Une journal intime qui tente de rénover l'idéal libéral.

Första maj! Suck, jag antar att det innebär att det inte går att ögna igenom en enda nyhetsportal då de där röda dominerar all media med sin fantasiskapelse arbetarklass. Det går inte att jämföra det lönemässiga glappet till den privata sektorn med vad smulor det egna fackförbundet förhandlat fram åt en och sedan hävda att samhället är orättvist på grund av denna skillnad. Samhället är orättvist på grund av föreställningen om att ideologiska skäl ligger till grund för att förhindra en privatisering av den offentliga sektorn. Samhället är orättvist därför att det fackförbund som förhandlar fram löner är anslutet till ett politiskt parti och går det partiets ärende medan arbetstagaren blir lurad med en ganska genomskinlig men lättköpt argumentation om arbetarklassens behov av identitet. Ideologierna är förlegade men det saknas vilja att förändra, inte så mycket för att alternativ till hundraåriga gamla mossiga tankegångar är svårformulerade men därför att makt inom det röda blocket grundar sig på föreställningen om att alla tillhör en pöbel som leds av några få personer, vilka fattar beslut med pöbelns bästa i åtanke. Jag sitter inte och fabulerar, snarare förenklar för att den lättlurade pöbeln skall förstå. Men efter år av indoktrinering i skolväsendet, i vården och i arbetsmarknadspolitiken så vänder sig pöbeln mot kritikern och argumenterar med urvattnade one-liners. Alla är lika! Jaså, men vissa verkar vara mer lika än andra (så tackar vi George Orwell för den) och hjärntvätten är så pass omfattande så när arbetarklassen ifrågasätts har den inpräntade ideologin en insikt om rättvisa som snarare liknar ett förståndshandikapp mer än konkret kunskap om genomtänkt gruppdynamik.

Jo, jag måste passa på att hylla Hugo Chávez för den exemplariska viljan att göra vad han tror är rätt snarare än att kompromissa med fantasilös världspolitik.