London hooligan soul.

Samma gamla visa, ännu en gång. Med en helt humorbefriad inställning till teknik så sitter jag ändå här och skriver blogg, om nu detta initiala försök till skrivandeprocess ger återklang hos mina mörkaste demoner och sålunda fortsatt intresse från vad nu halvskadad del av högra hjärnhalvan som med en rökares sjuka lungor hostande sätter vansinnet som är mitt ego på papper. Eller blogspot.com, i alla fall. Varför inte måla, varför inte klistra? Det är fint väder. Jävla dator.

Det är förunderligt, om jag nu skall använda barnspråk, hur en till synes reko lirare som jag själv hela tiden tänker på andra, och att jag i slutändan som med komplex i klass med Sartre värjer mig mot pöbelns påtryckningar och falska leenden. Alltid varit against the grain, men jag är en hycklare lika fullt. Inte vill jag gå med "Linda Skugge och postpunkgenerationen", eller hur nu Benny Olsson uttryckte det. Men faktum är att jag söker mig att vara preppy och hur man än vrider på det hamnar jag inte i samma fack som alla fucking charvers som bor i Norrlands så kallade håriga sköte till huvudstad och tror att vi är en del av världen fast det bara är nån jävla avkrok här uppe där lokalpatriotism och bonnjävel är synonymer. Älskar stället, dock. Men om folk i allmänhet bara kunde hålla käften. Det är sådana som den norrländska befolkningen som gör att Umeå är en otvunget skithåla att bo i. Men det går ju att flytta härifrån. Dock vill jag inte bo på Sveriges baksida västkusten och i världens största fiskeläger Göteborg och jag kommer knappast att få en lägenhet vid Mariatorget på Söder då jag inte ens letar där. Malmö lockar men knappast Rosengård. Med en skickligt bedriven subversiv verksamhet kan jag ta mig in i förändringens högborg Stadshuset här i stan men jag har inte ork. Därför gnäller jag. Och funderar hur andra människor tänker om mig. Inte som person, jag vet att jag är sarkastisk på gränsen till patologiskt otrevlig och att den genomgående negativitet som sätter sin prägel på mitt liv bara är en nyans som skiljer den mökstank alla tror jag sprider innan de märker doften av Gorgonzola. Det är mycket ytligare än så, fastän jag nu själv räknar min personlighet som det banalaste hos mig. Om jag köper kläder för flera tusen kronor tycker en del personer att jag är dum i huvet. Jag fattar det inte. Vem vill se ut som en fcukin' chav (inte ett eget skämt utan jag hittade det på en sida nånstans..) och vara lika originell som samma jävla billiga kuköl de köper på bolaget till ännu en fest ännu en helg på samma uteställe som alltid. När blev det så viktigt att hångla när man är runt trettio? Inse att ni är over the hill, chansen fanns men ni valde att sumpa den och intresset för billiga halternecktoppar med strass från H&M och att runka till Melodifestivalen kan inte stå sig som värdiga minnen när O'Learys fylls till brädden av äckliga tjejer och fulla bönder. Om inte cidern fått den lilla del vett och etikett i hjärnan som Martin Timell en gång lade fröet till i Bullen för tusen år sedan att ruttna bort kanske ni skulle stanna upp, tänka på att kvällen kunde ha tillbringats med sambon, låt vara med öl men i glädjens tecken vid en badsjö eller på en grässluttning i ett hyreshusområde. Och tänk att bara för att man vill vara riktigt kär och sådär sjukt lycklig, innebär inte att man kommer att bli det på något av stans undermåliga uteställen. Skärp er för fan!
Jo, vad jag skulle säga från början var att jag tänkte tjacka en kortärmad skjorta från Lonsdale. Undrar hur många av Umeås elit som kommer inte ser skillnad på den och något typ Snickers de själva köpt på Laitis.
Flyttar jag härifrån blir det dessutom till ett pittoreskt pensionat i gamla France med mademoiselle Näslund.

