La vieille glorieux passé.

Dag nummer två som gräsänkling...vilket fruktansvärt ordval, låt mig formulera mig ånyo men inte med den traumatiska innebörd som föregående inledning gav sken av...ännu en dag då allena jag sitter i hemmet och kontemplerar livets gång. För att fördriva dagen har jag pluggat några sex timmar och sett filmen Rocky Balboa och läst ut en bok från traven av litteratur på mitt sängbord. Cyklade hem till mina föräldrar efter en middagsinbjudan tidigare i veckan. Det var ganska länge sedan som jag funderade över min mamma och pappa. Det är svårt att uttrycka eftersom efter en hel uppväxt och besvärlig begynnande vuxen ålder har jag haft en ganska nära relation till dem. Men jag känner det ändå som att mitt liv idag verkligen är skiljt från barndomshemmet, på ett bra sätt. Tänker jag på vardagen så är det med näsan i böckerna antingen hemma på upper uniside eller på biblioteket. Åt en förträffligt god middag och sedan en liten promenad med pappa ned till floden, något jag inte gjort på evigheter känns det som. Mycket samtalande och sentimentalitet och hyvens stämning. Kom på hur jag tycker de verkar så mysiga - som att de trivs med livet - mina päron. Hoppas att man själv blir sådär när det väl beger sig. Förutom att jag tänker bära hatt mer än vad min far gör. När jag sedan hojade hemåt så passerade jag en lägenhet som festligt ljud strömmade ifrån. Lite lagomt, och jag tänkte att det skulle vara kul att gå på en happening. Det var väl minst två månader sedan sist. Så lämnade jag höghusen efter Brogatan bakom mig och över till Haga där en annan fest gjorde mig uppmärksam på världsordningen. Två dumma tjejer stod på balkongen och rökte. "Alltså, Nelly, gud vad han typ är satans dålig på att dansa." Mina ambitioner om deltagande på en tillställning av typen fest försvann på en gång. Funderade istället ver hur diaboliskt långt det är mellan Lil J-Em och Västerhiske. Men det beror ju på vad man jämför med, det är ju inte som att cykla till Skövde. Men ändå, nästan.

Det var en lite pinsam framställning av mig själv vid middagskonversationen måste jag säga, och det jobbiga var att man försökte sälja in sig som en lexikograf hos ett par akademiker med många års livserfarenhet och som tolkat sin omgivning efter gedigna studier och ett sunt leverne. Inte ett omöjligt företag som om vore jag i skepnad av Lille Skutt och försökte läxa upp Skalman om meningen med Immanuel Kants skrifter, men jag tycker inte om när jag relaterar till mig själv som en härförare vad gäller analytisk förmåga. Det är sådant som jag helst vill tycka till om i den väldigt privata sfären. Och med risk att parafrasera min systers internetdagbok så vill jag ändå publicera min dokumentation av kvällen. En bild säger mer än...

Vi talade om fotografering när vi satt och drack kaffe i salongen. Jag menade att en bra kamera gör stor skillnad på ett bra och dåligt foto. Efter att jag och farsan varit vid älven så har jag konstaterat att finns bara motivet så spelar det inte någon roll vad kamera man har. Fotogenisk natur är cool shit.

Menstruation och urin.

Det är populärt att tala om miljön och hur vi förstör naturen, vilket i och för sig inte lär påverka människor egentligen men "det är bra att de tar debatten" brukar det sägas medan bilar, skotrar och flygplan fortsätter transportera dessa människor var de än skall åka. I dagens VK så visas en bild över utsläppen i Umeå. Jag gjorde en helt annan association än den till dålig luft i centrala stan men det är i alla fall knappast konstigt att koncentrationen av luftföroreningar är störst efter de vägar som bildar små tarmar i detta blodstänkta flygfoto.

