Die neue sachlichkeit.

Blev tipsad om att Aftonbladets lokalt orienterade sida på nätet har en undersökning på gång som handlar om Umeås fulaste byggnad, där läsarna får skicka in sina förslag på vilket arkitektoniskt missgrepp som är lämpligt att hänga ut till allmänt åtlöje. Att låta lekmän säga sitt om hur byggnader designas utan något insikt av branchen känns som ännu ett projekt att på ett populistiskt sätt fylla människors missnöjeskvot, för Umeå saknar verkligen inte fula hus. Det är faktiskt en av de fulaste städerna* i Sverige. Men om jag får ta mig friheten att anta vad den genomsnittlige invånaren tycker om stadens hus så finns det några objekt som kommer att nomineras.

• VAB-huset


• Kronofogdemyndigheten


• Ålidhems centrum


• Hotell Skandic Plaza


• Noliahallarna


• Åhlénshuset


• Centrumhuset


• Parkeringshuset Parketten


• Norrlandsoperan

Själv skulle jag lägga min röst på IKSU träningscentrum. Förvuxna baracker vars funktionsduglighet lämnar knappt utrymme för estetik.

En fröjd för ögat?

Men vad gör det om vi enas kring ett hatobjekt? Förra året röstades Handelsbanken vid Rådhusparken fram som det vackraste huset, vilket jag är beredd att hålla med om. Men var ligger nyttan i att jämföra eklekticism, nygotik, funktionalism, eller egna hem-byggen? Symptomatiskt för samhället, säger kanske vän av ordning, men jag vill ändå kritisera denna lättköpta väg till sensationsmakeri genom att påstå att det betraktande ögat inte kan göra distinktionen mellan god och dålig smak när den egna kunskapen är rotad i en annan okunnig människas åsikter. Men det är väl den nya tidens anda. Den nya sakligheten - det är groteskt, satiriskt och påfallande realistiskt att leva.

* Kriteriet för stad i detta fall ligger på minst 110.000 invånare i kommunen varav minst 75.000 i den faktiska tätorten.

Acta neuropathologica

Jag skrev en text för ett tag sedan på en sida där jag bloggade tidigare (raderade den bloggen då jag kände att den inte representerade mig som person - jag skrev för att skriva hellre än skrev med substans) och på den sidan skrev jag ett inlägg som jag kallade för Recensentens försvarstal vilket i några stycken sammanfattade hur jag ser på litteratur, främst skönlitterär sådan. Den texten sammanfattade mig som person, tycker jag. Men nu är den borta och det är en dum företeelse att älta sådant som inte spelar någon roll. Även om det det inlägget var värdigt ett pris och förmodligen hade fått det efter hand, så är det borta och spilld mjölk och gråt är en barnslig kombination som inte passar mig. Jag menar, jag anser fortfarande att Hemsöborna är en av de vassaste svenska böckerna någonsin, inte för det skönlitterära värdet utan den språkliga kvaliteten. Men hur värderar man en text? Inte alls, vill jag mena, däremot är kunskapen om den skrivna texten en väsentlig del av hur ett verk håller sig över tid. Kunskapen är nämligen inte föränderlig även om språket är det. Att väga en berättad historia mot en annan är sådant som förespråkarna av ett postumt utdelat Nobelpris i litteratur till Astrid Lindgren talar om. Det är sådant som Anne Rice tänker på när hon plagierar bibeln, kan jag tänka mig. Att skriva känns förresten som en ren vintersysselsättning, då känslorna ångar fram tillsammans med andedräkten varje år framåt december då ångestens årstid tar sin början med det första snöfallet, när det inte längre känns lockande att stå under gatlyktans bleka sken i sin Aquascutum och blänga på hyreshusfasaderna, det är då illusionen spricker och det är lika bra att sätta sig i soffan och vänta in...typ, maj månad. Eller så plockas den ljusblå Facitskrivmaskinen fram och en fantastisk uppteckning tar sin början. Fast om mamma och pappa flyttat till Bollnäs som en gång var möjligheten för dem efter universitetsexamen, då hade nog vädret inte hjälpt. Usch, bo i en stad utan universitet, det skulle jag aldrig vilja göra! Appropå, jag har en hel del kvar att skriva tills på fredag (inlämning hemtentamen 27/4 kl 15:00). Å andra sidan, det är ingen rymdraket jag skall skapa ritningar och uträkningar för utan det gäller bara att gräva i den djupa mörka delen av mitt inre där den skapande energin gömmer sig och pränta ned vad som förmodligen kommer att bli ett riktmärke för framtida konstvetare att sikta mot.

