No more whoring for cheap thrills.

Ibland får man ta död på en ism för att ge plats för något som inte ger dåliga vibbar så fort den tidigare kulturella strömningen kommer på tal. Jag ger nu blanka fan i denna avart av kommunikation. En fräschör av ny mekanisk framåtanda, där faktiskt den publicerade texten kommer att ha ett egenvärde mer än denna egalitära balansgång mellan menlöshet och fullkomlighet. I bid you good day.

Magisterstrasse 11

Sista strofen.

På fredag är det slut. I och för sig har vi inte varit vänner som umgåtts varje dag, men jag har inte någonsin tyckt illa om dig och tänker på dig ganska ofta. På fredag finns du inte längre. Jag har en klump i magen.

Higher learning?

Efter att man under början av augusti månad lämnat staden för sydligare breddgrader på Sveriges baksida (västkusten) är det inte med någon speciell hemlängtan som Umeå nu dragit hem en till sitt illaluktande...sköte? Avskyn för staden bekräftas så fort man rör sig bland andra människor. Men jag orkar inte raljera över hur bönderna förstör min omgivning. Istället ger jag i oavkortad form ett citat från Benny Karlsson, som i förra veckans nummer av en lokal gratistidning skrev följande krönika:

Hur skall vi få fler att flytta till Umeå? Well. Ja, vad är det för folk vi vill ha? Om man nu vill göra seriös marknadsföring så skall man först kolla upp stadens IDENTITET. Vad är det vi kan stå för, vad är det vi erbjuder, vad kan vi visa upp?
Det är nog många som tycker att Umeå borde stå för KULTUR och BILDNING. Ja, tror det gör man i kyrkan, för hur ser det ut egentligen?
Ursäkta en grumpy old man (men jag har rätt att vara kinkig ibland) så tycker jag att man verkar göra ALLT just nu för att Umeå ska framstå som VÄRSTA BYHÅLAN.
Ta den här beachvolleyn som var i helgen mitt på torget. Där kunde man se en gigantisk plastpresenning på ett staket där det stod: "Umeå C för ett attraktivt och levande centrum". Tjena. Denna gigantiska plastpresenning dolde alltså hela evenemanget - tillsammans med svart plast - runt resten av showen. Vad var då meningen med att ha den på torget? För duvorna på Åhléns tak eller?
Jag har aldrig sett fulare layout på ett evenemang sedan jag såg strippan Miss Juanita uppträda på surströmmingsnatta i Övik i slutet på 60-talet, men hon kunde man faktiskt SE. Kombinationen staket, presseningar och alla torgstånden som trängdes omkring evenemanget: VÄLKOMMEN TILL FULTRÄSK CAMPING!
Discodunket därinne kompletterades samtidigt av en MOTORSÅGSMASSAKER strategiskt placerad utanför BIBLIOTEKET (vår lugna oas mitt i stan) och nog fick vi ett levande city så det räckte. Att placera evenemanget göra skulptur av trästock i 180 decibel precis utanför biblioteket är kanske en bra signal om att Umeå skall bygga en shoppinggalleria där inne. Du, vad är det för fel på gokarthall? Skjuthall?
Men hade det funnits en gaykör här kunde dom gärna fått medverka med Monthy Pythons Lumber Jack Song. Eller om vi fick höra ledmotivet till Twin Peaks.
Visst gillar jag också cruising med amerikanska dollargrin som fick köra runt, runt samma Rådhusesplanad när sommaren startade. Och visst. Nog kan jag stå ut med packade raggare som vältrade sig som valrossar i biblioteksfontänen och att alla gator i innerstan var fullständigt nedfläckade med oljespill - men var är filmen om detta som borde gå på Youtube?
Om nu Umeå skall framstå som en bullrig, smaklös och slamrig håla. Låt oss göra ännu mer av det! Ut med folket från Beijers, K-rauta, Bäcklunds och Clas Ohlson. Töm kontoren i offentliga sektorn och låt FOLKET få se Chippendales lättklädda grabbar handskotta resten av gågatan och riktigt tunga bikinibruttor gunga loss över de pneumatiska borrarna. Eller varför inte ha en rejäl traktorpulling mitt inne i city?
Nolia, Diggiloo, Citykalas och hela syskonskaran kring Pernilla Wahlgren, på olika scener. Ibland undrar jag om det finns någon ANSVARIG för alltsammans. Är det nån som har fattat att Umeå är en stad vars kreativa motor är UNIVERSITETET vilket nu hotas när universitetskanslern börjar prata om endast ETT universitet i Norrland. Det är nog inte rätt signaler som sänds ut när man säger tvärnej till Krister Olsson och arkitektbyråer som världsledande Snöhetta och säger JA till Broparkens Playa & Bajamaja. Godmorgon!

Min systers kompis sambo, som numera bor i Uppsala, kommenterade sitt senaste besök i barndomsstaden med att det knappast är värt att åka hit. Jag som bor här blir mindre och mindre sugen på att fortsätta göra det. Skönt att universitetet börjar snart så man kan lura sig själv att allt inte är skit.

Un salaud et imbécile crétin.

När det värker inte bara sådär generellt i det område av kroppen som populärt benämns huvud utan mer precist i kraniumet, som att frånvaron av normvärdet för mjölkintag har underskridits och att svenska bönders stora lögn om relationen mellan mejeriprodukter och hälsa faktiskt har något substans; då sätter jag mig efter en tids frånvaro framför den förjävliga blogg igen.

Sommar... prestationångest att bli brun (solbränd) för det är något slags måttstock på ens värde som människa under denna hatade årstid. Som jag idag spenderade någon timme av nere i city. Med avsmak för människor i läskigt korta shorts och i vissa fall bar överkropp är det inte någon idé som mäts i mått och adjektiv så som underbart, fantastiskt eller ens en grandios upplevelse. Sällskapet höll som vanligt hög klass men å andra sidan har jag inte kompromissat med valet av womanhood för mitt (vårt) förhållande. Så hon är ju att räkna med, så att säga.

Jag behöver bara ett andingshål, igen. Därav bloggen. Kan inte alla människor som bär Crocs skjutas?

Internetanvändande innebär tyvärr även (i förvirrade ögonblick) ett stundtals läsande av den elektroniska versionen av kvälltidningsjournalistik. Expressen skrev att en modern demokrati inte kan ha en stadschef vars post går i arv. Sverige, Danmark, Norge, Storbritannien, Spanien, Belgien, Holland. Det finns fler länder. Alternativet att premiärministern får representera landet är helt besinningslöst skrämmande. Tänk Mona Sahlin som tar emot andra länders dignitärer. Hon kommer att göra det med Crocs på fötterna, dessutom. Skjut, skjut, skjut, skjut, ksjut, sjdkaf, assku, fkfjaj, fjklfaghjkasdghfsdhgfjh bajs. Behöver bara en ventil. Bloggjävel...

Return of the mack.

Igår cyklade jag bort till Västerhiske och träffade min syster. Reflekterade ännu en gång hur Jockum Nordström och Karin Mamma Andersson saknar känslor i sitt konstnärskap. Ungefär som när ett barn gör potatistryck på en t-shirt - man förstår processen men vill inte veta av resultatet. Motsvaras i vuxen ålder av att måla ett trapphus med tekniken att stänka färg i en kulör annan än den som väggen är målad i för att skapa ett abstrakt mönster.
Och snart kommer den där lille jäveln hem. Kul vecka detta!

Top model.

Tidigare i veckan blev jag överbevisad bloggens betydelse då jag funderade på att sluta men sedan lade el Jocko de Xalapa fram argumentet att sluta blogga är sånt man gör om man är en så kallad offentlig person som - antar jag - inte orkar vara med längre. Jag blev smått upprymd när jag tänkte på den gamla mobbningsramsan den som leken leker får leken tåla fastän det inte är riktigt något som kan appliceras på den här situationen. Den där gruppmentaliteten som ger gemenskapens identitet laga kraft att stå över individens vilja. Demokrati, kallar amerikanerna det. Rättvisa kallar Socialdemokraterna sin version av det. Men idag... jag är less igen! Trött på internet mer än något annat. Det är nog dags för en paus. Måste dock erkänna att jag tycker det ger en bättre bild av mig som människa att inte förnedra sig ytterligare utan hellre välja ett kortare uppehåll från denna mentala härdsmälta som sprider sig likt en elektromagnetisk kåthet genom kroppen. Datorberoende, kallas det.

Ikväll har jag och mitt livs kärlek tänkt att dricka några glas vin på en uteservering och njuta av sommaren, denna cancer som smyger sig på en efter vårens yrvaknande och sedan finns inte någon flykt från dess totala belägring och övertagande av människor i dess närhet. Sommaren, denna falskspelare som sätter klorna i en och med en äckligt plågsam värme ger en känslan av matthet innan så den underbara hösten tar vid. Jag har en tanke att öka frekvensen av fotograferande förresten. Och sedan så börjar sommarkurserna på måndag. Kan bli bra det här, bara jag kan kick the habit. Men så snart någon pantad journalist eller överskattad politiker (eller överskattad journalist eller pantad politiker) gör ett utspel för att cementera sin egen inkompetens så sitter jag nog här igen. Cynismen är charmig, det är självhatet som jag försöker undvika. En livets grundpelare, som min vän Gustav brukar säga.

Pouquoi pas mon rêve?

När jag 1993 residerade i en av Baltimores förorter hade själva staden det året en rekordnotering av 353 mord, vilket med tanke på invånarantal var den procentuellt högsta siffran i USA. Jag saknar inte att bli varnad för att besöka området kring Murphy Homes och Lexington Terrace eller fjanta runt i hoods där brott är vanligt förekommande bland den socio-ekonomiskt underpriviligierade befolkningen. Men ändå, de där gatorna med hus efter hus i rött tegel, se Washington Monument mot horisonten och den genuina känslan av en stad. Den skarpa kontrasten mellan natur och kultur, mellan sten och grönska. Hoppas verkligen att Umeå kommuns inspirationsresa till Berlin innebär mer än kötträtter till frukost, lunch och middag. Jag vill se en plan för en förändring av staden från Tvärån i väster och efter älven fram till Gimonäs industriområde, en progressiv men genomtänkt nybyggnation från Västra Esplanaden till Östra Kyrkogatan, från Trädgård i Norr till Järnvägstorget och bygg för fan ett nytt område mellan Regementets gamla kaserner och Västra Ersboda. Genom att bjuda in Charlotte Pirelli till en invigning av skiten och kalla det för folkfest kommer den latent autistiska befolkningen att glömma förändringens vindar och klagomålen uteblir. Alternativt att uteblivna byggnadslov fortsätter att skapa en olustig känsla av att bo här och den tryckkokare som bildas av människors frustration över en stagnerad utveckling innebär att Umeå kommer att ha landets högsta mordstatistik. Så att det blir lite spännande att leva här, menar jag.
Jag blir så ledsen för jag vet inte vilken gång i ordningen som jag blir genuint upprörd för något som inte är viktigare än västerländsk livskvalitet. Tänk istället att få känna glädje över kommunens framtidsversioner och kunna koncentrera sig på något viktigare. Önskedrömmar...

