Summer time.

Idag är första dagen sedan första september i fjol då jag faktiskt inte har något att plugga. I och för sig så har den senaste veckan mer eller mindre inneburit ledig tid, men först idag är terminen verkligen slut för mig. På måndag börjar mina sommarkurser...

Jag har - ännu en gång - funderat på det skrivna språket i böcker och behöver ge utlopp för min frustration. Det är ju ett sådant enkelt grepp att ge någon karaktär i ett skönlitterärt verk ett utseende som inte är angenämnt enligt de mått mätt som hjälterollen innebär. Inte heller är de regionala fördomarna särskilt intressanta i en berättelse. Stockholmare är skeptiska till Göteborgare vilka i sin tur tycker att de förstnämnda är överspända och sönderstressade. Skåningar, vilka i verkligheten är de svenskar som närmast kan liknas vid riktiga människor då de tack vare sin regions befolkningstäthet och närhet till Köpenhamn har en mer kontinental prägel än övriga svenskar som lite krasst kan sägas vara en befolkning bestående av bönder. Värmland, Dalarna...Norrland, enligt den populära uppfattningen en samling pantade bidragstagare. Vilket inte helt och hållet är en felaktig syn på människorna där (och här), fastän det nog finns ett par tusen stycken som besitter en viss kompetens som bidrar till den nationella utvecklingen.
Sedan så finns det inte några storstäder i Sverige! Huvudstaden är en pittoresk pärla vars kranskommuner dock i många fall andas socialdemokratisk idealism som inte stämmer överens med det faktiska samhällets krav på ledarskap. Nog för att fördomar om att invånarna i vissa områden besitter vissa egenskaper är lite roliga. Boende i Stockholm klär sina känslor utanpå kroppen och söker ständig bekräftelse medan Göteborgare mer liknas ett kollektivt Down's syndrom med deras klämkäcka livet-är-en-festattityd som står mig upp i halsen. Resten av landet lyssnar på Linda Bengtzing och har åsikter om GB:s glassutbud och är således inte värda att ta på allvar. Det är den information som ges i litteratur. Och nu har jag inte ens börjat nysta i de fördomsfulla egenskaper som delar in grupper efter genus. Nu var det många år sedan jag läste något av Henning Mankell, jag har ögnat igenom några sidor av Liza Marklunds tveksamma författarskap innan den pocketen blev förpassad tillbaks till bibliotekets hyllor när jag en dag på mitt gamla jobb besökte Ålidhems bokfilial. Men även på det internationella planet är det tunnsått med intressanta böcker. Det finns många, men det finns å andra sidan så otroligt mycket skit att det inte är gjort med en klackspark att sortera ut den värdefulla litteraturens klotbandsbundna pärmar från kiosklitteraturens slit-och-slängpocket. Det gör ju att min egen läsning av böcker, vilken sker av både bra och dålig litteratur, inte kan sägas skilja sig nämnvärt från Nils-Bertils televisionskonsumtion. (Krävs att man kan sin Asta Kask-lyrik.) Ändå tycker jag det, fast skillnaden mellan någon dryg profil som fläker ut sig i bild uppenbarligen efter att rökt lite för mycket jazztobak eller mackat på vädertjejen strax innan sändning och en ambitiös men inte särskilt talangfull människa som skriver böcker ändå är inte så stor. Det borde dock inte vara så svårt att lära sig skriva, även om man inte har den psyko-sociala färdighet som krävs från ens uppväxt. Läs böcker (!) för rimligtvis borde meningsuppbyggnad och syntax fastna någonstans för att sedan ge avtryck i den egna produktionen. Det kan ju till och med göra programledaren på TV till något annat än en komplett idiot.

Dags att hoja iväg till Posten för att lösa ut ett paket från Bokus som jag har sett fram emot ett längre tag. En vecka, närmare bestämt.