Det känns som att jag tänker mig den tecknade serien i en antirealistisk kontext hellre än ett rent artistiskt uttryck för min fascination för surrealism. Inte menat att släktskapet med dadaism ger teckningar till populärkonst som nån slags äcklig Dalí, hellre den - enligt mig - dristigare Francis Picabia. På den nivån förblir Jan Stenmark vår tids store tolkare, hans humor därtill.
Den svenska tecknartraditionen handlar dessutom om en tacksam geografisk uppväxtmiljö, eller nuvarande boende. Förutom att jag begåvats med en stor dos ångest och allmänhat, som verkar vara nödvändiga egenskaper hos alla kulturarbetare, så talar inte mycket för att konstnärskapet blir min livsuppgift. Jag luktar inte tillräckligt mycket man, helt enkelt. Att göra sig lustig över klyschor och föreställningar om vår svenska identitet känns billigt och inte särsklit spännande. Applicera karaktärsdrag på djur...jeeeez. Jan Berglin har däremot koll på saker. Det är ju honom förunnat. Ingen, framför allt inte jag, vill vara en härmapa.

Lustigt uttryck förresten; jag läste att det som skiljer människor från apor är att människor härmar varandra intill dumhet, medan apor är mer eftertänksamma. Därför har vi utvecklats olika fort. Dags att byta skiva.

"Fifteen fucking years of fucking Tories, on the dole, a thousand stories of promised lands and Meccas...Fila, Lacoste, Tacchini, Lois, Nike and Kappa...Clash City Rockers...Jah Shaka and Sir Coxsone, the original drum and bass...Skinheads getting a beat down, ambush in the night...The Jam at Wembley seven times and National Health for the last time...Bump and Hustle, soul 45's, too far gone, there's no way back...There's a poll tax riot going on...They have sold my country."

Vad har jag för att sitta här och slarva runt i informationssamhällets alla forum? Eller nätpokerns och pornografins förlovade värld, om man är lagd åt det hållet. Informationssamhället får väl fortfarande ses som en experimentell realism snarare än exempel på tillgänglighet av ett dignande bord överfyllt av kunskap. Själv ställer man in sig i ledet och försöker förmedla sin desperation att överbevisa stackars satar (svenskar, e.g. det svenska språket) med detta alster som vid tillfällen saknar sensmoraler men än mer ett icke imponerande språk. Patetiska pekoraler, ta mig fan. Inte att förglömma. Tisdag. Ledig!

Läste igenom det jag spytt ur mig/bloggat här hittills och insåg att jag parafraserat tonårsgnäll, vilket är skäl nog för att fundera på vad jag är för en person. Men i synnerhet försöka vara mer handlingsfast i det något bakunineska tankesätt jag anammat efter dessa år av utanförskap och rådande antiklimax (jag-är-men-är-inte..bullshit). Måste säga att jag tror att vi alla hellre framställs som den smala killen med Mitch Mitchell-frilla och brun manchesterkavaj som obevekligt, trots sin bleka framtoning, etsar sig fast hos alla tv-tittare när denne kliver fram mot Anders Lundin och avlossar Olof Palmes mordvapen från nära håll inför ett fullsatt Solliden. Som Martin Luther King jr har man väl en dröm... Som en Arne Sucksdorff-film! Men hellre det än att dricka bärs i truckerkeps och känna liknande eufori för Maidens senaste greatest hits-släpp som när de runkar kuk framför Big Brother-slinkor som lagts upp på nätet. Man är ju white trash hur man än vänder på steken, jag skall inte raljera kring hur bortskämda svennar är, det är osmakligt och jag är dessutom likadan själv. Men det är väl fan att man inte kan bry sig om andra människor. Filosofi och utveckla ideologier är själsligt belönande, det kan nog många skriva under på. OBS! Det finns inga själar vi är alla blott varelser som ändlöst-vandra-över-jorden.. Men det känns helt onödigt, efter trettio år av att ständigt göra drömmar till besvikelse känns det något krystat att börja glänsa nu. Kommer att bli en fucking hostile mailkontakt med kåren om de schabblar med avgiften däremot. Hela det här stycket tyder dessutom på att jag inte är mogen att ens leva utan förmyndare. Love it!

Snart sommar! Och sedan två veckor på Hamburgö och för egen del gärna Köpenhamn [København]. Fjolårets Bulgarienresa var schysst! Det var en viss transcendens att lapa sol vid saltvattnet, i kontrast med att inte göra det i Umeå, men efter en vecka var jag grymt spy-less på luftfuktigheten och bulgarisk popmusik. Och snacka om språkförbistring. Som charterhatare blev jag smått överrasked att det inte blev att sola på mage hela veckan, men topless bitches är ju mest en grej för just tjejer. Nu föll jag i fällan, märker jag. Nog har man koll på sig själv till den milda grad att bara tanken på nakenhet inte stjälper stort lass, så att säga. Det som man läser om sexualdrift i andra forum är lögn!

