenterade vinnarna Sonny Rollins och Steve Reich. "Jag vet ingenting om dem." Det svenska musikundret är alltså ett under inte för att enkelspåriga låtar kablas ut i etern i en konstant ström utan för att musikerna lyckas skriva musik trots att de är, för att ta ett annat citat men denna gång ur sitt sammanhang eftersom miljöpartisten Yvonne Ruwaida den gången tillskrev handikappade barn en liknelse, att de är "lika intelligenta som grisar".

Merde.

Från VK (rubrik först och sedan ingress): Umebo åtalas för snabb E4-färd. Den 50-årige umebon hade bråttom när han passerade Dalkarså på sin färd på E4 vid Robertsfors. Så bråttom att han nu åtalas.

Den 30-årige mannen blev så förstörd i sin själ när han funderade över nyhetsvärdet av rubriken direkt under ordet EXTRA att han har formulerat ett argt inlägg som inte kommer att skickas till tidningen, då 30-åringen anser att de anställda på detta företag inte har den kompetens som krävs för att förstå värdet av nyanserad och saklig kritik som kan leda till eftertänksamma förändringar i vissa rutiner på blaskan.