Kitty and robot.

Le Poëte se fait voyant par un long, immense et raisonné dérèglement de tous les sens.

Idag var det väldigt varmt och jag drack kaffe på balkongen och läste Yeats och sedan skissade upp ännu en parafrasering av något verk av Henri de Toulouse-Lautrec och undrade tyst för mig själv hur det skulle vara att umgås med horor. Läste tidningen på balkongen också. Räligt med nyheter, men allt för att inte läsa ännu en bok om nyklassicism, tänkte jag. Det var mycket pluggande idag, efter balkongdramat, så nu - för att skapa ljusglimtar i vardagens slit - så tänkte jag mig en paus med lite nyanserat bloggande. Men på tal om tidningen, förresten. En nyupptäckt planet? Kul, vi kan ju inte ens ta hand om oss själva på den här. Det känns även lika spännande som en avslagen påskmust att tala om möjligheten till livsformer på den planeten, det är ju inte direkt så den ligger en kollektivtrafikresa bort. När jag ändå är inne på senaste stoff så levererar SvD (Sveriges vassaste morgontidning) förresten nyheten om att organisations- konsulten (smaka på titeln) Anita von Schéele inte anser att det är rätt med snusförbud på arbetsplatsen eftersom det kan generera dålig stämning. "Människor måste anses kompetenta nog att ta egna beslut" är ett av hennes argument. Tyvärr så är många människor inte kompetenta nog att göra det, menar jag. Många människor fattar beslut utifrån vad som visas på TV eller skrivs om i kvällspressen vilket ger en grund för arbetsgivaren att fatta beslut åt dessa människor. Till exempel, som jag har förstått saken, får man väldigt sällan dricka alkohol på jobbet. Om man nu förespråkar en konsekvent dagordning (det känns som något för kollektivavtalsivrarna) så borde ett förbud mot stimulus av alla de slag rimligtvis införas på alla arbetsplatser som har samröre med Landsorganisationen på ett eller annat sätt.

Och appropå horor, jag läste någonstans att den där gamla härliga tävlingen Fröken Sverige gått av stapeln igen, för mig på okänd ort med en för mig okänd vinnare.

Känner hur inspirationen tryter, borde ha tagit med mig Vladimir Majakovskijs Ett moln i byxor, den får mig ofta på kreativt humör. Au printemps, du skapande själ!

Och... snälla värmebölja, stick inte nu. Jag skall ta hand om dig.

Snacka om 'dear diary'.

Lyssnade på Fiendens Musik idag och redan 1980 (då [neels] var fyra bast) har grabbarna koll på hur keff utvecklingen blivit. "Ungdom har blivit en industri, Ytan är viktig - inte det som är i." Har nu tagit ett beslut att inte hoppas på en förändring. När jag idag samlade ihop disken i lägenheten kom en gammal händelse på näthinnan, från tiden när vi bodde på Nydalahöjden. Efter den gången, efter att en samling kjoltyg kring tv:n under Big Brother tog jag helt min hand från jämställdhetsrörelsen och dömde ut det täckta könet på samma sätt som en knarkare inte kan räknas som rehebiliterad narkoman om han/hon röker hasch, "men bara ibland". En (låt vara luddig) ideologi vars inkonsekvens saknar motstycke. Ingen feminist kan någonsin bli tagen på allvar för sitt krav på jämställdhet när TV3:s och Femmans knulltv går på högvarv för att samma feminister tycker det är "intressant gruppdynamik" eller annan psykosocial mumbo-jumbo. Eller som den annars medvetna Pink kläckte ur sig i en intervju. "It's sexy to be smart. But I also like to be a girl, it's fun to go shopping." Om jag var tvungen att i en mening säga något som skulle karaktärisera mitt kön som grupp skulle jag välja "dumma i hela jävla huvet". För att vi ens umgås med tjejer. Shopping...