Den svåra tid som varje år framåt december tar sin början med det första snöfallet, när det inte längre känns lockande att stå under gatlyktans bleka sken i sin Aquascotum och blänga på hyreshusfasaderna, det är då illusionen spricker och det är lika bra att sätta sig i soffan och vänta in...typ, maj månad. Well, nu är nerverna på svaj igen. Jag känner mig fan glad. Jävla vår.

Some girls are bigger than others.

Det är verkligen sällan som musik får mig att känna som att jag äger gatorna när jag lyssnar på den. Snarare bohemisk, på nåt vis, delaktig i detta postmoderna kostymdrama som påminner om något Jane Magnusson författat, lite fake pop men omöjligt att inte ta del av, om nu man skall framhäva sig som den livskonnässör man är. Fast det kanske handlar om att påklistra sig tonårsattribut när ett slags konstnärskap - ens eget eller någon annans - blir en identitet. Livet är jävligt...depeche, om jag får säga så. För allt är ju utbytbart och går i vågor, även tankar och föreställningar om att leva. Gå runt i staden, lukta på de brackiga villornas syrener och insuttna väntrumsmöbler på nåt kansli och kaffe och mazariner på Brobergs och den djupa, fräna doften av ren och skär ondska i Centrala Studiestödsnämndens lokaler. Och appropå ren och skär, syrener går väl i rosa, lila och vitt. Då var man tillbaka där man började, och det känns som man är lycklig. För inte behöver man knipsa grenar med sekatör i sin trädgård, lyssna till östergöken och bära vatten från brunnen för att känna harmoni. Det räcker med att hitta rätt inställning. Att uppskatta de små sakerna, även om det finns mycket man inte skulle klara sig utan. Vår balkong, till exempel. Men utanför det egna hemmet? Själv tycker jag att man verkligen förstår världen när man läser en välformulerad och lagomt idiosynkratisk text eller ånjuter utställd konst i för ändamålet anpassade lokaler. Jag tycker dock fortfarande att cynism är att betrakta något som det verkligen är, och inte hyckla när det gäller den värld man lever i, om man skall leva som man lär. Då finns inget existensberättigande för fördomar utan den kulturella eklekticism som är nödvändig för förståelse och brödra/systerskap. Appropå, den holländske författaren Ian Buruma skriver en träffande artikel i Svenska Dagbladet om just detta idag. Dock är det, eller snarare borde vara, hög prioritet på den politiska agendan att ge en lagomt pedagogisk utbildning vad gäller främmande element i närmiljön och förhindra missförstånd. Eftersom det inte går att stävja rubriksättningen i kvällspressen bör i alla fall en omfattande smutskastningskampanj ta sin början. Men av samma anledning som jag läser andra människors bloggar så läser mindre belevade människor kvällstidningar, för det ger dem näring i deras sökande efter identitet. Det gäller att skapa ett alternativ till extremismen när känslor löper amok och det saknas lämplig avreageringsmaterial. En prunkande misconception! Om jag använder mig själv som exempel: det är bekant (för mig) att mina humörsvängningar snarare är legio än tillfälliga toppar och dalar. Men jag kan inte hjälpa det, låt vara att jag är grymt fåfäng och rasande nära den vuxna ålderns alla negationer så som syokonsulentbrunt hår och kläder som oavsett dagsform ser sjaviga ut. När ens blekhet inte är klädsam utan har en köttig röd underton. Framför allt de dagar man är på ett riktigt kverulant, bittert och besviket humör. Det har