La vieille glorieux passé.

Dag nummer två som gräsänkling...vilket fruktansvärt ordval, låt mig formulera mig ånyo men inte med den traumatiska innebörd som föregående inledning gav sken av...ännu en dag då allena jag sitter i hemmet och kontemplerar livets gång. För att fördriva dagen har jag pluggat några sex timmar och sett filmen Rocky Balboa och läst ut en bok från traven av litteratur på mitt sängbord. Cyklade hem till mina föräldrar efter en middagsinbjudan tidigare i veckan. Det var ganska länge sedan som jag funderade över min mamma och pappa. Det är svårt att uttrycka eftersom efter en hel uppväxt och besvärlig begynnande vuxen ålder har jag haft en ganska nära relation till dem. Men jag känner det ändå som att mitt liv idag verkligen är skiljt från barndomshemmet, på ett bra sätt. Tänker jag på vardagen så är det med näsan i böckerna antingen hemma på upper uniside eller på biblioteket. Åt en förträffligt god middag och sedan en liten promenad med pappa ned till floden, något jag inte gjort på evigheter känns det som. Mycket samtalande och sentimentalitet och hyvens stämning. Kom på hur jag tycker de verkar så mysiga - som att de trivs med livet - mina päron. Hoppas att man själv blir sådär när det väl beger sig. Förutom att jag tänker bära hatt mer än vad min far gör. När jag sedan hojade hemåt så passerade jag en lägenhet som festligt ljud strömmade ifrån. Lite lagomt, och jag tänkte att det skulle vara kul att gå på en happening. Det var väl minst två månader sedan sist. Så lämnade jag höghusen efter Brogatan bakom mig och över till Haga där en annan fest gjorde mig uppmärksam på världsordningen. Två dumma tjejer stod på balkongen och rökte. "Alltså, Nelly, gud vad han typ är satans dålig på att dansa." Mina ambitioner om deltagande på en tillställning av typen fest försvann på en gång. Funderade istället ver hur diaboliskt långt det är mellan Lil J-Em och Västerhiske. Men det beror ju på vad man jämför med, det är ju inte som att cykla till Skövde. Men ändå, nästan.

Det var en lite pinsam framställning av mig själv vid middagskonversationen måste jag säga, och det jobbiga var att man försökte sälja in sig som en lexikograf hos ett par akademiker med många års livserfarenhet och som tolkat sin omgivning efter gedigna studier och ett sunt leverne. Inte ett omöjligt företag som om vore jag i skepnad av Lille Skutt och försökte läxa upp Skalman om meningen med Immanuel Kants skrifter, men jag tycker inte om när jag relaterar till mig själv som en härförare vad gäller analytisk förmåga. Det är sådant som jag helst vill tycka till om i den väldigt privata sfären. Och med risk att parafrasera min systers internetdagbok så vill jag ändå publicera min dokumentation av kvällen. En bild säger mer än...

Vi talade om fotografering när vi satt och drack kaffe i salongen. Jag menade att en bra kamera gör stor skillnad på ett bra och dåligt foto. Efter att jag och farsan varit vid älven så har jag konstaterat att finns bara motivet så spelar det inte någon roll vad kamera man har. Fotogenisk natur är cool shit.

Menstruation och urin.

Det är populärt att tala om miljön och hur vi förstör naturen, vilket i och för sig inte lär påverka människor egentligen men "det är bra att de tar debatten" brukar det sägas medan bilar, skotrar och flygplan fortsätter transportera dessa människor var de än skall åka. I dagens VK så visas en bild över utsläppen i Umeå. Jag gjorde en helt annan association än den till dålig luft i centrala stan men det är i alla fall knappast konstigt att koncentrationen av luftföroreningar är störst efter de vägar som bildar små tarmar i detta blodstänkta flygfoto.

Foto: YRKES- OCH MILJÖMEDICIN/UMEÅUNIVERSITET

Planerna på att göra film av Torbjörn Flygts Underdog är skrinlagda. Tack och lov, vad skönt att inte känna sig tvungen att se en film baserad på en bra bok, en film som med allra största sannorlikhet skulle vara skit. Jag menar, tänk om Mario Puza kunnat hålla sin historia i skriven form, eller att Gudfadern verkligen var mer baserad på boken istället för det som nu blev. Tänk om världen sluppit trilogin Sagan om ringen. Tänk om...

Home alone.

Igår åkte la señorita till Polen så jag är Macaulay Culkin fram tills på torsdag. Verkar inte vara på bra på det dock. Har lyckats bränna popcorn vilket skapade en tät dimma i lägenheten, och dessutom råkade jag smälta fast en stekspade på en spisplatta. Har ätit 200 gram frysta hallon och druckit en flygplansflaska Absolut Citron medan jag sett ett program om tyska kvinnors fångenskap i Ryssland under mitten av fyrtiotalet. Synd bara att Joe Pesci inte försöker ta livet av en, det skulle som göra det hela mycket roligare.