Party like it's 1999.

Sedan tidigare kommer vi att bjuda in Anette Kullenberg och killen som spelar Carter i E.R. till vår bröllopsfest. Jag funderar om inte Archibald Hamilton kommer att få en inbjudan, med. Så har min syster Clara någon att tala industridesign med när jag är inkapiciterad på grund av en horsemacka.

Summer time.

Idag är första dagen sedan första september i fjol då jag faktiskt inte har något att plugga. I och för sig så har den senaste veckan mer eller mindre inneburit ledig tid, men först idag är terminen verkligen slut för mig. På måndag börjar mina sommarkurser...

Jag har - ännu en gång - funderat på det skrivna språket i böcker och behöver ge utlopp för min frustration. Det är ju ett sådant enkelt grepp att ge någon karaktär i ett skönlitterärt verk ett utseende som inte är angenämnt enligt de mått mätt som hjälterollen innebär. Inte heller är de regionala fördomarna särskilt intressanta i en berättelse. Stockholmare är skeptiska till Göteborgare vilka i sin tur tycker att de förstnämnda är överspända och sönderstressade. Skåningar, vilka i verkligheten är de svenskar som närmast kan liknas vid riktiga människor då de tack vare sin regions befolkningstäthet och närhet till Köpenhamn har en mer kontinental prägel än övriga svenskar som lite krasst kan sägas vara en befolkning bestående av bönder. Värmland, Dalarna...Norrland, enligt den populära uppfattningen en samling pantade bidragstagare. Vilket inte helt och hållet är en felaktig syn på människorna där (och här), fastän det nog finns ett par tusen stycken som besitter en viss kompetens som bidrar till den nationella utvecklingen.
Sedan så finns det inte några storstäder i Sverige! Huvudstaden är en pittoresk pärla vars kranskommuner dock i många fall andas socialdemokratisk idealism som inte stämmer överens med det faktiska samhällets krav på ledarskap. Nog för att fördomar om att invånarna i vissa områden besitter vissa egenskaper är lite roliga. Boende i Stockholm klär sina känslor utanpå kroppen och söker ständig bekräftelse medan Göteborgare mer liknas ett kollektivt Down's syndrom med deras klämkäcka livet-är-en-festattityd som står mig upp i halsen. Resten av landet lyssnar på Linda Bengtzing och har åsikter om GB:s glassutbud och är således inte värda att ta på allvar. Det är den information som ges i litteratur. Och nu har jag inte ens börjat nysta i de fördomsfulla egenskaper som delar in grupper efter genus. Nu var det många år sedan jag läste något av Henning Mankell, jag har ögnat igenom några sidor av Liza Marklunds tveksamma författarskap innan den pocketen blev förpassad tillbaks till bibliotekets hyllor när jag en dag på mitt gamla jobb besökte Ålidhems bokfilial. Men även på det internationella planet är det tunnsått med intressanta böcker. Det finns många, men det finns å andra sidan så otroligt mycket skit att det inte är gjort med en klackspark att sortera ut den värdefulla litteraturens klotbandsbundna pärmar från kiosklitteraturens slit-och-slängpocket. Det gör ju att min egen läsning av böcker, vilken sker av både bra och dålig litteratur, inte kan sägas skilja sig nämnvärt från Nils-Bertils televisionskonsumtion. (Krävs att man kan sin Asta Kask-lyrik.) Ändå tycker jag det, fast skillnaden mellan någon dryg profil som fläker ut sig i bild uppenbarligen efter att rökt lite för mycket jazztobak eller mackat på vädertjejen strax innan sändning och en ambitiös men inte särskilt talangfull människa som skriver böcker ändå är inte så stor. Det borde dock inte vara så svårt att lära sig skriva, även om man inte har den psyko-sociala färdighet som krävs från ens uppväxt. Läs böcker (!) för rimligtvis borde meningsuppbyggnad och syntax fastna någonstans för att sedan ge avtryck i den egna produktionen. Det kan ju till och med göra programledaren på TV till något annat än en komplett idiot.

Dags att hoja iväg till Posten för att lösa ut ett paket från Bokus som jag har sett fram emot ett längre tag. En vecka, närmare bestämt.

Laudatur.

Bakgrundshistorien är en numera av legendariska mått. Vid trettio års ålder utbildar sig den talangfulle mannen vid den konstvetenskapliga institutionen vid Umeå Universitet. Redan hans a-uppsats blir uppmärksammad och från universitetets sida visar man upp den för konsthistoriker på annan ort. Själv sitter den trettioårige mannen i sin lägenhet med en lunchpirog i magen och blänger ilsket på byggarbetsplatsen utanför fönstret. Byggarbetare - vad vet de om konst egentligen? Om man skulle gå ned på gården och take them to school.

Don't mess with a missionary man.

Lennart Holmlund skriver att, för att ge Umeå centrum - det vill säga Rådhustorget - en ansiktslyftning, så skall man "skrota apberget". Jag är helt på den smålustige socialdemokratens sida i detta fall. Numero uno: flytta all försäljning från torget och sätt upp matservering och annan handel som nu sker från stånd, låt dessa företagare ha sin verksamhet längs Rådhusesplanaden mellan den nuvarande cykelbanan och den delen närmare husen som är avsedd för gångtrafik. Och bygg för guds skull lämpliga byggnader för ändamålet som hyrs ut för en penning inte högre än den nuvarande torghyran, så försvinner de där fucking råfula barackerna från i alla fall just det området. Ta sedan inte bort apberget utan låt uppföra en staty på en redig stensockel på det som nu är scenen där bonnläpparna Bootstompers brukar uppträda varvat med Vänsterpartiets förfäktare som drömmer om att samhället skall återvända till en kultur med orättvisor så de kan hålla sina brandtal med någon slags substans i det som sägs. Statyn? Men för bövelen - Calle Norlén! Alternativt generalöjtnant Georg von Döbeln. För att flytta samlingspunkten för Umeås högstadieelever låter man jämna den nuvarande byggnaden som rymmer Frasses, Rådhuskiosken och en resebyrå med marken. Dessa får istället lokaler i två nya byggnader som byggs i nybarock på var sin sida om torget, en vid Åhléns och en vid McDonalds alltså. Den sida av byggnaderna som vänder sig mot torget får formen av avsatser där man kan sitta, och där står även ett förbannat stort antal papperskorgar i grönmålat gjutjärn. Torget låter man lägga om och ger någon lyckad människa - helst som är skolad på Altier Stockholm - att designa en mosaik som fyller mitten av torget. Där planteras även två popplar (fuck björkar, jävla skitträd...) som jag helst ser växa till imponerande storlek under min livstid. Mosaiken? Ni får tänka typ den av Gaudí på Las Ramblas. För att ge torget ett ypperligt trevlig inramning så ger man omedelbart byggnadslov till den där galningen Hilding Holmqvist för ett högt hotell ovanpå Åhlénshuset, men med klausulen att skiten skall ståta i gotisk tradition - inte samma smaklösa nygotik som Umeås stadskyrka utan mer som Westminster Abbey - och när han ändå håller på så får han på köpet ge Järnvägstorget en ny form för det facila priset av att han där får föra upp två byggnader att disponera som han själv vill. Låt affärerna på Järnvägstorget flytta in sin verksamhet i samma nivå som bågenhusens övriga fasad. De vill inte ha de små lokalerna? Men låt någon annan företagsam visionär hyra in sig där då, och låt de nuvarande hyresgästerna flytta in i en nybyggd länga (nybarock, jag säger bara nybarock) som löper efter den väg som passerar i ett U på torget. Nu har man skiljt fordonstrafiken från gående människor i ett nafs. Två gångbroar från var sin sida bågenhusen byggs över till själva torget kring Grön Eld och även över till den sida där järnsvägsstationen står. Denna får sällskap av nya hus (antal ännu inte fastslaget men i byggda i eklektisk tradition av byggnadsstilar från antiken till jugend) som löper ända till Östra Kyrkogatan på ena sidan och bron över järnvägen på andra. Dessa skall rymma affärslokaler i bottenplanet och resterande våningar blir bostäder. Kan man förresten inte sänka ned vägen som passerar utanför Centralstationen så att man som promenerande ser trafiken passera en meter ned i marken snarare än precis bredvid en? Tänkte på en sak eftersom jag just nu lyssnar på Eurythmics. Undrar om Annie Lennox står staty någonstans? Hon har ju utseendet för det! Bara att göra henne till hedersdoktor i någon slags humaniora och sedan gjuta en bronspjäs att ställa på Operaplan. Där behövs verkligen något i mitten av den öppna platsen, helst på en kolonn, typ som Trajanus dito i Rom.

Användning av punktuation och kommatecken i tal.

Idag träffade jag och ponnyn ett par tjommar - vi kan för enkelhetens och anonymitetens skull kalla dem för Wolf och Bajsa - på Ica och på den där gamla härliga artighetsfrasen "hur är läget?" svarar man själv jag steg upp klockan sju i morse! Följt av en, i min egen smak, alldeles för lång paus vilket skapade en viss panik i min språkliga sammansättning och jag fyllde sedan i, på ett osedvanligt ostrukturerat sätt, att jag ändå är ledig och borde ju kunna ta en timme extra på morgonen. Nåja, jag har inte oroat mig för bristen i mitt talade språk nämnvärt under resten av dagen, och det är väl inte något att göra en höna av vafan fjäder som nu uttrycket förklarar när man menar en grandios självbild som frontallobstraumatiserade människor slänger sig med när de förklarar hur världen kretsar ganska mycket kring deras egna förehavanden. Känns som när Greta Garbo, fortfarande med svenska språket i bakhuvudet, förklarade för Cary Grant att when the asphalt is flowering, när hon tog ställning till hans förslag om en sexuell romans i månskenet på en av Los Angeles golfbanor, och sedan med språklig skam gömmer hon sig för resten av livet. Kommer alltså även jag själv att framlida efter en tillvaro undanskymd från världens nyfikna blickar? Eller, ännu hellre; varför kan inte Avril Lavigne dra sig undan för att aldrig mer komma tillbaka?

Dock så känner jag att eftersom mitt bloggande nu fått ett egenvärde så tar jag en paus. Meningen med detta var från början att utöva språkliga kunskaper i ett experiment på intet ont anande människor, men eftersom jag nu blivit en meddelare av mått mätt med Linda Skugge så tar jag helt enkelt en paus... tror jag. Det känns som den filantropiska verksamhet som bloggen innebar, vilket förnöjde mitt liv till en början, har blivit av den typen då en person skall studera misär men det innebär att han/hon betalar för sex med prostituerade för att komma nära det självföraktande hatet. Det känns inte som en tillfredsställande situation för mig. Nu skall jag fan lyssna på Art Blakey & the Jazz Messengers A night i Tunisia och (ännu en gång) läsa Watchmen av Alan Moore. Allt för att tackla denna dag på ett muntert sätt. Teckning står på agendan, nämligen!