ju varit mitt kännetecken, men i samma veva som man köper en polo bara för att köpa något, det står ju fula polotröjor som spön i backen här i världen, så är det över. Varför skall jag som är lång och smal ha en fyrkantig tröja i min garderob? Nä, fan. Lyckokänslan av att bränna pengar på att dress up börjar bli sliten i kanten när ens omgivning har uppnått familjelivsåldern. Ja, om jag hade haft några kompisar, det vill säga. Nåja, det finns ju saker som man har kvar. Som att lyssna på the Adverts medan jag målar i impressionistisk anda. Som de gånger jag ställer in festen för att tomheten finns där ändå, även utan alkohol. Åh, vad det är länge tills skolan börjar, när livet fylls med en mening. Förbannade sommar, det kommer bli min undergång. Fattar ni?
Alternativt kunde jag skrivit ihop mina känslor på ett annat sätt, fast då med risk att låta egenkär. Ett par schyssta mörka slacks, en trivsam skjorta. Kanske en tvärrandig slips, Ted Baker har en del roliga färger. Mörkblå, stickad v-neck över. Tommy James & the Shondells genom högtalarna. Lådvinet nyöppnat. Med ett glas står man på balkongen och blickar ut över vägen, där bortom träden på Berghem. Universitetets gula tegelkaserner. Då borde jag fan vara lycklig. Men vad är skillanden mellan det första utbrottet med Bored teenagers och den här senare beskrivningen av ett hypotetiskt scenario till de ljuva tonerna av Crimson and clover. För något annat funkar inte, jag är så jävla mycket white boy. Vill ju egentligen bara ringa upp Nadja och "Damn bitch, you stupid fly! Why for you don't be rollin' wit me? Shit dawg! You's da shizzle BAM bizzle! Word." Givetvis med Snoop D O double G in the muthafuckin hizzouse. Äh, jag har redan en identitet, fastän den är tydligt formad av min egen uppväxt där det fanns en Andres Lokko och Jonas Inde och jag hade bruna byxor i Manchestertyg och rutiga skjortor och tvärrandiga tröjor. Långt från alla ni andra, som mer kan förknippas med bönderna som härjar i Big Brother-huset än med vett och etikett. Vanligt bordsskick, skall det vara så svårt? Håll er från naturen, människor! Under miljoner år har homo sapiens utvecklats och nu när vi väl bor i trevliga bra bostäder med en relativt trädfri omgivning så envisas folk att åka ut i naturen för att koppla av - alternativt - festa eller vad nu roligt man kan ha på t ex festivaler. Populärkulturen skapades i städer och har inget att göra på leriga åkrar. Tänk till, era förbannade bakåtsträvare. Men om någon månad kan jag äntligen slå mig ned i en av de svarta plastpaddorna som påminner om balkongmöblemang. Duka upp med två glas (räknar med sällskap e.g. Nadster) och den gamla klassikern Viña Maipo på låda, Architecture In Helsinki eller El Perro Del Mar lite halvhögt uppskruvat på stereon och så dra in intrycket av byggarbetsplatsen som på ett dynamiskt sätt ramar in närområdet med tegelhusen i asfaltsdjungeln. Blåbetongen och det röda teglet på Berghem och akademikerfabriken bortom universitetsgärdet. Vad är ljuvare än att leva vid en genomfartsled. Där om någonstans hittar man ju stadens puls. Och livet ter sig som det verkligen är och blir behagligt just för att om man betraktar samhället utifrån verkligheten så är avvikelsen från samhället det som skrivs om i kvällspressen, och läsarna av de tidningarna blir en färgad prick i det kalejdoskop som jag betraktar världen genom. And some girls are bigger than other girls' mothers.

