London hooligan soul.

Samma gamla visa, ännu en gång. Med en helt humorbefriad inställning till teknik så sitter jag ändå här och skriver blogg, om nu detta initiala försök till skrivandeprocess ger återklang hos mina mörkaste demoner och sålunda fortsatt intresse från vad nu halvskadad del av högra hjärnhalvan som med en rökares sjuka lungor hostande sätter vansinnet som är mitt ego på papper. Eller blogspot.com, i alla fall. Varför inte måla, varför inte klistra? Det är fint väder. Jävla dator.

Det är förunderligt, om jag nu skall använda barnspråk, hur en till synes reko lirare som jag själv hela tiden tänker på andra, och att jag i slutändan som med komplex i klass med Sartre värjer mig mot pöbelns påtryckningar och falska leenden. Alltid varit against the grain, men jag är en hycklare lika fullt. Inte vill jag gå med "Linda Skugge och postpunkgenerationen", eller hur nu Benny Olsson uttryckte det. Men faktum är att jag söker mig att vara preppy och hur man än vrider på det hamnar jag inte i samma fack som alla fucking charvers som bor i Norrlands så kallade håriga sköte till huvudstad och tror att vi är en del av världen fast det bara är nån jävla avkrok här uppe där lokalpatriotism och bonnjävel är synonymer. Älskar stället, dock. Men om folk i allmänhet bara kunde hålla käften. Det är sådana som den norrländska befolkningen som gör att Umeå är en otvunget skithåla att bo i. Men det går ju att flytta härifrån. Dock vill jag inte bo på Sveriges baksida västkusten och i världens största fiskeläger Göteborg och jag kommer knappast att få en lägenhet vid Mariatorget på Söder då jag inte ens letar där. Malmö lockar men knappast Rosengård. Med en skickligt bedriven subversiv verksamhet kan jag ta mig in i förändringens högborg Stadshuset här i stan men jag har inte ork. Därför gnäller jag. Och funderar hur andra människor tänker om mig. Inte som person, jag vet att jag är sarkastisk på gränsen till patologiskt otrevlig och att den genomgående negativitet som sätter sin prägel på mitt liv bara är en nyans som skiljer den mökstank alla tror jag sprider innan de märker doften av Gorgonzola. Det är mycket ytligare än så, fastän jag nu själv räknar min personlighet som det banalaste hos mig. Om jag köper kläder för flera tusen kronor tycker en del personer att jag är dum i huvet. Jag fattar det inte. Vem vill se ut som en fcukin' chav (inte ett eget skämt utan jag hittade det på en sida nånstans..) och vara lika originell som samma jävla billiga kuköl de köper på bolaget till ännu en fest ännu en helg på samma uteställe som alltid. När blev det så viktigt att hångla när man är runt trettio? Inse att ni är over the hill, chansen fanns men ni valde att sumpa den och intresset för billiga halternecktoppar med strass från H&M och att runka till Melodifestivalen kan inte stå sig som värdiga minnen när O'Learys fylls till brädden av äckliga tjejer och fulla bönder. Om inte cidern fått den lilla del vett och etikett i hjärnan som Martin Timell en gång lade fröet till i Bullen för tusen år sedan att ruttna bort kanske ni skulle stanna upp, tänka på att kvällen kunde ha tillbringats med sambon, låt vara med öl men i glädjens tecken vid en badsjö eller på en grässluttning i ett hyreshusområde. Och tänk att bara för att man vill vara riktigt kär och sådär sjukt lycklig, innebär inte att man kommer att bli det på något av stans undermåliga uteställen. Skärp er för fan!
Jo, vad jag skulle säga från början var att jag tänkte tjacka en kortärmad skjorta från Lonsdale. Undrar hur många av Umeås elit som kommer inte ser skillnad på den och något typ Snickers de själva köpt på Laitis.
Flyttar jag härifrån blir det dessutom till ett pittoreskt pensionat i gamla France med mademoiselle Näslund.

Det känns som att jag tänker mig den tecknade serien i en antirealistisk kontext hellre än ett rent artistiskt uttryck för min fascination för surrealism. Inte menat att släktskapet med dadaism ger teckningar till populärkonst som nån slags äcklig Dalí, hellre den - enligt mig - dristigare Francis Picabia. På den nivån förblir Jan Stenmark vår tids store tolkare, hans humor därtill.
Den svenska tecknartraditionen handlar dessutom om en tacksam geografisk uppväxtmiljö, eller nuvarande boende. Förutom att jag begåvats med en stor dos ångest och allmänhat, som verkar vara nödvändiga egenskaper hos alla kulturarbetare, så talar inte mycket för att konstnärskapet blir min livsuppgift. Jag luktar inte tillräckligt mycket man, helt enkelt. Att göra sig lustig över klyschor och föreställningar om vår svenska identitet känns billigt och inte särsklit spännande. Applicera karaktärsdrag på djur...jeeeez. Jan Berglin har däremot koll på saker. Det är ju honom förunnat. Ingen, framför allt inte jag, vill vara en härmapa.