Jesus was a black man.

Gårdagens avsnitt av Kobra på SVT var en höjdare. Intressant människa som tänker på TV den första halvtimmen av det vakna dygnet, förresten.... men det var ett bra program! "The dead meat will rot in your belly."

Internationell debut.

Genom en allt annat än strategiskt eftertänksam men ändå genomtänkt aktivitet har jag nu lanserat mig som en internationally negotiable man of infinite wisdom efter ett gästspel i the Times. Börjar förstå hur blonda tjejer med medialt anpassad överlevnadsinstinkt men bedräglig självbild känner sig när de väljer att operera in en kupa större fejkbröst när de skall hora världen runt i sökandet efter än mer uppmärksamhet från pubertetsyngel och porrkonsumerande tjockisar som har hår på ryggen.

Le matin du dimanche.

Jag vaknade klockan fyra i morse och har sedan dess ätit hallonkräm med mjölk, läst DN, sett ett avsnitt av Lilla huset på prärien i vilket familjen Ingalls övertalade den sansade skäggapan i byn att Gud är ständigt närvarande varvid han återvände till kyrkobesök var söndag. Sedan drack jag mer kaffe, löste Dagens Nyheters söndagskryss och har sett lite mobbningstelevison i form av Dr. Phil vars gäster sade till överviktiga killar att de var äckliga men hade sedan inte hjärta att ge samma kritik till tjocka kvinnor utan vände sig till diplomati av typen det är trevligare att vara smal innan jag fick nog och satte mig här. Just sådana där översittare känns lite jobbiga fastän jag vet att ens egen kunskapsbank gör mig till en bättre människa än killen som besöker X3M var helg och kan nämna en bilmotors alla delar utan att blinka och konsumerar porr i paritet med min egen läsning av dagspress samt både skönlitterär och (för ett specifikt sakområde) avgränsad litteratur. Den där killen som aldrig köpt andra byxor än Levi's 501:or och som anser att Crocs är detta årtusendes bästa produkt hittills. Tänk att leva efter populärnormen; antingen säljer man sig som en mediahora eller så mobbar man ut de som verkar svagare i omgivningen, vilket för min sort då bara återstår att offa sig med ett sawed-off. Är som Andres Lokko har sagt: "Jag hade också börjat skära mig i armarna om det hade visat sig att hockeyidioten i Viksjöskolans 8C älskar Orange Juice." Det gäller för Grubbe High med, kan jag säga.
Jag tänkte att det är ju söndag och det finns ett sedvanligt litet utbud av tidsfördriv, förutom att njuta av livet vilket jag är lite av en periodare av, så jag funderade på att varför inte klippa mig lagom till sommarvärmens intåg. Eftersom jag är en händig karl som dessutom äger flera saxar så var det ju gjort i en handvändning. BAD IDEA!

Old news.

I samband med att jag funderade över trähusbebyggelse så läste jag just att Norrlands enda lasarett låg i Umeå fram till de byggde ett i Piteå, år 1827. 1827!

Kulturhuvudstad... my arse.

För fan, det finns ju inte ens en utomhusteater i Umeå! Tänk er själva vilken tillgång för det haltande kulturlivet att placera en amfiteater vid Hamptjärnsberget. Det är bara att schakta bort skog på en yta i storleksordningen två fotbollsplaner så att man slipper en veritabel insektsarmé vid - vad jag hoppas - en otroligt bra uppsättning av Tartuffe. Stadens tillgång på scener för en kulturell variation är idag skrattretande. Där finns Norrlandsoperan och Idun, om man nu inte räknar in Scharinska villan i det gänget. Andra mötesplatser för interaktion mellan människor och åskådan av en föreställning, uppsättning eller utställning är knappast i nivå med vad som kan räknas med i denna kontext. Men O'Leary´s behövs väl, men inte för sin arrogans utan för att någonstans skall ju alla stolpskott samlas.
Appropå, det är brännbollsyran/lyranvadfandetnuheter, idag igen. En onykter säkert inte attraktiv tjej talar på någon slags nordvästerbottnisk kustdialekt nere på gården och hennes rotvälska sipprar in genom den öppna balkongdörren. Vad kul att lära mer om hennes kväll igår och missödet med flintasteken. Jag hoppas att hon dör! Så att blir det en händelse denna helgen för hennes vänner att komma ihåg, menar jag, inte bara ännu en fest som bockas av i raden av meningslösa händelser i deras meningslösa liv.

Nous ruinerons le futur.

Idag såg jag att man på www.vk.se kan rösta på Umeås vackraste burspråk. Det gav mig anledning till att fundera över denna norrländska pärla och intellektuella högborg vid den mäktiga floden. Jag gillar Umeå - det är därför som jag bor här! Jag tycker bara inte om de flesta människorna i staden.

Först och främst: debatten som rasar om och om och om och om och om och om och om och om och om och om igen som handlar om att det inte är en bra idé att bygga hus högre än fem våningar. För tänker man "höghus" så tänker man någon nyklassicistisk New York-kloss i sten, eller ännu värre helt i glas. Byggnader som inte har någon själ. Varför inte bygga hus i trä? Jag kan omöjligt tänka mig att ingenjörstekniken och träindustrins know-how om brandrisker har helt stagnerat i utveckling så att även fortsättningsvis, för att minimera brandrisken, så planteras björkar längs gatorna för att det är ett träslag som besitter magiska egenskaper (exempelvis i den nya filmen Harry Potter och den onde näverslöjdaren). Ta till exempel Ön! Om man nu vill ha ett landmärke och inte bara en samling hus så lämpar sig Ön alldeles utmärkt, det är ett stort ställe. På norra spetsen ser jag gärna en bebyggelse starkt inspirerad av Gamla stan i Stockholm blandad med Montmartre i Paris, men helt i trä. Detta skulle kunna gå över i en vacker park och lite mer Martha's Vineyard i stilen. Ändå kommer den nuvarande befolkningen kunna bo kvar i sina fula små hus omgärdade av barrskog och sly. Men för att återgå till intresset för trähus. Vadå vackra gamla trähus? Umeå har mig veterligen högst femtio stycken av den typen varav tio står på friluftsmuseet Gammlias mark. Flerfamiljshus i trä från trettio- och fyrtiotalet är inte vackra. Definitivt inte de som är byggda senare än det. Att tro något annat är det säkraste beviset som finns på att man är dum i hela jävla huvudet.

För att tillfredsställa byggbranschens men kanske framför allt fastighetsägarnas självbedrägliga sinne för progressiva byggnader föreslår jag att man bygger ihop regementsområdet (av någon avskyvärd anledning döpt till Umestan) med Ersboda, och gör det i den mest storslagna arkitektur i art neuvo/jugendstil som definitivt kommer att locka allt och alla från världens fulaste hockeyspelare Peter Forsberg till Förenta nationernas förre generalsekreterare Kofi Annan att flytta till Umeå. Allt handlar inte bara om visioner och idéer om småstadskvalitet utan framtidstänkande, för att inte säga mitt otroliga business sense för att locka entrepenörer hit. Gärna entrepenörer med en genbank likt den vackra libanesiska, den etiopiska och den colombianska. För socialbidragstagare (nej ursäkta, det skulle ni ju aldrig sänka er till, men däremot säljer mamma och pappa av lite skog för att försörja er) från Skellefteå, Vilhelmina och Luleå för att inte tala om Gällivare, det känns som att det inte behövs så många fler Norrlandsmongon för att tillintetgöra livsglädjen för att inte tala om näringslivet i staden som jag bedyrar som den vänaste av medelstora svenska städer (förutom Uppsala, Gävle, Norrköping samt Örebro).

Rövlus.

Tänk en beige liten sexbenad gynnare som med sin ändamålsenliga käkar skär tårtbitsformade stycken ur ringmuskeln. För varje tugga som förtärs så muteras lusen till en ny som knoppas av ur dess lilla exordinant utformade kropp. Kanske inte, men ibland kliar det på annorlunda ställen.

Inte den vassaste kniven i lådan.

Polarpriset innebär festligheter på sedvanligt kändistätt manér med den samling svenska populärmusikanter vilka representerar en slags sammansvärjning som om tonsättare är en hemlig sekt, eller dylik församling. En föreställning om det svenska musikundret som sedan ABBAs dagar slår sig för bröstet med än de ena än de andra fantasifulla kreationer som mindre intelligenta människor lyssnar på eftersom det säljs i en tilltalande förpackning typ Nanne Grönwall på folkparksturné. Om nu herrarna som utgör gruppen Scooter slog en teutonisk spik i kistan för att begrava musikers inbördes beundran skulle knappast någon höjt på ögonbrynen. Följande uttalande tar jag dock från Per Gessle vars tillräknelighet kan diskuteras i oändligehet men som fick förmånen att bli citerad i Dagens Nyheter när han kommenterade vinnarna Sonny Rollins och Steve Reich. "Jag vet ingenting om dem." Det svenska musikundret är alltså ett under inte för att enkelspåriga låtar kablas ut i etern i en konstant ström utan för att musikerna lyckas skriva musik trots att de är, för att ta ett annat citat men denna gång ur sitt sammanhang eftersom miljöpartisten Yvonne Ruwaida den gången tillskrev handikappade barn en liknelse, att de är "lika intelligenta som grisar".

Merde.

Från VK (rubrik först och sedan ingress): Umebo åtalas för snabb E4-färd. Den 50-årige umebon hade bråttom när han passerade Dalkarså på sin färd på E4 vid Robertsfors. Så bråttom att han nu åtalas.

Den 30-årige mannen blev så förstörd i sin själ när han funderade över nyhetsvärdet av rubriken direkt under ordet EXTRA att han har formulerat ett argt inlägg som inte kommer att skickas till tidningen, då 30-åringen anser att de anställda på detta företag inte har den kompetens som krävs för att förstå värdet av nyanserad och saklig kritik som kan leda till eftertänksamma förändringar i vissa rutiner på blaskan.

Äntligen!

Det kanske vore passande att saxa in en bild på Gert Fylking här men jag låter bli av upphovsrättsskäl. Men jag tar till ett glädjeutrop likafullt utan den överskattade gamle Diskutabelt!-bajsarens inblandning. Imorgon åker vi till föräldrarnas lantställe. ¡Mucho gusto! Jag behöver verkligen en break från alla bönder inne i stan.

Lite på arslet.

