Acta neuropathologica

Jag skrev en text för ett tag sedan på en sida där jag bloggade tidigare (raderade den bloggen då jag kände att den inte representerade mig som person - jag skrev för att skriva hellre än skrev med substans) och på den sidan skrev jag ett inlägg som jag kallade för Recensentens försvarstal vilket i några stycken sammanfattade hur jag ser på litteratur, främst skönlitterär sådan. Den texten sammanfattade mig som person, tycker jag. Men nu är den borta och det är en dum företeelse att älta sådant som inte spelar någon roll. Även om det det inlägget var värdigt ett pris och förmodligen hade fått det efter hand, så är det borta och spilld mjölk och gråt är en barnslig kombination som inte passar mig. Jag menar, jag anser fortfarande att Hemsöborna är en av de vassaste svenska böckerna någonsin, inte för det skönlitterära värdet utan den språkliga kvaliteten. Men hur värderar man en text? Inte alls, vill jag mena, däremot är kunskapen om den skrivna texten en väsentlig del av hur ett verk håller sig över tid. Kunskapen är nämligen inte föränderlig även om språket är det. Att väga en berättad historia mot en annan är sådant som förespråkarna av ett postumt utdelat Nobelpris i litteratur till Astrid Lindgren talar om. Det är sådant som Anne Rice tänker på när hon plagierar bibeln, kan jag tänka mig. Att skriva känns förresten som en ren vintersysselsättning, då känslorna ångar fram tillsammans med andedräkten varje år framåt december då ångestens årstid tar sin början med det första snöfallet, när det inte längre känns lockande att stå under gatlyktans bleka sken i sin Aquascutum och blänga på hyreshusfasaderna, det är då illusionen spricker och det är lika bra att sätta sig i soffan och vänta in...typ, maj månad. Eller så plockas den ljusblå Facitskrivmaskinen fram och en fantastisk uppteckning tar sin början. Fast om mamma och pappa flyttat till Bollnäs som en gång var möjligheten för dem efter universitetsexamen, då hade nog vädret inte hjälpt. Usch, bo i en stad utan universitet, det skulle jag aldrig vilja göra! Appropå, jag har en hel del kvar att skriva tills på fredag (inlämning hemtentamen 27/4 kl 15:00). Å andra sidan, det är ingen rymdraket jag skall skapa ritningar och uträkningar för utan det gäller bara att gräva i den djupa mörka delen av mitt inre där den skapande energin gömmer sig och pränta ned vad som förmodligen kommer att bli ett riktmärke för framtida konstvetare att sikta mot.