Top model.

Tidigare i veckan blev jag överbevisad bloggens betydelse då jag funderade på att sluta men sedan lade el Jocko de Xalapa fram argumentet att sluta blogga är sånt man gör om man är en så kallad offentlig person som - antar jag - inte orkar vara med längre. Jag blev smått upprymd när jag tänkte på den gamla mobbningsramsan den som leken leker får leken tåla fastän det inte är riktigt något som kan appliceras på den här situationen. Den där gruppmentaliteten som ger gemenskapens identitet laga kraft att stå över individens vilja. Demokrati, kallar amerikanerna det. Rättvisa kallar Socialdemokraterna sin version av det. Men idag... jag är less igen! Trött på internet mer än något annat. Det är nog dags för en paus. Måste dock erkänna att jag tycker det ger en bättre bild av mig som människa att inte förnedra sig ytterligare utan hellre välja ett kortare uppehåll från denna mentala härdsmälta som sprider sig likt en elektromagnetisk kåthet genom kroppen. Datorberoende, kallas det.

Ikväll har jag och mitt livs kärlek tänkt att dricka några glas vin på en uteservering och njuta av sommaren, denna cancer som smyger sig på en efter vårens yrvaknande och sedan finns inte någon flykt från dess totala belägring och övertagande av människor i dess närhet. Sommaren, denna falskspelare som sätter klorna i en och med en äckligt plågsam värme ger en känslan av matthet innan så den underbara hösten tar vid. Jag har en tanke att öka frekvensen av fotograferande förresten. Och sedan så börjar sommarkurserna på måndag. Kan bli bra det här, bara jag kan kick the habit. Men så snart någon pantad journalist eller överskattad politiker (eller överskattad journalist eller pantad politiker) gör ett utspel för att cementera sin egen inkompetens så sitter jag nog här igen. Cynismen är charmig, det är självhatet som jag försöker undvika. En livets grundpelare, som min vän Gustav brukar säga.