När jag fyller år önskar jag mig förresten Bebo Valdés - Bebo de Cuba: Suite Cubana: El solar de Bebo: New York storybook.

Fick ett mail idag som värmde, men jag fick även ett som jag inte väntade mig läsa. Alltid lika galet när man råkar klicka in sig på fel mail, så istället för det där man tänkt läsa kommer det ett "BJ hottiez - they can never get enough cock!". Slog mig nu också att jag är nästan omanligt ointresserad av pornografi.

Och har lyckats bli något nervig över att jag inte kollade citaten till tentan, men det brukar ju inte handla om stöld på den institution som jag är del av. Som min bästa kompis Ice Cube har sagt; "Ya say that I took ya hook - must be a white boy thinking all niggaz crooks!" Och när man tänker på tentamensskrivningar och allt det där som har med lärosätet att göra, det värmer men det finns ju frågetecken. För studien av en åskådning är tillrättalagd för att metoden skall passa syftet. Sålunda bortser man alltid från felmarginalen hos ljugande tonåringar på högstadiet när de svarat på enkäter om deras vanor och behov. Här menar jag nu att man kan bortse från felmarginalen från början och helt enkelt skita i enkäten helt och hållet. En deltagarobservation ger en helt annan inblick i en verksamhet där de deprimerade mår riktigt jävla dåligt och sportkillarna (vilka annars) är riktiga svin. Detta är verkligheten utan undantag. Samma principiella tolkningsfråga ger en inlärningsuppgift från en bok ett tveksamt värde. Ett studium som analyserat en verklighet under en tid, och en annan som tagit del av en annan verklighet en annan tid, kan omöjligt räknas som två trovärdiga källor, såvida inte syftet med arbetet är att skapa en alternativ, icke existerande verklighet. Problemet är ett faktum och frågan är om inte forskningen kring varför, hur och var samhället tar form endast bör ske genom deltagarobservationer. Pekoralisterna hävdar säkert här att litteraturen är den kulturvagga som driver dagens forskning framåt. Jag menar att tiden inte står stilla och studiet blir ett falsarium om man bortser från detta faktum. Därför kan jag säga att jag skiter i alla betyg någonsin, det är ändå bara bluff!

Sahara Hotnights skall spela på Scharinska i helgen. Det ger alltid en trevlig känsla när det stället kommer på tal, för Scharinska är ju det enda som bestått sedan man var inte lika gammal som idag. Men jag börjar ana att det är en föreställning hos mig själv snarare än att stället är verklighetsförankrad kulturell dogm i ett utbud av lättsamma arselhål (så kallade diskotek). Scharinska har ju varit det som skiljt Umeå från det där andra, trots att det saknats egentlig substans för dess existensberättigande. Känns som ett pregymnasialt retoriskt missgrepp att hävda att detta bögborgerligt medelmåttiga subkulturskotteri är unikt för staden, därtill skall nämnas att säkert höll sig en reformist framme på bonnvischan och med farsans Ockelbo skapade en helt ny idrott ute på åkern. Som sedemera kom till staden, de ockuperade ju hela kajen under en helg i vintras. Bönder är ju dessutom mindre tyglade än oss riktiga människor. Det verkar ju inte hända nåt i andra västerbottniska kommuner, i värsta fall har de samlag med olika djur. Så Sahara Hotnights spelar på Scharinska. Jag lär inte gå dit!

Ett Umeåtips, som den där Alex (som Clara känner) brukar uttrycka det, må ju däremot vara Mattias And The Everyday Mistakes på Schmäck inom en snar framtid.