Top model.

Tidigare i veckan blev jag överbevisad bloggens betydelse då jag funderade på att sluta men sedan lade el Jocko de Xalapa fram argumentet att sluta blogga är sånt man gör om man är en så kallad offentlig person som - antar jag - inte orkar vara med längre. Jag blev smått upprymd när jag tänkte på den gamla mobbningsramsan den som leken leker får leken tåla fastän det inte är riktigt något som kan appliceras på den här situationen. Den där gruppmentaliteten som ger gemenskapens identitet laga kraft att stå över individens vilja. Demokrati, kallar amerikanerna det. Rättvisa kallar Socialdemokraterna sin version av det. Men idag... jag är less igen! Trött på internet mer än något annat. Det är nog dags för en paus. Måste dock erkänna att jag tycker det ger en bättre bild av mig som människa att inte förnedra sig ytterligare utan hellre välja ett kortare uppehåll från denna mentala härdsmälta som sprider sig likt en elektromagnetisk kåthet genom kroppen. Datorberoende, kallas det.

Ikväll har jag och mitt livs kärlek tänkt att dricka några glas vin på en uteservering och njuta av sommaren, denna cancer som smyger sig på en efter vårens yrvaknande och sedan finns inte någon flykt från dess totala belägring och övertagande av människor i dess närhet. Sommaren, denna falskspelare som sätter klorna i en och med en äckligt plågsam värme ger en känslan av matthet innan så den underbara hösten tar vid. Jag har en tanke att öka frekvensen av fotograferande förresten. Och sedan så börjar sommarkurserna på måndag. Kan bli bra det här, bara jag kan kick the habit. Men så snart någon pantad journalist eller överskattad politiker (eller överskattad journalist eller pantad politiker) gör ett utspel för att cementera sin egen inkompetens så sitter jag nog här igen. Cynismen är charmig, det är självhatet som jag försöker undvika. En livets grundpelare, som min vän Gustav brukar säga.

Pouquoi pas mon rêve?

När jag 1993 residerade i en av Baltimores förorter hade själva staden det året en rekordnotering av 353 mord, vilket med tanke på invånarantal var den procentuellt högsta siffran i USA. Jag saknar inte att bli varnad för att besöka området kring Murphy Homes och Lexington Terrace eller fjanta runt i hoods där brott är vanligt förekommande bland den socio-ekonomiskt underpriviligierade befolkningen. Men ändå, de där gatorna med hus efter hus i rött tegel, se Washington Monument mot horisonten och den genuina känslan av en stad. Den skarpa kontrasten mellan natur och kultur, mellan sten och grönska. Hoppas verkligen att Umeå kommuns inspirationsresa till Berlin innebär mer än kötträtter till frukost, lunch och middag. Jag vill se en plan för en förändring av staden från Tvärån i väster och efter älven fram till Gimonäs industriområde, en progressiv men genomtänkt nybyggnation från Västra Esplanaden till Östra Kyrkogatan, från Trädgård i Norr till Järnvägstorget och bygg för fan ett nytt område mellan Regementets gamla kaserner och Västra Ersboda. Genom att bjuda in Charlotte Pirelli till en invigning av skiten och kalla det för folkfest kommer den latent autistiska befolkningen att glömma förändringens vindar och klagomålen uteblir. Alternativt att uteblivna byggnadslov fortsätter att skapa en olustig känsla av att bo här och den tryckkokare som bildas av människors frustration över en stagnerad utveckling innebär att Umeå kommer att ha landets högsta mordstatistik. Så att det blir lite spännande att leva här, menar jag.
Jag blir så ledsen för jag vet inte vilken gång i ordningen som jag blir genuint upprörd för något som inte är viktigare än västerländsk livskvalitet. Tänk istället att få känna glädje över kommunens framtidsversioner och kunna koncentrera sig på något viktigare. Önskedrömmar...

Party like it's 1999.

Sedan tidigare kommer vi att bjuda in Anette Kullenberg och killen som spelar Carter i E.R. till vår bröllopsfest. Jag funderar om inte Archibald Hamilton kommer att få en inbjudan, med. Så har min syster Clara någon att tala industridesign med när jag är inkapiciterad på grund av en horsemacka.

Summer time.

Idag är första dagen sedan första september i fjol då jag faktiskt inte har något att plugga. I och för sig så har den senaste veckan mer eller mindre inneburit ledig tid, men först idag är terminen verkligen slut för mig. På måndag börjar mina sommarkurser...