Foto: YRKES- OCH MILJÖMEDICIN/UMEÅUNIVERSITET

Planerna på att göra film av Torbjörn Flygts Underdog är skrinlagda. Tack och lov, vad skönt att inte känna sig tvungen att se en film baserad på en bra bok, en film som med allra största sannorlikhet skulle vara skit. Jag menar, tänk om Mario Puza kunnat hålla sin historia i skriven form, eller att Gudfadern verkligen var mer baserad på boken istället för det som nu blev. Tänk om världen sluppit trilogin Sagan om ringen. Tänk om...

Home alone.

Igår åkte la señorita till Polen så jag är Macaulay Culkin fram tills på torsdag. Verkar inte vara på bra på det dock. Har lyckats bränna popcorn vilket skapade en tät dimma i lägenheten, och dessutom råkade jag smälta fast en stekspade på en spisplatta. Har ätit 200 gram frysta hallon och druckit en flygplansflaska Absolut Citron medan jag sett ett program om tyska kvinnors fångenskap i Ryssland under mitten av fyrtiotalet. Synd bara att Joe Pesci inte försöker ta livet av en, det skulle som göra det hela mycket roligare.

Men jag har sett mina favoritprogram Söderläge och Mycket mer än müsli i vilket där dessutom Sounds like violence spelade i studion. Sedan så revancherade sig Det känns som fredag efter förra veckans katastrofsändning. Jens Sjögren, Emma Gray Munthe och Fredrik Strage slänger käft med glimten i ögat - underhållande! Och mitt utkast till uppsatsen blev idag avhandlad när jag tillsammans med KB talade om mitt framtida forskningsresultat. "Ändra inte ett ord, flytta inte ett komma." Who's the man? Förutom Macaulay Culkin då. Ser förresten fram emot den där Sex and breakfast.

Stoppa matchen.

Mikael Wiehe, du sätter en guldkant på min dag. Pölsefascism! Ha-ha.

Fight! Fight! Fight! Fight! Fight! Fight! Fight!

Igår när jag cyklade till jobbet så passerade jag en grupp killar i yngre tonåren som filmade när de slogs. De hade handskar i för ändamålet anpassad modell och slagskämparna var båda heta på gröten. Snart på youtube... men nu kan man undra vad jag menar med att nämna detta. Är det för att berätta att jag vill se det inspelade slagsmålet? Är det för att berätta att jag visade snarare en slags brorduktighet än civilkurage och sade till dem? Nej, inte sade jag något. Och jag lär knappast leta upp några ynglingar på youtube heller. Inte när det finns fotbollsvåld att titta på. Det här har jag debatterat tidigare men som vore jag en trasig skiva levereras min ståndpunkt i den här frågan ännu en gång. Jag tycker att koreograferat våld, planerade slagsmål mellan stuntmän, ofta är ointressant hur mycket fejkat blod de än lägger på. Att se två gäng på fyrtio personer vardera springa ihop för att försvara sin heder (eller av vilken nu anledning) är underhållning som verkligen håller adrenalinet igång. Jag höjer inte ens ögonbrynen när det skjuts ihjäl människor i USA, lika lite som jag kommer att göra det när det händer här. Det är det samhällsklimat vi lever i. Det är den värld som vi har skapat åt oss. Eftersom det inte går att bekämpa förfallet på en politisk nivå (jag tror faktiskt det hade gjorts om det var möjligt, trots politikers ofta stora okunskap om medborgarnas leverne) så kämpar jag själv med de medel som står mig till hands. Genom forskning och genom det skrivna ordet. Sedan kan gemene svensk fördöma hur många kravaller som helst medan ni sedan samma kväll ser en film med fiktivt våld. Hycklare!