Äntligen är frugan tillbaka från Polen! Och värmen är på gång, vilket har föranlett en del dagdrömmeri. Tänk eftermiddagssolen som strömmar in genom den öppna balkongdörren och samling i soffan med var sitt glas Gérard Bertrand Classic Corbières Syrah Mourvèdre - en själv alltså i sällskap av snäckan och Mexikos svar på Dennis the menace - och diskutera regeringsformen 8 kap 2 § och 8 kap 3 § i jämförelse med ett utländsk styrelseskick, eller varför bajsmuskulaturen kan vara användbar under ett lögndetektortest. Käka vegetariska tortillas och sedan en avec i form av Sandeman's Invalid Port och ta några Bishops Finger på ballan och känna glädje över att inte sitta i bögparken och smyga i sig en halvböj medan trötta poliser inte missar många tonårsfyllor och snart är den där Explorern ett minne blott och underkuvad lagens långa arm tjackar gänget ett sexpack trefemmor från Hemköp som inte värmer lika mycket som vodkan när man sedan söker skydd i Trädgård i Norr. Men vad gör man annars när man är ung och helt fantasilös? Jag tycker verkligen inte så mycket om min nuvarande ålder som att jag är glad att jag gjort bort den jobbiga tiden av uppväxten. Det skall dock sägas att jag är helt nöjd med mitt liv, men det kanske framgår av min odiskutabla överspändhet... så som Emil i Lönneberga skulle ha blivit om han nu inte förolyckats som fjortonåring i ett knivslagsmål i Katthult en lördagseftermiddag före Mickelsmäss. Kul detta; sommar och allt!

Sjuttonde i maj månad, kanske läge att inte se någon nyhetssändning på TV ikväll då de där norrmännen (avogt folkslag delvis boende i eländig terräng vid havet) överdriver betydelsen av dagen, så som de gör varje år. Lite som valmördarnas version av Allsång på Skansen, men hela nationen deltar. Med några burkar Ringnes innanför västen, kan man tänka.

Snack i busken.

Ha-ha, alldeles nyss på SVT; Reinfeldts blick när han sade att "det amerikanska synsättet är lite annorlunda". Vad han helt klart egentligen menade var det är som att diskutera med en intorkad tallrik nasi goreng. Miljön, förresten. Jag tycker det är lite kul att det går åt helvete. Speciellt när alternativet är att leva resterande sjuttio år av mitt liv utan spänning. Fast egentligen skulle jag hellre se en linje som i populärsvensk tradition inte tar hänsyn till den fria marknaden och att regeringen genomför ett totalförbud mot bensinförsäljning och förbrukning. Så kunde man äntligen vara stolt över att vara svensk.

In the midnight hour.

Ojdå! Sitter på jobbet och slarvar på internet, ser att klockan slagit midnatt så jag gå in på bokus.com för att kolla vilken som är dagens bok för fyrtionio spänn. Slåss med mina inre demoner i några löjligt korta ögonblick innan jag bestämmer mig för att slå till. Men en bok? Det blev några konstböcker med, och de skickar säkert med en faktura på fem hundra svenska kronor. Meningen var att jag inte skall anstränga ekonomin mer, det ser lite pyrt ut just nu nämligen. Nåja, det spenderas ju faktiskt på litteratur och inte på tio-femton öl i krogmiljö. Löjligt att tänka så. Ser hellre det positiva i att författarskap mår bra av trångmål och rudimentär dårskap. Så kul för mig. Den där norska serien om Ibsen på SVT var högst lyckad, förresten.

Stiff upper lip.

Andres Lokko skriver krönika på SvD.se om mode. "Denna vilja att trivialisera modet, göra det så folkligt och lättillgängligt som möjligt är förstås fullt förståeligt. Men när du försöker eliminera elitism och snobbism från modet tar du också bort denna konstyttrings allra innersta själ." Jo, jag vet, det är ju det som jag har sagt gång efter annan. Kanske skall sluta bry mig? Gå tillbaka till inredningskritik istället.

Bränn alla furumöbler!

Pauvre Suède, pauvre futur.

Gårdagens fika hos släkten i Haga gav mig en del huvudbryderier som jag vill sätta på pränt så jag får det ur mig, sedan är det inte något kritiskt förhållningssätt utan bara en ren betraktelse som jag har gjort. Vid kaffet diskuterades det friskt om människor som färdas på olika typer av fordon. Själv menar jag att bara efterblivna människor begagnar sig av motoriserade fordon som fritidssysselsättning. Jag gjorde jämförelsen mellan skotrar och mopeder men blev snabbt avsnäst som en orutinerad debattör, varvid jag tystnade i diskussion ifråga, det kändes menlöst att fortsätta. Istället jämfördes skotrar med båtar och motorcyklar. Ja? Som mopeder, jag sade ju det. Bara slösinnade människor som försöker leva ett tonårsliv fastän de befinner sig i vuxen ålder begagnar sig av motoriserade farkoster, fordon eller gräsklippare. Samma människor som är över tjugofem år gamla och springer runt i huvtröjor, mjukisbyxor och Crocs i utomhusmiljö. Samma människor som inte har någon identitet så de köper en paketlösning som säljs av Aftonbladet eller något fackförbund, eller en kombination av de båda. De som ser på Hey Baberiba på TV4 och röstar fram det som årets roligaste program. De som använder uttryck som skinn på näsan, självständig och Linda Bengtzing på en veckobasis. De som ignorerar sin omgivning bara de själva får känna vinden fläkta i håret, se solen gnistra på snövidderna medan man susar fram i femtio km/h. Det vill säga de som kör båt, skoter, motorcykel eller moped. Endast mopedåkaren är ung tonåring och kan skylla sin dumhet på outvecklad social kompetens. Ok, jag hade fel! Skoteråkare, båtförare och bensindriven gräsklipparkörare är snäppet dumdristigare än mopedisterna. Den samling människor i samhället som håller tillbaka utvecklingen. (Men det är klart, det genererar ju arbetstillfällen att livnära dessa bonnläppar*.) Vad jag vill säga är att den del av befolkningen som inte tar hänsyn till andra inte är att anklaga eftersom de inte är vid bättre vetande. Det är statens sak att lägga extra skatter på det som besudlar vårt land. Tänk på att det här kommer från en person som har en väldigt liberal hållning till förbud. För att förtydliga mig kan jag säga att jag anser att många förbud motverkar sitt syfte eller att de är så hycklande att de inte kan rättfärdigas även om tanken är god, exempelvid relationen alkohol och droger. Eller tycker det är fel att skjuta ihjäl kaninungar (kom igen, för att det är kul) men sedan gladeligen sätter tänderna i en lammkotlett. Det är samhället det är fel på, no doubt. Men för varje gång man försvarar de som lever enligt förkastliga normer så rättfärdigar man allt det andra.

[Konstpaus]

Jag tycker egentligen inte det. Ett intressant tankeexperiment, dock. Men man kan inte bortse från syllogismlagen och dra allmänna slutsatser ur två särfall. Nåja, jag ville bara reflektera över gårdagen.

* En bonde är inte nödvändigtvis en person som ägnar sig åt det där medeltidsyrket som innefattar en bondgård och/eller åkrar och/eller djur. En bonde kan lika gärna residera i Vasastan i Stockholm. En bonde är en person som blandar amerikansk white trash-kultur a la Christina Aguilera med svensk förnumstighet typ Vänsterpartiet och ingen som helst insikt om sin egen osmaklighet. En bonde är en person som saknar allmänbildning. Som gladeligen tar till sig vilken gruppidentitet som än erbjuds om det så är förfesta i krogkön eller sola bland stekare och dumma tjejer på Bettnässand, som inte reflekterar över sitt eget förhållande till kläder och som tycker att höga hus oavsett arkitektonisk utforming är "coola". En bonde är en person som Peter Siepen eller David Beckham. Sedan att yrkesverksamma bönder i form av markägare söder om Umeå sätter käppar i hjulet för järnvägens framfart ger mer tankar om avskjutning av reaktionärerna än fortsatt utredning av deras jävla sumpmark som det skall byggas lite på. Jag menar, bönderna ställer ju själva gladeligen upp när älgstammen skall begränsas så varför inte ge älgarna samma möjlighet? Skall gå ut i skogen imorgon och bedriva lite lobbyverksamhet hos skogens konung. Behöver vi verkligen så många gnällspikar? Snart hänger Hälge i ett gathörn i Degernäs med en Glock. Pop-pop-pop, goes the nine.

A new low.

Frågan är om jag har något att skriva om egentligen så jag fyller på med senaste nytt från mp3-spelaren. Det som varit denna dagens musik.

Assembly Now
Klaxons
The View
Working For A Nuclear Free City
Clarky Cat
Texas Radio Band
Huw Costin
Rumble Strips
Paul Weller
The Players
The Vitamins
The Longcut
Young Knives
The Automatic
The Rakes
Polytechnic
The Dead 60s
Harrisons
The Chalets
Pop Levi
The Rifles
Little Man Tate
To My Boy
The Recovery
New Young Pony Club
The On Offs
New World Record
The Pollinates
Jackson Analogue
Joana And The Wolf
Shit Disco
The Race
Snowball Fight In The City
Blur

Jo, jag har hakat upp mig på en tre-fyra saker idag som verkligen stör mig som fan. Dels att invandrarfamiljer inte får stöd då det kan uppfattas som rasism att markera sitt missnöje gällande barnaga (någon olycklig människa har räknat på att barnaga är procentuellt vanligare i familjer som migrerat hit, i.e. alla invandrare slår sina barn). Ungefär som att inte någon vågar säga ett knyst om man anar olyckliga familjeförhållanden när den alkoholiserade pappan som alltid har jeansväst på sig, när han hämtar sina barn efter fritids fastän det är mamman som har vårdnaden om barnen, men hon är lika alkoholiserad, men det är inte någon grund för en anmälan då man till varje pris undviker en verbal konfrontation med den alkoholiserade pappan. Han har ju säkert ett hetsigt temperament. Att myndighetsutövning i Sverige endast kommer under lupp när det handlar om Janne Josefssons grävande arbete men då är det ju inte heller den egentliga sanningen som visas. Fastän det är bättre att en keff journalist undersöker saken än att det beror. Att alla andra sväljer kvällstidningarnas vinklingar och halvsanningar. Att vi är en nation som befolkas av en ganska mesig jävlar anamma. Alltså inte någon ryggrad alls. Jag säger som den Bill Bailey, fastän jag försvenskat hans komik. "Som folk präglas vi av melankoli, men vi förblir skoningslöst käcka och är svaga för excentriker, fylleslag och planlöst våld. (...) Vi har inga naturliga fiender, fast grävlingar bits. Och igelkottar som äter honung kan ramla ned i huvudet på en. Man kan få ett getingstick i underläppen och när man ringer sjukvårdsupplysningen förstår inte någon vad man säger. Man tas för en snuskhummer, hamnar i en straffkoloni på Mars där man slutligen vinner arbetarnas förtroende och blir fri. På plussidan... har vi IKEA."
Sedan är jag lite upprörd över en hel hord andra saker, men det är delvis på grund av Irakkriget så det känns som att det spelar bugger all roll att diskutera det. Preaterea censeo USA esse delendum. När jag ändå var inne på att förvränga andra människors uttalanden för att det skall passa min egen agenda.