Jag har - ännu en gång - funderat på det skrivna språket i böcker och behöver ge utlopp för min frustration. Det är ju ett sådant enkelt grepp att ge någon karaktär i ett skönlitterärt verk ett utseende som inte är angenämnt enligt de mått mätt som hjälterollen innebär. Inte heller är de regionala fördomarna särskilt intressanta i en berättelse. Stockholmare är skeptiska till Göteborgare vilka i sin tur tycker att de förstnämnda är överspända och sönderstressade. Skåningar, vilka i verkligheten är de svenskar som närmast kan liknas vid riktiga människor då de tack vare sin regions befolkningstäthet och närhet till Köpenhamn har en mer kontinental prägel än övriga svenskar som lite krasst kan sägas vara en befolkning bestående av bönder. Värmland, Dalarna...Norrland, enligt den populära uppfattningen en samling pantade bidragstagare. Vilket inte helt och hållet är en felaktig syn på människorna där (och här), fastän det nog finns ett par tusen stycken som besitter en viss kompetens som bidrar till den nationella utvecklingen.
Sedan så finns det inte några storstäder i Sverige! Huvudstaden är en pittoresk pärla vars kranskommuner dock i många fall andas socialdemokratisk idealism som inte stämmer överens med det faktiska samhällets krav på ledarskap. Nog för att fördomar om att invånarna i vissa områden besitter vissa egenskaper är lite roliga. Boende i Stockholm klär sina känslor utanpå kroppen och söker ständig bekräftelse medan Göteborgare mer liknas ett kollektivt Down's syndrom med deras klämkäcka livet-är-en-festattityd som står mig upp i halsen. Resten av landet lyssnar på Linda Bengtzing och har åsikter om GB:s glassutbud och är således inte värda att ta på allvar. Det är den information som ges i litteratur. Och nu har jag inte ens börjat nysta i de fördomsfulla egenskaper som delar in grupper efter genus. Nu var det många år sedan jag läste något av Henning Mankell, jag har ögnat igenom några sidor av Liza Marklunds tveksamma författarskap innan den pocketen blev förpassad tillbaks till bibliotekets hyllor när jag en dag på mitt gamla jobb besökte Ålidhems bokfilial. Men även på det internationella planet är det tunnsått med intressanta böcker. Det finns många, men det finns å andra sidan så otroligt mycket skit att det inte är gjort med en klackspark att sortera ut den värdefulla litteraturens klotbandsbundna pärmar från kiosklitteraturens slit-och-slängpocket. Det gör ju att min egen läsning av böcker, vilken sker av både bra och dålig litteratur, inte kan sägas skilja sig nämnvärt från Nils-Bertils televisionskonsumtion. (Krävs att man kan sin Asta Kask-lyrik.) Ändå tycker jag det, fast skillnaden mellan någon dryg profil som fläker ut sig i bild uppenbarligen efter att rökt lite för mycket jazztobak eller mackat på vädertjejen strax innan sändning och en ambitiös men inte särskilt talangfull människa som skriver böcker ändå är inte så stor. Det borde dock inte vara så svårt att lära sig skriva, även om man inte har den psyko-sociala färdighet som krävs från ens uppväxt. Läs böcker (!) för rimligtvis borde meningsuppbyggnad och syntax fastna någonstans för att sedan ge avtryck i den egna produktionen. Det kan ju till och med göra programledaren på TV till något annat än en komplett idiot.

Dags att hoja iväg till Posten för att lösa ut ett paket från Bokus som jag har sett fram emot ett längre tag. En vecka, närmare bestämt.

Laudatur.

Bakgrundshistorien är en numera av legendariska mått. Vid trettio års ålder utbildar sig den talangfulle mannen vid den konstvetenskapliga institutionen vid Umeå Universitet. Redan hans a-uppsats blir uppmärksammad och från universitetets sida visar man upp den för konsthistoriker på annan ort. Själv sitter den trettioårige mannen i sin lägenhet med en lunchpirog i magen och blänger ilsket på byggarbetsplatsen utanför fönstret. Byggarbetare - vad vet de om konst egentligen? Om man skulle gå ned på gården och take them to school.

Don't mess with a missionary man.