Det där skåpet som skriver om mode i VF har gjort ett nytt bottennapp i krönikevärlden men annat var inte att vänta. Däremot funderade jag på vad som skrivs om mode för män (inte att förväxla med manligt mode vilket borde vara skogshuggarskjortor och Fristadsbyxor) för det är sällan som jag läser något som får mig att reflektera över kläder. Gick in på diverse bloggar (populärt fenomen) som avhandlar kläder för det manliga könet. Nästintill alla förespeglade detta charvermode som sålts år ut och år in. Sneakers, jeans och t-shirt. Converse, H&M och WESC. Usch, usch och usch. Varför inte kavaj från Etro, cardigan från Ted Baker, Thomas Burberry skjorta och slips, byxor...Ted Baker igen och skor från Nicholas Deakins? Men det kanske håller ett egenvärde att se ut som man precis kommit från innebandyträningen eller brukar spendera veckan på ett dagcenter. Just det ja, jag har tidigare i mitt liv gjort gällande att innebandykillar och innebandytjejer är ett fenomen i usel klädsmak som inte nödvändigtvis har med sporten (nåja, hobbyverksamheten) att göra. Att människor som klär sig i mjukisbyxor (ibland i skinande tyg med en siffra på benet) trots allt måste dela samma frontallobstrauma som de människor som envisas med dyka upp på förfesten med någon av burkölen Harboe eller Millenium. Men någon gång simplifierade jag språket, tematiserade de som är bakom flötet. Jag menade att en bonde är en bonde är en bonde är en bonde. Men det ju som att säga att alla utlandsfödda svenskar är invandrare. Vilket de i och för sig är, men jag begagnar mig inte av den termen så ofta. Därför ber jag om ursäkt. I fortsättningen tänker jag skilja på innebandytjejer, människor i den offentliga sektorn som saknar högskolekompetens och alldeles säkert gillar Robert Wells, och ni andra latenta rasister och okunskapens hord som residerar i vårt land. En snygg över gång till utlandet, förresten. Läser i SvD hur man på katolska sjukhus i vissa länder (USA, Japan, Tyskland och Sydafrika) kan lämna in sitt oönskade barn genom en lucka i väggen. Detta för att motverka aborter. Går det att bli mer förbannad över religion än nu?

Jämna Umeå med marken!

Tänkte lite mer på vad som är konst. Allt, förvisso... men god konst! God smak! Vad är det? Jag har en dröm, om Martin Luther King Jr ursäktar mitt plagiat av hans gamla tal. Jag har en dröm om en byggnad influerad av art nouveau, vid älven, med en rotunda vilken som fungerar som en studio där alla fönster vänder sig mot norr som fallet var i ateljéerna förr. Där skall man lära ut klassisk konst - ideal men samtidigt realistisk konst - och där skall arkitekter och stadsplanerare vandra och förtjusas över vackra verk och ge utlopp för sina kreationer i nya byggnader som sätter prägel på staden. Ön blir en tätbebyggd, mustig smältdegel av vackra hus och utsvävande byggnader. Inspirerad av Gamla stan i Stockholm, men med en skojfrisk känsla av Nørrebro i Köpenhamn. Men nu vill istället Bostaden bygga ett nytt Mariehem på Ön och jag kommer aldrig att få se en institution för konst i den klassiska skolan vid älven. Jag är inte bitter. Inte ens skeptisk till utvecklingen som mer liknar en reaktionär hållning snarare än framåtanda. Jag tror bara inte att framtiden är värd att kämpa för, nu när samtiden ser ut som den gör.

Fast kanske ändå, och det är faktiskt amerikanerna som visar vägen. De har ju börjat ta itu med sitt förflutna, vilket alltså är det som hände för fyrtio år sedan. Ni vet, medan svensk lag förbjöd ofrie män redan 1335 så har det varit en annan sak i USA. Och 1965 blev en svart man (Jimmie Lee Jackson) skjuten i Alabama vilket sedemera gav upphov till medborgarrättsrörelserna. Med en hänvisning till Martin Luther King Jr härovan, kan man tänka, och det hela ledde ju fram till... den pseudorasism som nu idag genomsyrar det amerikanska samhället. Vänta nu! Varför tro på framtiden? Vi har nog kommit så långt vi kan, synd bara att man är tvungen att leva i den tid när upplysningen förvrängs in i minsta detalj och världen står i brand. Jag är nog bitter ändå...

Urin.