Jag borde plugga, det är något som jag nästan alltid känner glädje över! Jo, just det, konst förresten! Är det konstigt att amerikansk film är usel underhållning och lika intressant som en tysk reklamfilm för kakaorik choklad. Ovanför lejonet som ryter, ni vet den där som MGM har använt och alla är förtjusta i, står det Ars gratia artis. Konst för konstens skull. Såg förresten ett avsnitt av Mythbusters när de bräckte gamla Hollywoodskrönor från de gamla westernfilmerna. Med en artonhundratalspicka gick det inte att skjuta ett hål genom en silver dollar från samma tidsperiod. En revolver från den tiden kunde inte heller skjuta av ett rep, om man nu vill göra detta för att rädda någon som skall hängas. Busted! Och, konst för konstens skull? Osmakligt!

La vieille glorieux passé.

Dag nummer två som gräsänkling...vilket fruktansvärt ordval, låt mig formulera mig ånyo men inte med den traumatiska innebörd som föregående inledning gav sken av...ännu en dag då allena jag sitter i hemmet och kontemplerar livets gång. För att fördriva dagen har jag pluggat några sex timmar och sett filmen Rocky Balboa och läst ut en bok från traven av litteratur på mitt sängbord. Cyklade hem till mina föräldrar efter en middagsinbjudan tidigare i veckan. Det var ganska länge sedan som jag funderade över min mamma och pappa. Det är svårt att uttrycka eftersom efter en hel uppväxt och besvärlig begynnande vuxen ålder har jag haft en ganska nära relation till dem. Men jag känner det ändå som att mitt liv idag verkligen är skiljt från barndomshemmet, på ett bra sätt. Tänker jag på vardagen så är det med näsan i böckerna antingen hemma på upper uniside eller på biblioteket. Åt en förträffligt god middag och sedan en liten promenad med pappa ned till floden, något jag inte gjort på evigheter känns det som. Mycket samtalande och sentimentalitet och hyvens stämning. Kom på hur jag tycker de verkar så mysiga - som att de trivs med livet - mina päron. Hoppas att man själv blir sådär när det väl beger sig. Förutom att jag tänker bära hatt mer än vad min far gör. När jag sedan hojade hemåt så passerade jag en lägenhet som festligt ljud strömmade ifrån. Lite lagomt, och jag tänkte att det skulle vara kul att gå på en happening. Det var väl minst två månader sedan sist. Så lämnade jag höghusen efter Brogatan bakom mig och över till Haga där en annan fest gjorde mig uppmärksam på världsordningen. Två dumma tjejer stod på balkongen och rökte. "Alltså, Nelly, gud vad han typ är satans dålig på att dansa." Mina ambitioner om deltagande på en tillställning av typen fest försvann på en gång. Funderade istället ver hur diaboliskt långt det är mellan Lil J-Em och Västerhiske. Men det beror ju på vad man jämför med, det är ju inte som att cykla till Skövde. Men ändå, nästan.

Det var en lite pinsam framställning av mig själv vid middagskonversationen måste jag säga, och det jobbiga var att man försökte sälja in sig som en lexikograf hos ett par akademiker med många års livserfarenhet och som tolkat sin omgivning efter gedigna studier och ett sunt leverne. Inte ett omöjligt företag som om vore jag i skepnad av Lille Skutt och försökte läxa upp Skalman om meningen med Immanuel Kants skrifter, men jag tycker inte om när jag relaterar till mig själv som en härförare vad gäller analytisk förmåga. Det är sådant som jag helst vill tycka till om i den väldigt privata sfären. Och med risk att parafrasera min systers internetdagbok så vill jag ändå publicera min dokumentation av kvällen. En bild säger mer än...

Vi talade om fotografering när vi satt och drack kaffe i salongen. Jag menade att en bra kamera gör stor skillnad på ett bra och dåligt foto. Efter att jag och farsan varit vid älven så har jag konstaterat att finns bara motivet så spelar det inte någon roll vad kamera man har. Fotogenisk natur är cool shit.

Menstruation och urin.

Det är populärt att tala om miljön och hur vi förstör naturen, vilket i och för sig inte lär påverka människor egentligen men "det är bra att de tar debatten" brukar det sägas medan bilar, skotrar och flygplan fortsätter transportera dessa människor var de än skall åka. I dagens VK så visas en bild över utsläppen i Umeå. Jag gjorde en helt annan association än den till dålig luft i centrala stan men det är i alla fall knappast konstigt att koncentrationen av luftföroreningar är störst efter de vägar som bildar små tarmar i detta blodstänkta flygfoto.

Foto: YRKES- OCH MILJÖMEDICIN/UMEÅUNIVERSITET

Planerna på att göra film av Torbjörn Flygts Underdog är skrinlagda. Tack och lov, vad skönt att inte känna sig tvungen att se en film baserad på en bra bok, en film som med allra största sannorlikhet skulle vara skit. Jag menar, tänk om Mario Puza kunnat hålla sin historia i skriven form, eller att Gudfadern verkligen var mer baserad på boken istället för det som nu blev. Tänk om världen sluppit trilogin Sagan om ringen. Tänk om...

Home alone.

Igår åkte la señorita till Polen så jag är Macaulay Culkin fram tills på torsdag. Verkar inte vara på bra på det dock. Har lyckats bränna popcorn vilket skapade en tät dimma i lägenheten, och dessutom råkade jag smälta fast en stekspade på en spisplatta. Har ätit 200 gram frysta hallon och druckit en flygplansflaska Absolut Citron medan jag sett ett program om tyska kvinnors fångenskap i Ryssland under mitten av fyrtiotalet. Synd bara att Joe Pesci inte försöker ta livet av en, det skulle som göra det hela mycket roligare.

Men jag har sett mina favoritprogram Söderläge och Mycket mer än müsli i vilket där dessutom Sounds like violence spelade i studion. Sedan så revancherade sig Det känns som fredag efter förra veckans katastrofsändning. Jens Sjögren, Emma Gray Munthe och Fredrik Strage slänger käft med glimten i ögat - underhållande! Och mitt utkast till uppsatsen blev idag avhandlad när jag tillsammans med KB talade om mitt framtida forskningsresultat. "Ändra inte ett ord, flytta inte ett komma." Who's the man? Förutom Macaulay Culkin då. Ser förresten fram emot den där Sex and breakfast.

Stoppa matchen.

Mikael Wiehe, du sätter en guldkant på min dag. Pölsefascism! Ha-ha.

Fight! Fight! Fight! Fight! Fight! Fight! Fight!

Igår när jag cyklade till jobbet så passerade jag en grupp killar i yngre tonåren som filmade när de slogs. De hade handskar i för ändamålet anpassad modell och slagskämparna var båda heta på gröten. Snart på youtube... men nu kan man undra vad jag menar med att nämna detta. Är det för att berätta att jag vill se det inspelade slagsmålet? Är det för att berätta att jag visade snarare en slags brorduktighet än civilkurage och sade till dem? Nej, inte sade jag något. Och jag lär knappast leta upp några ynglingar på youtube heller. Inte när det finns fotbollsvåld att titta på. Det här har jag debatterat tidigare men som vore jag en trasig skiva levereras min ståndpunkt i den här frågan ännu en gång. Jag tycker att koreograferat våld, planerade slagsmål mellan stuntmän, ofta är ointressant hur mycket fejkat blod de än lägger på. Att se två gäng på fyrtio personer vardera springa ihop för att försvara sin heder (eller av vilken nu anledning) är underhållning som verkligen håller adrenalinet igång. Jag höjer inte ens ögonbrynen när det skjuts ihjäl människor i USA, lika lite som jag kommer att göra det när det händer här. Det är det samhällsklimat vi lever i. Det är den värld som vi har skapat åt oss. Eftersom det inte går att bekämpa förfallet på en politisk nivå (jag tror faktiskt det hade gjorts om det var möjligt, trots politikers ofta stora okunskap om medborgarnas leverne) så kämpar jag själv med de medel som står mig till hands. Genom forskning och genom det skrivna ordet. Sedan kan gemene svensk fördöma hur många kravaller som helst medan ni sedan samma kväll ser en film med fiktivt våld. Hycklare!

Det där skåpet som skriver om mode i VF har gjort ett nytt bottennapp i krönikevärlden men annat var inte att vänta. Däremot funderade jag på vad som skrivs om mode för män (inte att förväxla med manligt mode vilket borde vara skogshuggarskjortor och Fristadsbyxor) för det är sällan som jag läser något som får mig att reflektera över kläder. Gick in på diverse bloggar (populärt fenomen) som avhandlar kläder för det manliga könet. Nästintill alla förespeglade detta charvermode som sålts år ut och år in. Sneakers, jeans och t-shirt. Converse, H&M och WESC. Usch, usch och usch. Varför inte kavaj från Etro, cardigan från Ted Baker, Thomas Burberry skjorta och slips, byxor...Ted Baker igen och skor från Nicholas Deakins? Men det kanske håller ett egenvärde att se ut som man precis kommit från innebandyträningen eller brukar spendera veckan på ett dagcenter. Just det ja, jag har tidigare i mitt liv gjort gällande att innebandykillar och innebandytjejer är ett fenomen i usel klädsmak som inte nödvändigtvis har med sporten (nåja, hobbyverksamheten) att göra. Att människor som klär sig i mjukisbyxor (ibland i skinande tyg med en siffra på benet) trots allt måste dela samma frontallobstrauma som de människor som envisas med dyka upp på förfesten med någon av burkölen Harboe eller Millenium. Men någon gång simplifierade jag språket, tematiserade de som är bakom flötet. Jag menade att en bonde är en bonde är en bonde är en bonde. Men det ju som att säga att alla utlandsfödda svenskar är invandrare. Vilket de i och för sig är, men jag begagnar mig inte av den termen så ofta. Därför ber jag om ursäkt. I fortsättningen tänker jag skilja på innebandytjejer, människor i den offentliga sektorn som saknar högskolekompetens och alldeles säkert gillar Robert Wells, och ni andra latenta rasister och okunskapens hord som residerar i vårt land. En snygg över gång till utlandet, förresten. Läser i SvD hur man på katolska sjukhus i vissa länder (USA, Japan, Tyskland och Sydafrika) kan lämna in sitt oönskade barn genom en lucka i väggen. Detta för att motverka aborter. Går det att bli mer förbannad över religion än nu?

Jämna Umeå med marken!

Tänkte lite mer på vad som är konst. Allt, förvisso... men god konst! God smak! Vad är det? Jag har en dröm, om Martin Luther King Jr ursäktar mitt plagiat av hans gamla tal. Jag har en dröm om en byggnad influerad av art nouveau, vid älven, med en rotunda vilken som fungerar som en studio där alla fönster vänder sig mot norr som fallet var i ateljéerna förr. Där skall man lära ut klassisk konst - ideal men samtidigt realistisk konst - och där skall arkitekter och stadsplanerare vandra och förtjusas över vackra verk och ge utlopp för sina kreationer i nya byggnader som sätter prägel på staden. Ön blir en tätbebyggd, mustig smältdegel av vackra hus och utsvävande byggnader. Inspirerad av Gamla stan i Stockholm, men med en skojfrisk känsla av Nørrebro i Köpenhamn. Men nu vill istället Bostaden bygga ett nytt Mariehem på Ön och jag kommer aldrig att få se en institution för konst i den klassiska skolan vid älven. Jag är inte bitter. Inte ens skeptisk till utvecklingen som mer liknar en reaktionär hållning snarare än framåtanda. Jag tror bara inte att framtiden är värd att kämpa för, nu när samtiden ser ut som den gör.