Lennart Holmlund skriver att, för att ge Umeå centrum - det vill säga Rådhustorget - en ansiktslyftning, så skall man "skrota apberget". Jag är helt på den smålustige socialdemokratens sida i detta fall. Numero uno: flytta all försäljning från torget och sätt upp matservering och annan handel som nu sker från stånd, låt dessa företagare ha sin verksamhet längs Rådhusesplanaden mellan den nuvarande cykelbanan och den delen närmare husen som är avsedd för gångtrafik. Och bygg för guds skull lämpliga byggnader för ändamålet som hyrs ut för en penning inte högre än den nuvarande torghyran, så försvinner de där fucking råfula barackerna från i alla fall just det området. Ta sedan inte bort apberget utan låt uppföra en staty på en redig stensockel på det som nu är scenen där bonnläpparna Bootstompers brukar uppträda varvat med Vänsterpartiets förfäktare som drömmer om att samhället skall återvända till en kultur med orättvisor så de kan hålla sina brandtal med någon slags substans i det som sägs. Statyn? Men för bövelen - Calle Norlén! Alternativt generalöjtnant Georg von Döbeln. För att flytta samlingspunkten för Umeås högstadieelever låter man jämna den nuvarande byggnaden som rymmer Frasses, Rådhuskiosken och en resebyrå med marken. Dessa får istället lokaler i två nya byggnader som byggs i nybarock på var sin sida om torget, en vid Åhléns och en vid McDonalds alltså. Den sida av byggnaderna som vänder sig mot torget får formen av avsatser där man kan sitta, och där står även ett förbannat stort antal papperskorgar i grönmålat gjutjärn. Torget låter man lägga om och ger någon lyckad människa - helst som är skolad på Altier Stockholm - att designa en mosaik som fyller mitten av torget. Där planteras även två popplar (fuck björkar, jävla skitträd...) som jag helst ser växa till imponerande storlek under min livstid. Mosaiken? Ni får tänka typ den av Gaudí på Las Ramblas. För att ge torget ett ypperligt trevlig inramning så ger man omedelbart byggnadslov till den där galningen Hilding Holmqvist för ett högt hotell ovanpå Åhlénshuset, men med klausulen att skiten skall ståta i gotisk tradition - inte samma smaklösa nygotik som Umeås stadskyrka utan mer som Westminster Abbey - och när han ändå håller på så får han på köpet ge Järnvägstorget en ny form för det facila priset av att han där får föra upp två byggnader att disponera som han själv vill. Låt affärerna på Järnvägstorget flytta in sin verksamhet i samma nivå som bågenhusens övriga fasad. De vill inte ha de små lokalerna? Men låt någon annan företagsam visionär hyra in sig där då, och låt de nuvarande hyresgästerna flytta in i en nybyggd länga (nybarock, jag säger bara nybarock) som löper efter den väg som passerar i ett U på torget. Nu har man skiljt fordonstrafiken från gående människor i ett nafs. Två gångbroar från var sin sida bågenhusen byggs över till själva torget kring Grön Eld och även över till den sida där järnsvägsstationen står. Denna får sällskap av nya hus (antal ännu inte fastslaget men i byggda i eklektisk tradition av byggnadsstilar från antiken till jugend) som löper ända till Östra Kyrkogatan på ena sidan och bron över järnvägen på andra. Dessa skall rymma affärslokaler i bottenplanet och resterande våningar blir bostäder. Kan man förresten inte sänka ned vägen som passerar utanför Centralstationen så att man som promenerande ser trafiken passera en meter ned i marken snarare än precis bredvid en? Tänkte på en sak eftersom jag just nu lyssnar på Eurythmics. Undrar om Annie Lennox står staty någonstans? Hon har ju utseendet för det! Bara att göra henne till hedersdoktor i någon slags humaniora och sedan gjuta en bronspjäs att ställa på Operaplan. Där behövs verkligen något i mitten av den öppna platsen, helst på en kolonn, typ som Trajanus dito i Rom.

Användning av punktuation och kommatecken i tal.