Men jag har sett mina favoritprogram Söderläge och Mycket mer än müsli i vilket där dessutom Sounds like violence spelade i studion. Sedan så revancherade sig Det känns som fredag efter förra veckans katastrofsändning. Jens Sjögren, Emma Gray Munthe och Fredrik Strage slänger käft med glimten i ögat - underhållande! Och mitt utkast till uppsatsen blev idag avhandlad när jag tillsammans med KB talade om mitt framtida forskningsresultat. "Ändra inte ett ord, flytta inte ett komma." Who's the man? Förutom Macaulay Culkin då. Ser förresten fram emot den där Sex and breakfast.

Stoppa matchen.

Mikael Wiehe, du sätter en guldkant på min dag. Pölsefascism! Ha-ha.

Fight! Fight! Fight! Fight! Fight! Fight! Fight!

Igår när jag cyklade till jobbet så passerade jag en grupp killar i yngre tonåren som filmade när de slogs. De hade handskar i för ändamålet anpassad modell och slagskämparna var båda heta på gröten. Snart på youtube... men nu kan man undra vad jag menar med att nämna detta. Är det för att berätta att jag vill se det inspelade slagsmålet? Är det för att berätta att jag visade snarare en slags brorduktighet än civilkurage och sade till dem? Nej, inte sade jag något. Och jag lär knappast leta upp några ynglingar på youtube heller. Inte när det finns fotbollsvåld att titta på. Det här har jag debatterat tidigare men som vore jag en trasig skiva levereras min ståndpunkt i den här frågan ännu en gång. Jag tycker att koreograferat våld, planerade slagsmål mellan stuntmän, ofta är ointressant hur mycket fejkat blod de än lägger på. Att se två gäng på fyrtio personer vardera springa ihop för att försvara sin heder (eller av vilken nu anledning) är underhållning som verkligen håller adrenalinet igång. Jag höjer inte ens ögonbrynen när det skjuts ihjäl människor i USA, lika lite som jag kommer att göra det när det händer här. Det är det samhällsklimat vi lever i. Det är den värld som vi har skapat åt oss. Eftersom det inte går att bekämpa förfallet på en politisk nivå (jag tror faktiskt det hade gjorts om det var möjligt, trots politikers ofta stora okunskap om medborgarnas leverne) så kämpar jag själv med de medel som står mig till hands. Genom forskning och genom det skrivna ordet. Sedan kan gemene svensk fördöma hur många kravaller som helst medan ni sedan samma kväll ser en film med fiktivt våld. Hycklare!

Det där skåpet som skriver om mode i VF har gjort ett nytt bottennapp i krönikevärlden men annat var inte att vänta. Däremot funderade jag på vad som skrivs om mode för män (inte att förväxla med manligt mode vilket borde vara skogshuggarskjortor och Fristadsbyxor) för det är sällan som jag läser något som får mig att reflektera över kläder. Gick in på diverse bloggar (populärt fenomen) som avhandlar kläder för det manliga könet. Nästintill alla förespeglade detta charvermode som sålts år ut och år in. Sneakers, jeans och t-shirt. Converse, H&M och WESC. Usch, usch och usch. Varför inte kavaj från Etro, cardigan från Ted Baker, Thomas Burberry skjorta och slips, byxor...Ted Baker igen och skor från Nicholas Deakins? Men det kanske håller ett egenvärde att se ut som man precis kommit från innebandyträningen eller brukar spendera veckan på ett dagcenter. Just det ja, jag har tidigare i mitt liv gjort gällande att innebandykillar och innebandytjejer är ett fenomen i usel klädsmak som inte nödvändigtvis har med sporten (nåja, hobbyverksamheten) att göra. Att människor som klär sig i mjukisbyxor (ibland i skinande tyg med en siffra på benet) trots allt måste dela samma frontallobstrauma som de människor som envisas med dyka upp på förfesten med någon av burkölen Harboe eller Millenium. Men någon gång simplifierade jag språket, tematiserade de som är bakom flötet. Jag menade att en bonde är en bonde är en bonde är en bonde. Men det ju som att säga att alla utlandsfödda svenskar är invandrare. Vilket de i och för sig är, men jag begagnar mig inte av den termen så ofta. Därför ber jag om ursäkt. I fortsättningen tänker jag skilja på innebandytjejer, människor i den offentliga sektorn som saknar högskolekompetens och alldeles säkert gillar Robert Wells, och ni andra latenta rasister och okunskapens hord som residerar i vårt land. En snygg över gång till utlandet, förresten. Läser i SvD hur man på katolska sjukhus i vissa länder (USA, Japan, Tyskland och Sydafrika) kan lämna in sitt oönskade barn genom en lucka i väggen. Detta för att motverka aborter. Går det att bli mer förbannad över religion än nu?