Fast kanske ändå, och det är faktiskt amerikanerna som visar vägen. De har ju börjat ta itu med sitt förflutna, vilket alltså är det som hände för fyrtio år sedan. Ni vet, medan svensk lag förbjöd ofrie män redan 1335 så har det varit en annan sak i USA. Och 1965 blev en svart man (Jimmie Lee Jackson) skjuten i Alabama vilket sedemera gav upphov till medborgarrättsrörelserna. Med en hänvisning till Martin Luther King Jr härovan, kan man tänka, och det hela ledde ju fram till... den pseudorasism som nu idag genomsyrar det amerikanska samhället. Vänta nu! Varför tro på framtiden? Vi har nog kommit så långt vi kan, synd bara att man är tvungen att leva i den tid när upplysningen förvrängs in i minsta detalj och världen står i brand. Jag är nog bitter ändå...

Urin.

Trots allt försnack om kulturellt förfall och provokationer så gick evenemanget av stapeln igår. Itziar Okariz kissade på Norrlandsoperan. Jag var väldigt obrydd innan men tycker nu efteråt att det var lite kul. Inte för att hon kastade vatten på golvet. Inte för att en annan "konstnär" vid namn Dorinel Marc tittade fram och samlade upp kisset i en kopp och provsmakade lite. Utan för att Itziar Okariz tyckte det var roligt att något stole her thunder. Att alla bönder som gladeligen läser Aftonbladet och kan distansmobba vem som nu än blir porträtterad i den tidningen, att de inte kan förmå sig att se sin egen relation till performance art genom sin konsumtion av kvällstidningsjournalistik, det känns mer symptomatiskt för det extremt underutvecklade norrländska klimatet än skepsis mot offentlig urination. Jag menar, samma människor har ju inga problem att pissa i sin närmiljö var de än befinner sig när de horat runt på X3M eller Lottas.

Numbers rather than fake news.

Enligt en undersökning på SvD.se så anser 80.5 procent av de tillfrågade att det inte är acceptabelt att gå utan tröja i stan. Det betyder alltså att det finns 19.5 procent som tycker att det är okey-dokey-arte-chokey. Jag hade förstått om undersökningen gjorts lokalt i Umeå eller någon ännu mer eftersatt stad, och framför allt genomförts av en tidning på vänsterkanten vilkens läsarkrets jag kan tänka mig består av människor utan kompatibel sociala kunskap. Men av Svenskans läsare? I och för sig hade bara 871 personer röstat när jag kollade, men ändå. Jag som såg fram emot sommaren, nu tänker jag mest på killarna som ligger i bögparken och deras tjejkompisar som alla ser likadana ut i samma typ av solglasögon, samma typ av kläder och samma frisyr. Men i sommar hade vi tänkt att undvika centrala Umeå mer än vanligt.

För första gången på väldigt länge beslöt jag mig nyss för att läsa Sourze för att slå bort tankarna från Svenska Dagbladets undersökning om stekare med bar överkropp. Den undersökningen fick mig på väldigt dåligt humör. Dum som man ibland är så läste jag en artikel skriven av den där människan som jag alltid varit skeptisk till, vilken är den person som från första början var den (som i sällskap med sin mupp till karl, Fadde eller vad han heter) drev bort mig från den sidan. Dum-dum-dum-dum-dum-dum-dum. "Jag älskar dig Fadde du är min hjälte och en rättvisans kämpe. Jag är och förblir din för evigt. De goda vinner alltid över de onda, så även i detta fall!" Kvalitativt, Linda Rosing! Sourze... jag vill beskriva den portalen med ett citat från den danska serien Riget, efter att Ernst Hugo Järegård har varit och bajsat på toaletten. "I jämförelse fick det där regelskeppet Vasas jungfrutur att likna en triumffärd." Aldrig, aldrig mer Sourze.

En villa som ligger på gatan där mina föräldrar bor är till försäljning med utgångspriset 2.475.000 svenska kronor.

El hombre de araña numero tres - una película provocadora.

Den här kvällen sammanfattar jag smidigast i två meningar vilka säger mer än ett långt stycke där jag raljerar över filmindustrins förfall. Sålunda:
1) Två fjortisar bredvid oss i biosalongen satt och kommenterade filmen med tonårsaktiga fraser såsom "öh, bögigt" och "men, hallå, smart".
2) Spider-man 3 var långt ifrån en bra film.

Nordens Venedig.

Efter en tids funderation måste jag nog säga att pseudonymen Orvar Odd (egentligen Oscar Patric Sturzen-Becker) är en trevligare Stockholmsskildrare än självaste Per Anders Fogelström.

Alla er som missade reprisen av Det känns som fredag idag på SVT (eller för den delen själva första sändningen av programmet som borde, efter vad namnet berättar, ha visats i fredags) kan önska varandra välgång och lycka. För oss som bevittnade den genom tiderna värsta diskussionen om föräldraskap återstår nog bara ett fortsatt om än tragiskt liv på en parkbänk med ett helrör vodka som sällskap för att glömma detta åbäke till televiserad idioti.

Chav city.

I sällskap med Syndikalisten tog jag en fika på Schmäck och var påpassligt där när Mattias & Everyday Mistakes soundcheckade så det blev fem låtars underhållning till kaffet. Sucrerie des orielles, som jag brukar säga. Skönt annars att komma bort från upper uniside, det känns som att jag har levt med plugget dygnet runt på slutet. När jag cyklade hem så såg jag ovanligt många tjockisar i träningsovarallsjackor, men reflekterade inte över detta så mycket, det är ju trots allt Umeå och staden omgärdas av bönder.

Appropå bönder, jag läste i Dagens media att Sundsvall (en håla någonstans i Medelpad) har tagit patent på att få kalla sig Norrlands huvudstad. Ni vet, det som Umeå använde som epitet i en tjugo år gammal reklamkampanj. Det är så typiskt för lantisen, detta lillebrorskomplex som de har i Sundsvall.

Rökning förbjuden!

Idag köpte jag en bok om Sir Joshua Reynolds. Jag tycker verkligen om hans konstnärskap. Började smida ränker vad jag skall välja för ämne till b-uppsatsen till hösten innan det slog mig att Sir Reynolds levde 250 bast för tidigt för inriktningen på höstens konststudie. Efter att slagit dunster i ögonen på mig själv med tankar om uppsatsämnen som inte är realistiska märker jag ändå att det inte gör mig något. Jag har fortfarande behållning av min bok, kanske mer så än om jag exploaterat den i annat syfte än för egen vinnings skull.

Tillsammans med the ole ball n chain käkade yours truly på Subban igår och för ett ögonblick granskade jag de som passerade utanför inrättningens fönster (ett av dem som vänder sig mot Kungsan) och sedan diskuterade vi mode för en kort sekund. Ha-ha, för ett ögonblick och för en kort sekund. Det är så dåligt skrivet att man kan tro att Paul Auster är författaren och inte en språkkonnässör som jag själv. Nåväl; betraktelsen! Förutom att det fortfarande går omkring en förskräcklig mängd människor som klär sig väldigt illa så kunde vi konstatera att det rådande modet (e.g. vad de säljer på H&M, tyvärr) i alla fall inneburit att många bär kläder i ett ganska trevligt snitt, om än att de handlar på Hennes och alla ser likadana ut. Jag är själv en förespråkare för kjol men är inte någon hårdnackad motståndare till att kvinnor klär sig i långbyxor... däremot har jag även där åsikter om utformingen av plaggen. Svarta stuprörsjeans är snyggt om det är smala ben som bär dem medan trekvartslånga åtsittande jeansbyxor är oacceptabelt oavsett personens fysik. Vi enades dock om det märkliga modet som ligger för sommaren. Själv menar jag att om man kan undvika en camel toe så borde ju inte valet vara så svårt, men ändå envisas en rad tjejer med den klädmässiga styggelsen tights. När mode ändå är på tapeten; den där Sartorialist är i Stockholm just nu.

Och just det - en annan reflektion jag gjorde - rökare är verkligen plågsamt påtagliga, så irriterande intensiva när de drar bloss efter bloss och luktar hemorrojdarsel eller något äckligt adjektiv som beskriver cigarettrökens stank. Jag tycker sämre om dem än alla andra avarter av samhällets waste som sätter käppar i hjulet för en fungerande värld. "I'm looking forrward to cancer, man. I want that throat cancer, that's the best kind, you know why? You get that throat cancer, they'll give you that voice box thing, you know what I'm talking about."* Eller vad?

Igår när jag cyklade hem från jobbet passerade jag en bil och bredvid den en ambulans. I bilen satt en livlös kvinna. Ambulanspersonalen hade inte bråttom alls - inte så att de stod och drog halsbloss i smyg som om de var niondeklassare som stod bakom aulan på Grubbeskolan under det begynnande nittiotalet, och de mumsade heller inte på några Delicatobollar innan de fortsatte sitt arbete - men de tittade på kvinnan och sedan varandra innan en av dem lommade iväg till bilen igen för att hämta vad nu ambulanspersonal brukar använda för slags utrustning.

* Denis Leary - No cure for cancer

He puts the bone in zamboni.

Den akademiska fortbildningen innebär för tillfället att jag har två uppsatser att skriva, parallellt, inom två ämnesområden. Vad gäller min studie i etnologi så är denna b-kursen egentligen en ren fortsättning på ett tankesätt som jag levt med under en längre tid och skrivandet av en analysmodell är således inte något som ger en endorfinkick av mått mätt likt adrenalintillströmning i sammanhang där fotbollskravaller förekommer. Idag skall jag dock debattera min konststudie i detalj med institutionens kollegium och jag känner mig inte alls förberedd på ett sätt som jag är tillfreds med. Till saken hör att jag är bedrövligt nära ett genombrott i syftesformuleringen, men inte nått fram dit än. Med kniven på strupen, eller? Nej, egentligen inte. Jag är långt från den kallsvett som Orup känner minuterna innan ett scenuppträdande när han börjar stamma okontrollerat men det vore trevligt att få saken ur världen. Jag har haft svårt att greppa känslan än men en del av mig tycker att det skall bli skönt med sommaren då jag inte kommer att läsa mer än tio poäng, eller 15 enligt Bologna. Filosofihistoria och Logik och kritiskt tänkande. Två timmar kvar till mötet med fakultetens företrädare - dags att skriva ned nåt!

Det är tydligen världsmästerskap i ishockey just nu, något som passerat mig nästan obemärkt. Men det är ju först när de smutsiga finländarna blir tvingade till underkastelse som intresset hos mig tar fart. 4-3, ni vet vad jag talar om.