Idag träffade jag och ponnyn ett par tjommar - vi kan för enkelhetens och anonymitetens skull kalla dem för Wolf och Bajsa - på Ica och på den där gamla härliga artighetsfrasen "hur är läget?" svarar man själv jag steg upp klockan sju i morse! Följt av en, i min egen smak, alldeles för lång paus vilket skapade en viss panik i min språkliga sammansättning och jag fyllde sedan i, på ett osedvanligt ostrukturerat sätt, att jag ändå är ledig och borde ju kunna ta en timme extra på morgonen. Nåja, jag har inte oroat mig för bristen i mitt talade språk nämnvärt under resten av dagen, och det är väl inte något att göra en höna av vafan fjäder som nu uttrycket förklarar när man menar en grandios självbild som frontallobstraumatiserade människor slänger sig med när de förklarar hur världen kretsar ganska mycket kring deras egna förehavanden. Känns som när Greta Garbo, fortfarande med svenska språket i bakhuvudet, förklarade för Cary Grant att when the asphalt is flowering, när hon tog ställning till hans förslag om en sexuell romans i månskenet på en av Los Angeles golfbanor, och sedan med språklig skam gömmer hon sig för resten av livet. Kommer alltså även jag själv att framlida efter en tillvaro undanskymd från världens nyfikna blickar? Eller, ännu hellre; varför kan inte Avril Lavigne dra sig undan för att aldrig mer komma tillbaka?

Dock så känner jag att eftersom mitt bloggande nu fått ett egenvärde så tar jag en paus. Meningen med detta var från början att utöva språkliga kunskaper i ett experiment på intet ont anande människor, men eftersom jag nu blivit en meddelare av mått mätt med Linda Skugge så tar jag helt enkelt en paus... tror jag. Det känns som den filantropiska verksamhet som bloggen innebar, vilket förnöjde mitt liv till en början, har blivit av den typen då en person skall studera misär men det innebär att han/hon betalar för sex med prostituerade för att komma nära det självföraktande hatet. Det känns inte som en tillfredsställande situation för mig. Nu skall jag fan lyssna på Art Blakey & the Jazz Messengers A night i Tunisia och (ännu en gång) läsa Watchmen av Alan Moore. Allt för att tackla denna dag på ett muntert sätt. Teckning står på agendan, nämligen!

Jesus was a black man.

Gårdagens avsnitt av Kobra på SVT var en höjdare. Intressant människa som tänker på TV den första halvtimmen av det vakna dygnet, förresten.... men det var ett bra program! "The dead meat will rot in your belly."

Internationell debut.

Genom en allt annat än strategiskt eftertänksam men ändå genomtänkt aktivitet har jag nu lanserat mig som en internationally negotiable man of infinite wisdom efter ett gästspel i the Times. Börjar förstå hur blonda tjejer med medialt anpassad överlevnadsinstinkt men bedräglig självbild känner sig när de väljer att operera in en kupa större fejkbröst när de skall hora världen runt i sökandet efter än mer uppmärksamhet från pubertetsyngel och porrkonsumerande tjockisar som har hår på ryggen.

Le matin du dimanche.

Jag vaknade klockan fyra i morse och har sedan dess ätit hallonkräm med mjölk, läst DN, sett ett avsnitt av Lilla huset på prärien i vilket familjen Ingalls övertalade den sansade skäggapan i byn att Gud är ständigt närvarande varvid han återvände till kyrkobesök var söndag. Sedan drack jag mer kaffe, löste Dagens Nyheters söndagskryss och har sett lite mobbningstelevison i form av Dr. Phil vars gäster sade till överviktiga killar att de var äckliga men hade sedan inte hjärta att ge samma kritik till tjocka kvinnor utan vände sig till diplomati av typen det är trevligare att vara smal innan jag fick nog och satte mig här. Just sådana där översittare känns lite jobbiga fastän jag vet att ens egen kunskapsbank gör mig till en bättre människa än killen som besöker X3M var helg och kan nämna en bilmotors alla delar utan att blinka och konsumerar porr i paritet med min egen läsning av dagspress samt både skönlitterär och (för ett specifikt sakområde) avgränsad litteratur. Den där killen som aldrig köpt andra byxor än Levi's 501:or och som anser att Crocs är detta årtusendes bästa produkt hittills. Tänk att leva efter populärnormen; antingen säljer man sig som en mediahora eller så mobbar man ut de som verkar svagare i omgivningen, vilket för min sort då bara återstår att offa sig med ett sawed-off. Är som Andres Lokko har sagt: "Jag hade också börjat skära mig i armarna om det hade visat sig att hockeyidioten i Viksjöskolans 8C älskar Orange Juice." Det gäller för Grubbe High med, kan jag säga.
Jag tänkte att det är ju söndag och det finns ett sedvanligt litet utbud av tidsfördriv, förutom att njuta av livet vilket jag är lite av en periodare av, så jag funderade på att varför inte klippa mig lagom till sommarvärmens intåg. Eftersom jag är en händig karl som dessutom äger flera saxar så var det ju gjort i en handvändning. BAD IDEA!