Lustigt uttryck förresten; jag läste att det som skiljer människor från apor är att människor härmar varandra intill dumhet, medan apor är mer eftertänksamma. Därför har vi utvecklats olika fort. Dags att byta skiva.

"Fifteen fucking years of fucking Tories, on the dole, a thousand stories of promised lands and Meccas...Fila, Lacoste, Tacchini, Lois, Nike and Kappa...Clash City Rockers...Jah Shaka and Sir Coxsone, the original drum and bass...Skinheads getting a beat down, ambush in the night...The Jam at Wembley seven times and National Health for the last time...Bump and Hustle, soul 45's, too far gone, there's no way back...There's a poll tax riot going on...They have sold my country."

Vad har jag för att sitta här och slarva runt i informationssamhällets alla forum? Eller nätpokerns och pornografins förlovade värld, om man är lagd åt det hållet. Informationssamhället får väl fortfarande ses som en experimentell realism snarare än exempel på tillgänglighet av ett dignande bord överfyllt av kunskap. Själv ställer man in sig i ledet och försöker förmedla sin desperation att överbevisa stackars satar (svenskar, e.g. det svenska språket) med detta alster som vid tillfällen saknar sensmoraler men än mer ett icke imponerande språk. Patetiska pekoraler, ta mig fan. Inte att förglömma. Tisdag. Ledig!

Läste igenom det jag spytt ur mig/bloggat här hittills och insåg att jag parafraserat tonårsgnäll, vilket är skäl nog för att fundera på vad jag är för en person. Men i synnerhet försöka vara mer handlingsfast i det något bakunineska tankesätt jag anammat efter dessa år av utanförskap och rådande antiklimax (jag-är-men-är-inte..bullshit). Måste säga att jag tror att vi alla hellre framställs som den smala killen med Mitch Mitchell-frilla och brun manchesterkavaj som obevekligt, trots sin bleka framtoning, etsar sig fast hos alla tv-tittare när denne kliver fram mot Anders Lundin och avlossar Olof Palmes mordvapen från nära håll inför ett fullsatt Solliden. Som Martin Luther King jr har man väl en dröm... Som en Arne Sucksdorff-film! Men hellre det än att dricka bärs i truckerkeps och känna liknande eufori för Maidens senaste greatest hits-släpp som när de runkar kuk framför Big Brother-slinkor som lagts upp på nätet. Man är ju white trash hur man än vänder på steken, jag skall inte raljera kring hur bortskämda svennar är, det är osmakligt och jag är dessutom likadan själv. Men det är väl fan att man inte kan bry sig om andra människor. Filosofi och utveckla ideologier är själsligt belönande, det kan nog många skriva under på. OBS! Det finns inga själar vi är alla blott varelser som ändlöst-vandra-över-jorden.. Men det känns helt onödigt, efter trettio år av att ständigt göra drömmar till besvikelse känns det något krystat att börja glänsa nu. Kommer att bli en fucking hostile mailkontakt med kåren om de schabblar med avgiften däremot. Hela det här stycket tyder dessutom på att jag inte är mogen att ens leva utan förmyndare. Love it!

Snart sommar! Och sedan två veckor på Hamburgö och för egen del gärna Köpenhamn [København]. Fjolårets Bulgarienresa var schysst! Det var en viss transcendens att lapa sol vid saltvattnet, i kontrast med att inte göra det i Umeå, men efter en vecka var jag grymt spy-less på luftfuktigheten och bulgarisk popmusik. Och snacka om språkförbistring. Som charterhatare blev jag smått överrasked att det inte blev att sola på mage hela veckan, men topless bitches är ju mest en grej för just tjejer. Nu föll jag i fällan, märker jag. Nog har man koll på sig själv till den milda grad att bara tanken på nakenhet inte stjälper stort lass, så att säga. Det som man läser om sexualdrift i andra forum är lögn!

Den svåra tid som varje år framåt december tar sin början med det första snöfallet, när det inte längre känns lockande att stå under gatlyktans bleka sken i sin Aquascotum och blänga på hyreshusfasaderna, det är då illusionen spricker och det är lika bra att sätta sig i soffan och vänta in...typ, maj månad. Well, nu är nerverna på svaj igen. Jag känner mig fan glad. Jävla vår.