Un salaud et imbécile crétin.

När det värker inte bara sådär generellt i det område av kroppen som populärt benämns huvud utan mer precist i kraniumet, som att frånvaron av normvärdet för mjölkintag har underskridits och att svenska bönders stora lögn om relationen mellan mejeriprodukter och hälsa faktiskt har något substans; då sätter jag mig efter en tids frånvaro framför den förjävliga blogg igen.

Sommar... prestationångest att bli brun (solbränd) för det är något slags måttstock på ens värde som människa under denna hatade årstid. Som jag idag spenderade någon timme av nere i city. Med avsmak för människor i läskigt korta shorts och i vissa fall bar överkropp är det inte någon idé som mäts i mått och adjektiv så som underbart, fantastiskt eller ens en grandios upplevelse. Sällskapet höll som vanligt hög klass men å andra sidan har jag inte kompromissat med valet av womanhood för mitt (vårt) förhållande. Så hon är ju att räkna med, så att säga.

Jag behöver bara ett andingshål, igen. Därav bloggen. Kan inte alla människor som bär Crocs skjutas?

Internetanvändande innebär tyvärr även (i förvirrade ögonblick) ett stundtals läsande av den elektroniska versionen av kvälltidningsjournalistik. Expressen skrev att en modern demokrati inte kan ha en stadschef vars post går i arv. Sverige, Danmark, Norge, Storbritannien, Spanien, Belgien, Holland. Det finns fler länder. Alternativet att premiärministern får representera landet är helt besinningslöst skrämmande. Tänk Mona Sahlin som tar emot andra länders dignitärer. Hon kommer att göra det med Crocs på fötterna, dessutom. Skjut, skjut, skjut, skjut, ksjut, sjdkaf, assku, fkfjaj, fjklfaghjkasdghfsdhgfjh bajs. Behöver bara en ventil. Bloggjävel...

Return of the mack.

Igår cyklade jag bort till Västerhiske och träffade min syster. Reflekterade ännu en gång hur Jockum Nordström och Karin Mamma Andersson saknar känslor i sitt konstnärskap. Ungefär som när ett barn gör potatistryck på en t-shirt - man förstår processen men vill inte veta av resultatet. Motsvaras i vuxen ålder av att måla ett trapphus med tekniken att stänka färg i en kulör annan än den som väggen är målad i för att skapa ett abstrakt mönster.
Och snart kommer den där lille jäveln hem. Kul vecka detta!

Top model.

Tidigare i veckan blev jag överbevisad bloggens betydelse då jag funderade på att sluta men sedan lade el Jocko de Xalapa fram argumentet att sluta blogga är sånt man gör om man är en så kallad offentlig person som - antar jag - inte orkar vara med längre. Jag blev smått upprymd när jag tänkte på den gamla mobbningsramsan den som leken leker får leken tåla fastän det inte är riktigt något som kan appliceras på den här situationen. Den där gruppmentaliteten som ger gemenskapens identitet laga kraft att stå över individens vilja. Demokrati, kallar amerikanerna det. Rättvisa kallar Socialdemokraterna sin version av det. Men idag... jag är less igen! Trött på internet mer än något annat. Det är nog dags för en paus. Måste dock erkänna att jag tycker det ger en bättre bild av mig som människa att inte förnedra sig ytterligare utan hellre välja ett kortare uppehåll från denna mentala härdsmälta som sprider sig likt en elektromagnetisk kåthet genom kroppen. Datorberoende, kallas det.

Ikväll har jag och mitt livs kärlek tänkt att dricka några glas vin på en uteservering och njuta av sommaren, denna cancer som smyger sig på en efter vårens yrvaknande och sedan finns inte någon flykt från dess totala belägring och övertagande av människor i dess närhet. Sommaren, denna falskspelare som sätter klorna i en och med en äckligt plågsam värme ger en känslan av matthet innan så den underbara hösten tar vid. Jag har en tanke att öka frekvensen av fotograferande förresten. Och sedan så börjar sommarkurserna på måndag. Kan bli bra det här, bara jag kan kick the habit. Men så snart någon pantad journalist eller överskattad politiker (eller överskattad journalist eller pantad politiker) gör ett utspel för att cementera sin egen inkompetens så sitter jag nog här igen. Cynismen är charmig, det är självhatet som jag försöker undvika. En livets grundpelare, som min vän Gustav brukar säga.

Pouquoi pas mon rêve?

När jag 1993 residerade i en av Baltimores förorter hade själva staden det året en rekordnotering av 353 mord, vilket med tanke på invånarantal var den procentuellt högsta siffran i USA. Jag saknar inte att bli varnad för att besöka området kring Murphy Homes och Lexington Terrace eller fjanta runt i hoods där brott är vanligt förekommande bland den socio-ekonomiskt underpriviligierade befolkningen. Men ändå, de där gatorna med hus efter hus i rött tegel, se Washington Monument mot horisonten och den genuina känslan av en stad. Den skarpa kontrasten mellan natur och kultur, mellan sten och grönska. Hoppas verkligen att Umeå kommuns inspirationsresa till Berlin innebär mer än kötträtter till frukost, lunch och middag. Jag vill se en plan för en förändring av staden från Tvärån i väster och efter älven fram till Gimonäs industriområde, en progressiv men genomtänkt nybyggnation från Västra Esplanaden till Östra Kyrkogatan, från Trädgård i Norr till Järnvägstorget och bygg för fan ett nytt område mellan Regementets gamla kaserner och Västra Ersboda. Genom att bjuda in Charlotte Pirelli till en invigning av skiten och kalla det för folkfest kommer den latent autistiska befolkningen att glömma förändringens vindar och klagomålen uteblir. Alternativt att uteblivna byggnadslov fortsätter att skapa en olustig känsla av att bo här och den tryckkokare som bildas av människors frustration över en stagnerad utveckling innebär att Umeå kommer att ha landets högsta mordstatistik. Så att det blir lite spännande att leva här, menar jag.
Jag blir så ledsen för jag vet inte vilken gång i ordningen som jag blir genuint upprörd för något som inte är viktigare än västerländsk livskvalitet. Tänk istället att få känna glädje över kommunens framtidsversioner och kunna koncentrera sig på något viktigare. Önskedrömmar...

Party like it's 1999.

Sedan tidigare kommer vi att bjuda in Anette Kullenberg och killen som spelar Carter i E.R. till vår bröllopsfest. Jag funderar om inte Archibald Hamilton kommer att få en inbjudan, med. Så har min syster Clara någon att tala industridesign med när jag är inkapiciterad på grund av en horsemacka.