Trots allt försnack om kulturellt förfall och provokationer så gick evenemanget av stapeln igår. Itziar Okariz kissade på Norrlandsoperan. Jag var väldigt obrydd innan men tycker nu efteråt att det var lite kul. Inte för att hon kastade vatten på golvet. Inte för att en annan "konstnär" vid namn Dorinel Marc tittade fram och samlade upp kisset i en kopp och provsmakade lite. Utan för att Itziar Okariz tyckte det var roligt att något stole her thunder. Att alla bönder som gladeligen läser Aftonbladet och kan distansmobba vem som nu än blir porträtterad i den tidningen, att de inte kan förmå sig att se sin egen relation till performance art genom sin konsumtion av kvällstidningsjournalistik, det känns mer symptomatiskt för det extremt underutvecklade norrländska klimatet än skepsis mot offentlig urination. Jag menar, samma människor har ju inga problem att pissa i sin närmiljö var de än befinner sig när de horat runt på X3M eller Lottas.

Numbers rather than fake news.

Enligt en undersökning på SvD.se så anser 80.5 procent av de tillfrågade att det inte är acceptabelt att gå utan tröja i stan. Det betyder alltså att det finns 19.5 procent som tycker att det är okey-dokey-arte-chokey. Jag hade förstått om undersökningen gjorts lokalt i Umeå eller någon ännu mer eftersatt stad, och framför allt genomförts av en tidning på vänsterkanten vilkens läsarkrets jag kan tänka mig består av människor utan kompatibel sociala kunskap. Men av Svenskans läsare? I och för sig hade bara 871 personer röstat när jag kollade, men ändå. Jag som såg fram emot sommaren, nu tänker jag mest på killarna som ligger i bögparken och deras tjejkompisar som alla ser likadana ut i samma typ av solglasögon, samma typ av kläder och samma frisyr. Men i sommar hade vi tänkt att undvika centrala Umeå mer än vanligt.

För första gången på väldigt länge beslöt jag mig nyss för att läsa Sourze för att slå bort tankarna från Svenska Dagbladets undersökning om stekare med bar överkropp. Den undersökningen fick mig på väldigt dåligt humör. Dum som man ibland är så läste jag en artikel skriven av den där människan som jag alltid varit skeptisk till, vilken är den person som från första början var den (som i sällskap med sin mupp till karl, Fadde eller vad han heter) drev bort mig från den sidan. Dum-dum-dum-dum-dum-dum-dum. "Jag älskar dig Fadde du är min hjälte och en rättvisans kämpe. Jag är och förblir din för evigt. De goda vinner alltid över de onda, så även i detta fall!" Kvalitativt, Linda Rosing! Sourze... jag vill beskriva den portalen med ett citat från den danska serien Riget, efter att Ernst Hugo Järegård har varit och bajsat på toaletten. "I jämförelse fick det där regelskeppet Vasas jungfrutur att likna en triumffärd." Aldrig, aldrig mer Sourze.

En villa som ligger på gatan där mina föräldrar bor är till försäljning med utgångspriset 2.475.000 svenska kronor.

El hombre de araña numero tres - una película provocadora.

Den här kvällen sammanfattar jag smidigast i två meningar vilka säger mer än ett långt stycke där jag raljerar över filmindustrins förfall. Sålunda:
1) Två fjortisar bredvid oss i biosalongen satt och kommenterade filmen med tonårsaktiga fraser såsom "öh, bögigt" och "men, hallå, smart".
2) Spider-man 3 var långt ifrån en bra film.

Nordens Venedig.

Efter en tids funderation måste jag nog säga att pseudonymen Orvar Odd (egentligen Oscar Patric Sturzen-Becker) är en trevligare Stockholmsskildrare än självaste Per Anders Fogelström.

Alla er som missade reprisen av Det känns som fredag idag på SVT (eller för den delen själva första sändningen av programmet som borde, efter vad namnet berättar, ha visats i fredags) kan önska varandra välgång och lycka. För oss som bevittnade den genom tiderna värsta diskussionen om föräldraskap återstår nog bara ett fortsatt om än tragiskt liv på en parkbänk med ett helrör vodka som sällskap för att glömma detta åbäke till televiserad idioti.