Some girls wander by mistake.

Det är få rutiner som jag kan njuta av så mycket som söndagens Dagens Nyheter där den ligger varje vilodags morgon utanför ytterdörren. Sedan läser jag tidningen medan jag dricker mitt morgonkaffe och sneglar ut genom fönstret mot byggarbetsplatsen därute och myser över att det är söndag, vilket innebär tystnad och lugn. Det omedelbara intrycket av tidningen låter ofta inte vänta på sig. I obygden lobbas det för att den tänkta Norrbottniabanan (tågräls norr om Umeå) skall byggas, något man på regeringsnivå inte verkar lika sugen på, trots att miljön var ett vallöfte. De menar istället att eftersom fler människor bor i Mälardalen än i norr så är det en prioriteringsfråga om var flest personer åker tåg. Man tänker alltså med proportionalitetsprincipen. Vilket säger sig självt; fler tågresenärer innebär mindre biltrafikanter och där flest personer åker tåg...enkel logik, eller hur? Samtidigt hörde jag på nyheterna för någon vecka sedan att snöskotrar är de största miljöbovarna i Sverige, de släpper tydligen ut långt mer miljöfarliga ämnen än bilar. Nu tänker jag mig att det sker en brainstorming på Näringsdepartementet (tänk er två ministrar med en kopp automatkaffe var) och Maud Olofsson - väl bevandrad i det norrländska svårmodet men även benägen att glömma detta - plirar lite finurligt mot Åsa Torstensson. Och så föds en idé om att för varje lagd kilometer Norrbottniabana skall ett visst antal skotrar vara inlämnade för destruktion. Åsa Torstensson känner sig som en ja-sägare i sammanhanget eftersom referenser till den enfaldiga norrländska befolkningen saknas. Befolkningen som bor i kommuner med färre än ett hundra tusen invånare, de som menar att naturen finns för deras egna höga nöjes skull, de som fäller skog och gräver i gruvor och gillar att titta på ishockey. De som vill att Norrbottniabanan byggs fastän de sällan kommer att åka tåg på den, då deras resor snarare går på tvären till den stackars fjällvärlden. Nåja, de har ju ett engagenmang i tågdragningen då deras döttrar som flyttat till Hässelby och Sickla (Stockholm för norrlänningar) kommer hem till julen.
En annan sak som stör mig med vanliga människor är ett underutvecklat språkbruk. Först och främst - man kan inte vara en utflyttad umebo! Inflyttad, det förstår jag, och säkert ni också. Jag har flyttat till Umeå, jag bor där. Enkelt, eller hur? Men logiken försvinner när man säger att "jag har flyttat från Umeå, jag bor där". Före detta umebo, visst (fastän jag själv vill hellre skriva Umeåbo, men det är ju upp till var och en..) men man kan inte både bo och inte... Och sedan att säga "så om ett år är jag stockholmare eller göteborgare". Nej, tyvärr, det är du inte. Du är inflyttad Stockholmsbo eller resident i Götet. Men det tar säkert tjugo år att bli stockholmare, eller gud bevare - göteborgare. Och även då kommer säkert en del lokalfödda grannar att komma med synpunkter på din etniska gruppering. Det roligaste är ändå "jag vill uppleva nya saker där". Sadomasochism? Bergsklättring? Möjligtvis uppleva samma saker som du gör i Umeå, men på annan ort. Supa dig full och skämma ut dig i Flemingsberg eller Hallunda där du kommer att bo. Hitta meningen med livet på Stureplan, bära dina känslor utanpå kroppen och visa att du minsann finns du med. Vi vet att du finns, och vi är ganska glada att du valde att flytta från just vår stad.
Det är klart att det blir bättre med Norrbottniabanan än utan den, jag säger inte något annat, men det är knappast för invånarna i Piteå som den i så fall prioriteras utan snarare de som kan tänkas besöka paltätarnas lilla håla. Söndagar är bra härliga!

Angela Lansbury.

De som bor i våningen under vår har ofta ganska högljudda fester så jag och wifester har fått vänja oss vid nittiotalstechno, hockeymatchvrål och andra pubertala utbrott. Ikväll har de dock lagt ännu en kväljande pastisch till listan av störande uttrycksformer: allsång. Jag har mord i sinne, kan jag säga.

Även om det var det enda hoppet för världen att fortgå, i en slags fjantig science fiction där jag var tvungen att återbefolka jorden, så skulle jag inte vilja romantisera den där Murder, she wrote.

Outfit faux.

Att inte sälja in mig - eller snarare den här bloggen - som en framgångssaga kanske verkar konstigt med tanke på den potential till just detta som genererats de senaste trettio och ett halvt åren med start i Uppsala den tjugosjunde oktober. Men jag tog mig en stund till att reflektera över mitt förhållande till det här och jämförde min egen inställning med vad andra människor skriver om. Den praxis som ligger till grund för mycket av den dagboksinformation som jag läst verkar vila på regler som är beskäftiga och krampaktiga, men det verkar likväl vara en merit att vara sakkunnig i populärkulturella frågor. Fast det går väl å andra sidan hand i hand, om nu populärkultur och ungdomskultur är synonymer, och det får man väl nästan säga kan vara fallet. I ett tidigare inlägg här på denna sidan gjorde jag mig lustig över fascinationen med mp3-spelare och varför man väljer att meddela andra om vad musik som avlyssnats under den gångna dagen. Det finns även en annan typ av menlös information på display av vad som verkar vara intelligensreserven här i landet, men för att inte pissa på andra utan att ge den vardaglige dumbommen chans att slå tillbaka så listar jag nu min egen garderob som jag bär denna lördag, vid den tid då jag cyklade iväg till jobbet.

Acne jeans
Filippa K långärmad bomullströja
Ted Baker cardigan
Tipster kavaj
Le Coq Sportif skor

Det är så härligt att förmedla detta, och det berättar ju verkligen fuck all om mig.

Här i Velour kavaj, Abercrombie & Fitch skjorta och Mylord slips.

Jag definierar mig hellre inte alls än genom populärkulturell och flamboyant självhävdelsefixering. Gärna med stil, dock.