Inte den vassaste kniven i lådan.

Polarpriset innebär festligheter på sedvanligt kändistätt manér med den samling svenska populärmusikanter vilka representerar en slags sammansvärjning som om tonsättare är en hemlig sekt, eller dylik församling. En föreställning om det svenska musikundret som sedan ABBAs dagar slår sig för bröstet med än de ena än de andra fantasifulla kreationer som mindre intelligenta människor lyssnar på eftersom det säljs i en tilltalande förpackning typ Nanne Grönwall på folkparksturné. Om nu herrarna som utgör gruppen Scooter slog en teutonisk spik i kistan för att begrava musikers inbördes beundran skulle knappast någon höjt på ögonbrynen. Följande uttalande tar jag dock från Per Gessle vars tillräknelighet kan diskuteras i oändligehet men som fick förmånen att bli citerad i Dagens Nyheter när han kommenterade vinnarna Sonny Rollins och Steve Reich. "Jag vet ingenting om dem." Det svenska musikundret är alltså ett under inte för att enkelspåriga låtar kablas ut i etern i en konstant ström utan för att musikerna lyckas skriva musik trots att de är, för att ta ett annat citat men denna gång ur sitt sammanhang eftersom miljöpartisten Yvonne Ruwaida den gången tillskrev handikappade barn en liknelse, att de är "lika intelligenta som grisar".