Prototypisk nominal juxtaposition.

Läser i VF att en man någonstans i fjällvärlden kommenterar något med "peta fjällborna i ögat med en kvist" när han skall förklara hur regeringen gjort befolkningen på vischan orätt. Det svenska språket är allt generöst med explicita morfosyntaktiska markörer, om man bara tar sig tid att svänga sig med tungvrickningar och definierar problemområdet. Eller kanske hellre i detta fallet (med tanke på vuxentidningsackumulatören i glesbygden) att man är ofrånkomligt eftersatt inom området på grund av svårmod i den sociala färdigheten.

I en tillbörligt ortodox gabardinbyxa.

Efter att jag skickat iväg en beställning på några kläder gjorde jag en skadekontroll på den ekonomiska fronten och fann mig utblottad vid nästa månadsskifte. Nåja, en luttrad kapitalist som en själv har levt som en kyrkråtta ett antal gånger förut. Dock inte när jag levde i källarhålan på Haga South, vilket trots den påskinande påverheten i tvättstugan/replokalen vilken nyttjades som lägenhet inte innebar att jag själv saknade likvida medel att leva med. Tvärtom så var hyran satt efter den standard i vilken jag härbärgerade och inkomsten för en ung arbetsskygg herre som jag själv räckte gott och väl till dåtidens lyxkonsumtion från butikerna runt järnvägstorget. Det kan förvanskas som en tillfälligheternas nyck att jag nu drar mig till minnes umgänget med den visionäre gossen som är känd på stritan som U1, men det är helt klart en förekommen anledning att detta ämne kommer på tal, för idag fann jag den där renegade kusinen på detta porrindustrins flaggskepp: the world wide web. Vår komplicerade relation förklaras kanske bäst av att jag plötsligt blev sugen på en liten slurk öl varpå kylskåpet utbjöd den sista flaskan Abdij van Leffe för att råda bot på den saken. Medan jag snokade vidare på nätet i jakt på en Jack Russelvalp.

Äntligen har de där efterblivna skräddarna i Skottland skickat iväg min vinterrock som jag haft där för att justera detaljer i plagget. Storleken, framför allt.

Une journal intime qui tente de rénover l'idéal libéral.

Första maj! Suck, jag antar att det innebär att det inte går att ögna igenom en enda nyhetsportal då de där röda dominerar all media med sin fantasiskapelse arbetarklass. Det går inte att jämföra det lönemässiga glappet till den privata sektorn med vad smulor det egna fackförbundet förhandlat fram åt en och sedan hävda att samhället är orättvist på grund av denna skillnad. Samhället är orättvist på grund av föreställningen om att ideologiska skäl ligger till grund för att förhindra en privatisering av den offentliga sektorn. Samhället är orättvist därför att det fackförbund som förhandlar fram löner är anslutet till ett politiskt parti och går det partiets ärende medan arbetstagaren blir lurad med en ganska genomskinlig men lättköpt argumentation om arbetarklassens behov av identitet. Ideologierna är förlegade men det saknas vilja att förändra, inte så mycket för att alternativ till hundraåriga gamla mossiga tankegångar är svårformulerade men därför att makt inom det röda blocket grundar sig på föreställningen om att alla tillhör en pöbel som leds av några få personer, vilka fattar beslut med pöbelns bästa i åtanke. Jag sitter inte och fabulerar, snarare förenklar för att den lättlurade pöbeln skall förstå. Men efter år av indoktrinering i skolväsendet, i vården och i arbetsmarknadspolitiken så vänder sig pöbeln mot kritikern och argumenterar med urvattnade one-liners. Alla är lika! Jaså, men vissa verkar vara mer lika än andra (så tackar vi George Orwell för den) och hjärntvätten är så pass omfattande så när arbetarklassen ifrågasätts har den inpräntade ideologin en insikt om rättvisa som snarare liknar ett förståndshandikapp mer än konkret kunskap om genomtänkt gruppdynamik.

Jo, jag måste passa på att hylla Hugo Chávez för den exemplariska viljan att göra vad han tror är rätt snarare än att kompromissa med fantasilös världspolitik.

Truismers förgänglighet.

När nyheterna är en del av morgonrutinen är det sällan jag höjer på ögonbrynen när ett toppresultat levereras efter man tagit sig an de små nutidsorienteringar som finns upplagda, däremot är det ganska kul att se hur SvD försöker sig på ett retoriskt grepp att förmedla sig som en nyhetsportal i tidens anda genom ett ungdomsspråk som vore det en del av någon av de evinnerligt dåliga Beck-filmerna; Grattis, du är en nyhetsnörd! Det saknas verkligen en trovärdighet i den småironiska komplimangen när det kommer från flaggskeppet i Schibstedkoncernen, samma omdöme i en annan tidning i samma koncern hade inte väckt någon förvåning (men om man inte spikar en nyhetsutfrågning i Aftonbladets regi är det väl snarare förenat med ett virituellt spöstraff).
De senaste nyheterna däremot är inte så mycket att kommentera, jag känner mig ganska trött på att pådyvla min omgivning en slags moralisk upphöjdhet eller genomtänkt demagogik. Jag sade redan när Paul Wolfowitz tillträdde som Världsbankschef att det inte var en bra idé, nog för att jag fruktade ett mer långdraget maktmissbruk av den mannen än vad som nu blev. Annat stoff som bör nämnas är att det inrikespolitiska dravlet om kvotering börjar ta sig allt allvarligare som ett politisk lagförslag i andra europeiska nationer. I och för sig kan jag nog anta att sydeuropeiska länder kan lära en hel del från sådana hot om förmynderi, men som förespråkare för liberalismen i industriländer så tror jag inte på den egentliga genusregleringen av arbetsmarknaden. Allt snack om att kvinnor inte har möjlighet till att göra karriär saknar substans när det går alldeles utmärkt att lämna bort ungen på ett slumpvis valt daghem under arbetsdagen. Man väljer själv sina prioriteringar! Det där snacket om att vi är mest jämställda här i gamla Svedala är ju inte helt oväntat en liten lögn - den gamla kolonin Norge toppar listan på antal kvinnliga styrelseledamöter. Men det är ju ända bara norskar; Moltas Eriksson hade onekligen koll på saker.

Det sägs ju att man inte ska generalisera och säga till exempel att Tyskland ej är bra.
Det ska man inte heller i allmänhet jag tror, men detta gäller inte om det land där norrmän bor.
Norge, Norge, det är ett ruttet land.
Norrmän, norrmän, ett jävla rövarband.
Norrmän, norrmän, dom fiskar dålig torsk.
Så om du ser en slisk och han stinker rutten fisk.
Är han utan tvivel norsk.

Med tanke på dagens kulturella vomiteringsframkallande populärnöje - folksamling kring stor eld - så var det inte förvånande att se en löjligt stor andel cabrioletbilar i trafiken. Tänk den massiva hjärnkapacieten i arbete innan de begav sig ut på en cruising, eller vad nu landsortsbefolkningen kallar det när de kör en snoning. Fem grader varmt, kom låt oss köra omkring med vinden i håret! Nåja, det är ju dessa dagar som bönderna kommer in till staden för att ta del av det som man saknar ute på vischan. Liveframträdanden från uttjatade popband, fönstershopping i de flesta affärer (men nog tar de sig tid att fjanta runt i timtal i byggvaruhusen Jula och K-Rauta och vad de nu heter) och bondens största nöje över alla andra när denne besöker staden; rättfärdiga för sig själv att det är i sin ordning med ett skandalöst uppträdande i andra människors sällskap genom att referenra till traditionellt firande på valborgsmässoaftonen. Det är därför som jag ifrågasätter alla situationer när det anses vara ett allmängiltigt förfarande att umgås med människor som saknar farstu.

Dagens höjdpunkt för mig har annars varit när jag - efter att slösat bort någon timme på att söka runt på google efter än det ena än det andra - hittade en sida som innebär något slags dejtingförfarande på internet, och en kvinna där presenterar sig som följer: Verkar söka det omöjliga i livet - fulländad kärlek mellan man o kvinna.
Vad glad jag är att jag aldrig har träffat den människan (för den som undrar så bor hon tydligen i Borås).

Känns bra att SVT har den goda smaken att sända ljuva musikaliska toner framförda av en manskör, i detta fallet the original gangstas från Lund. Skall inte ägna en tanke åt att fundera över gymtränade charvers som solar i linne vid sjön på campus i denna staden medan jag njuter av våren genom TV-rutan.

Det slog mig att trots att jag försöker att inte framhäva mig själv som en prestigebubbla så faller jag ibland på eget grepp. Som min förra blogg där jag länkade till sidan bokhora vilket jag vid närmare eftertanke gjorde mer för att sidans namn är lite buskis än att jag verkligen tog till mig av de rent genomuselt skrivna recensioner och litteraturtips som publicerades där. Det är inte lätt att vara pretentiös* när det är så lätt att en så karaktärsfast gestalt som jag själv bär upp faller samman på grund av små misstag som exempelvis förhastade blogglänkar.

* Att inte försöka vara originell genom vintagekläder från källarbutiker utan att vara medveten om att vintagemodets originalitet faller på dess popularitet och således istället klä sig med stil istället för identitetssökande gruppmentalitet.

Kejsarens nya kläder.

Kära dagbok.
Jag har en önskan om att inte se dig som en uppteckning över mina framgångar och misslyckanden eller ens de vardagliga små incidenter som genom underfundiga formuleringar kan återges i smålustig form. Ej heller är det min mening att ge sken av mig själv som en älskvärd person bara för sakens skull, många spaltmeter är skrivet om popularitet men att drista sitt umgänge av nära och kära är knappast en handling som borgar för att det skrivna ordet förmedlar kvalitativ läsning. Menlösheten i att sätta låga krav på sitt bruk av berättarforumet kan ses som ett prov på lågt självförtroende, men det kan vara en drivkraft hos den som har insikt hur ens handlingar ger återklang hos andra. För att inte tala om att se sig själv i spegeln och inte bli betraktad av en falskspelare och dubbelnatur. Det här är skrivet utan känslor. Ett prominent men utsiktslöst pekoral utan konsekvensanalys. Vägra kongenial fiktionalism!

Die neue sachlichkeit.

Blev tipsad om att Aftonbladets lokalt orienterade sida på nätet har en undersökning på gång som handlar om Umeås fulaste byggnad, där läsarna får skicka in sina förslag på vilket arkitektoniskt missgrepp som är lämpligt att hänga ut till allmänt åtlöje. Att låta lekmän säga sitt om hur byggnader designas utan något insikt av branchen känns som ännu ett projekt att på ett populistiskt sätt fylla människors missnöjeskvot, för Umeå saknar verkligen inte fula hus. Det är faktiskt en av de fulaste städerna* i Sverige. Men om jag får ta mig friheten att anta vad den genomsnittlige invånaren tycker om stadens hus så finns det några objekt som kommer att nomineras.

