Pouquoi pas mon rêve?

När jag 1993 residerade i en av Baltimores förorter hade själva staden det året en rekordnotering av 353 mord, vilket med tanke på invånarantal var den procentuellt högsta siffran i USA. Jag saknar inte att bli varnad för att besöka området kring Murphy Homes och Lexington Terrace eller fjanta runt i hoods där brott är vanligt förekommande bland den socio-ekonomiskt underpriviligierade befolkningen. Men ändå, de där gatorna med hus efter hus i rött tegel, se Washington Monument mot horisonten och den genuina känslan av en stad. Den skarpa kontrasten mellan natur och kultur, mellan sten och grönska. Hoppas verkligen att Umeå kommuns inspirationsresa till Berlin innebär mer än kötträtter till frukost, lunch och middag. Jag vill se en plan för en förändring av staden från Tvärån i väster och efter älven fram till Gimonäs industriområde, en progressiv men genomtänkt nybyggnation från Västra Esplanaden till Östra Kyrkogatan, från Trädgård i Norr till Järnvägstorget och bygg för fan ett nytt område mellan Regementets gamla kaserner och Västra Ersboda. Genom att bjuda in Charlotte Pirelli till en invigning av skiten och kalla det för folkfest kommer den latent autistiska befolkningen att glömma förändringens vindar och klagomålen uteblir. Alternativt att uteblivna byggnadslov fortsätter att skapa en olustig känsla av att bo här och den tryckkokare som bildas av människors frustration över en stagnerad utveckling innebär att Umeå kommer att ha landets högsta mordstatistik. Så att det blir lite spännande att leva här, menar jag.
Jag blir så ledsen för jag vet inte vilken gång i ordningen som jag blir genuint upprörd för något som inte är viktigare än västerländsk livskvalitet. Tänk istället att få känna glädje över kommunens framtidsversioner och kunna koncentrera sig på något viktigare. Önskedrömmar...