• VAB-huset


• Kronofogdemyndigheten


• Ålidhems centrum


• Hotell Skandic Plaza


• Noliahallarna


• Åhlénshuset


• Centrumhuset


• Parkeringshuset Parketten


• Norrlandsoperan

Själv skulle jag lägga min röst på IKSU träningscentrum. Förvuxna baracker vars funktionsduglighet lämnar knappt utrymme för estetik.

En fröjd för ögat?

Men vad gör det om vi enas kring ett hatobjekt? Förra året röstades Handelsbanken vid Rådhusparken fram som det vackraste huset, vilket jag är beredd att hålla med om. Men var ligger nyttan i att jämföra eklekticism, nygotik, funktionalism, eller egna hem-byggen? Symptomatiskt för samhället, säger kanske vän av ordning, men jag vill ändå kritisera denna lättköpta väg till sensationsmakeri genom att påstå att det betraktande ögat inte kan göra distinktionen mellan god och dålig smak när den egna kunskapen är rotad i en annan okunnig människas åsikter. Men det är väl den nya tidens anda. Den nya sakligheten - det är groteskt, satiriskt och påfallande realistiskt att leva.

* Kriteriet för stad i detta fall ligger på minst 110.000 invånare i kommunen varav minst 75.000 i den faktiska tätorten.

Acta neuropathologica

Jag skrev en text för ett tag sedan på en sida där jag bloggade tidigare (raderade den bloggen då jag kände att den inte representerade mig som person - jag skrev för att skriva hellre än skrev med substans) och på den sidan skrev jag ett inlägg som jag kallade för Recensentens försvarstal vilket i några stycken sammanfattade hur jag ser på litteratur, främst skönlitterär sådan. Den texten sammanfattade mig som person, tycker jag. Men nu är den borta och det är en dum företeelse att älta sådant som inte spelar någon roll. Även om det det inlägget var värdigt ett pris och förmodligen hade fått det efter hand, så är det borta och spilld mjölk och gråt är en barnslig kombination som inte passar mig. Jag menar, jag anser fortfarande att Hemsöborna är en av de vassaste svenska böckerna någonsin, inte för det skönlitterära värdet utan den språkliga kvaliteten. Men hur värderar man en text? Inte alls, vill jag mena, däremot är kunskapen om den skrivna texten en väsentlig del av hur ett verk håller sig över tid. Kunskapen är nämligen inte föränderlig även om språket är det. Att väga en berättad historia mot en annan är sådant som förespråkarna av ett postumt utdelat Nobelpris i litteratur till Astrid Lindgren talar om. Det är sådant som Anne Rice tänker på när hon plagierar bibeln, kan jag tänka mig. Att skriva känns förresten som en ren vintersysselsättning, då känslorna ångar fram tillsammans med andedräkten varje år framåt december då ångestens årstid tar sin början med det första snöfallet, när det inte längre känns lockande att stå under gatlyktans bleka sken i sin Aquascutum och blänga på hyreshusfasaderna, det är då illusionen spricker och det är lika bra att sätta sig i soffan och vänta in...typ, maj månad. Eller så plockas den ljusblå Facitskrivmaskinen fram och en fantastisk uppteckning tar sin början. Fast om mamma och pappa flyttat till Bollnäs som en gång var möjligheten för dem efter universitetsexamen, då hade nog vädret inte hjälpt. Usch, bo i en stad utan universitet, det skulle jag aldrig vilja göra! Appropå, jag har en hel del kvar att skriva tills på fredag (inlämning hemtentamen 27/4 kl 15:00). Å andra sidan, det är ingen rymdraket jag skall skapa ritningar och uträkningar för utan det gäller bara att gräva i den djupa mörka delen av mitt inre där den skapande energin gömmer sig och pränta ned vad som förmodligen kommer att bli ett riktmärke för framtida konstvetare att sikta mot.

Kitty and robot.

Le Poëte se fait voyant par un long, immense et raisonné dérèglement de tous les sens.

Idag var det väldigt varmt och jag drack kaffe på balkongen och läste Yeats och sedan skissade upp ännu en parafrasering av något verk av Henri de Toulouse-Lautrec och undrade tyst för mig själv hur det skulle vara att umgås med horor. Läste tidningen på balkongen också. Räligt med nyheter, men allt för att inte läsa ännu en bok om nyklassicism, tänkte jag. Det var mycket pluggande idag, efter balkongdramat, så nu - för att skapa ljusglimtar i vardagens slit - så tänkte jag mig en paus med lite nyanserat bloggande. Men på tal om tidningen, förresten. En nyupptäckt planet? Kul, vi kan ju inte ens ta hand om oss själva på den här. Det känns även lika spännande som en avslagen påskmust att tala om möjligheten till livsformer på den planeten, det är ju inte direkt så den ligger en kollektivtrafikresa bort. När jag ändå är inne på senaste stoff så levererar SvD (Sveriges vassaste morgontidning) förresten nyheten om att organisations- konsulten (smaka på titeln) Anita von Schéele inte anser att det är rätt med snusförbud på arbetsplatsen eftersom det kan generera dålig stämning. "Människor måste anses kompetenta nog att ta egna beslut" är ett av hennes argument. Tyvärr så är många människor inte kompetenta nog att göra det, menar jag. Många människor fattar beslut utifrån vad som visas på TV eller skrivs om i kvällspressen vilket ger en grund för arbetsgivaren att fatta beslut åt dessa människor. Till exempel, som jag har förstått saken, får man väldigt sällan dricka alkohol på jobbet. Om man nu förespråkar en konsekvent dagordning (det känns som något för kollektivavtalsivrarna) så borde ett förbud mot stimulus av alla de slag rimligtvis införas på alla arbetsplatser som har samröre med Landsorganisationen på ett eller annat sätt.

Och appropå horor, jag läste någonstans att den där gamla härliga tävlingen Fröken Sverige gått av stapeln igen, för mig på okänd ort med en för mig okänd vinnare.

Känner hur inspirationen tryter, borde ha tagit med mig Vladimir Majakovskijs Ett moln i byxor, den får mig ofta på kreativt humör. Au printemps, du skapande själ!

Och... snälla värmebölja, stick inte nu. Jag skall ta hand om dig.

Snacka om 'dear diary'.

Lyssnade på Fiendens Musik idag och redan 1980 (då [neels] var fyra bast) har grabbarna koll på hur keff utvecklingen blivit. "Ungdom har blivit en industri, Ytan är viktig - inte det som är i." Har nu tagit ett beslut att inte hoppas på en förändring. När jag idag samlade ihop disken i lägenheten kom en gammal händelse på näthinnan, från tiden när vi bodde på Nydalahöjden. Efter den gången, efter att en samling kjoltyg kring tv:n under Big Brother tog jag helt min hand från jämställdhetsrörelsen och dömde ut det täckta könet på samma sätt som en knarkare inte kan räknas som rehebiliterad narkoman om han/hon röker hasch, "men bara ibland". En (låt vara luddig) ideologi vars inkonsekvens saknar motstycke. Ingen feminist kan någonsin bli tagen på allvar för sitt krav på jämställdhet när TV3:s och Femmans knulltv går på högvarv för att samma feminister tycker det är "intressant gruppdynamik" eller annan psykosocial mumbo-jumbo. Eller som den annars medvetna Pink kläckte ur sig i en intervju. "It's sexy to be smart. But I also like to be a girl, it's fun to go shopping." Om jag var tvungen att i en mening säga något som skulle karaktärisera mitt kön som grupp skulle jag välja "dumma i hela jävla huvet". För att vi ens umgås med tjejer. Shopping...

När jag fyller år önskar jag mig förresten Bebo Valdés - Bebo de Cuba: Suite Cubana: El solar de Bebo: New York storybook.

Fick ett mail idag som värmde, men jag fick även ett som jag inte väntade mig läsa. Alltid lika galet när man råkar klicka in sig på fel mail, så istället för det där man tänkt läsa kommer det ett "BJ hottiez - they can never get enough cock!". Slog mig nu också att jag är nästan omanligt ointresserad av pornografi.

Och har lyckats bli något nervig över att jag inte kollade citaten till tentan, men det brukar ju inte handla om stöld på den institution som jag är del av. Som min bästa kompis Ice Cube har sagt; "Ya say that I took ya hook - must be a white boy thinking all niggaz crooks!" Och när man tänker på tentamensskrivningar och allt det där som har med lärosätet att göra, det värmer men det finns ju frågetecken. För studien av en åskådning är tillrättalagd för att metoden skall passa syftet. Sålunda bortser man alltid från felmarginalen hos ljugande tonåringar på högstadiet när de svarat på enkäter om deras vanor och behov. Här menar jag nu att man kan bortse från felmarginalen från början och helt enkelt skita i enkäten helt och hållet. En deltagarobservation ger en helt annan inblick i en verksamhet där de deprimerade mår riktigt jävla dåligt och sportkillarna (vilka annars) är riktiga svin. Detta är verkligheten utan undantag. Samma principiella tolkningsfråga ger en inlärningsuppgift från en bok ett tveksamt värde. Ett studium som analyserat en verklighet under en tid, och en annan som tagit del av en annan verklighet en annan tid, kan omöjligt räknas som två trovärdiga källor, såvida inte syftet med arbetet är att skapa en alternativ, icke existerande verklighet. Problemet är ett faktum och frågan är om inte forskningen kring varför, hur och var samhället tar form endast bör ske genom deltagarobservationer. Pekoralisterna hävdar säkert här att litteraturen är den kulturvagga som driver dagens forskning framåt. Jag menar att tiden inte står stilla och studiet blir ett falsarium om man bortser från detta faktum. Därför kan jag säga att jag skiter i alla betyg någonsin, det är ändå bara bluff!

Sahara Hotnights skall spela på Scharinska i helgen. Det ger alltid en trevlig känsla när det stället kommer på tal, för Scharinska är ju det enda som bestått sedan man var inte lika gammal som idag. Men jag börjar ana att det är en föreställning hos mig själv snarare än att stället är verklighetsförankrad kulturell dogm i ett utbud av lättsamma arselhål (så kallade diskotek). Scharinska har ju varit det som skiljt Umeå från det där andra, trots att det saknats egentlig substans för dess existensberättigande. Känns som ett pregymnasialt retoriskt missgrepp att hävda att detta bögborgerligt medelmåttiga subkulturskotteri är unikt för staden, därtill skall nämnas att säkert höll sig en reformist framme på bonnvischan och med farsans Ockelbo skapade en helt ny idrott ute på åkern. Som sedemera kom till staden, de ockuperade ju hela kajen under en helg i vintras. Bönder är ju dessutom mindre tyglade än oss riktiga människor. Det verkar ju inte hända nåt i andra västerbottniska kommuner, i värsta fall har de samlag med olika djur. Så Sahara Hotnights spelar på Scharinska. Jag lär inte gå dit!

Ett Umeåtips, som den där Alex (som Clara känner) brukar uttrycka det, må ju däremot vara Mattias And The Everyday Mistakes på Schmäck inom en snar framtid.