Tänkte lite mer på vad som är konst. Allt, förvisso... men god konst! God smak! Vad är det? Jag har en dröm, om Martin Luther King Jr ursäktar mitt plagiat av hans gamla tal. Jag har en dröm om en byggnad influerad av art nouveau, vid älven, med en rotunda vilken som fungerar som en studio där alla fönster vänder sig mot norr som fallet var i ateljéerna förr. Där skall man lära ut klassisk konst - ideal men samtidigt realistisk konst - och där skall arkitekter och stadsplanerare vandra och förtjusas över vackra verk och ge utlopp för sina kreationer i nya byggnader som sätter prägel på staden. Ön blir en tätbebyggd, mustig smältdegel av vackra hus och utsvävande byggnader. Inspirerad av Gamla stan i Stockholm, men med en skojfrisk känsla av Nørrebro i Köpenhamn. Men nu vill istället Bostaden bygga ett nytt Mariehem på Ön och jag kommer aldrig att få se en institution för konst i den klassiska skolan vid älven. Jag är inte bitter. Inte ens skeptisk till utvecklingen som mer liknar en reaktionär hållning snarare än framåtanda. Jag tror bara inte att framtiden är värd att kämpa för, nu när samtiden ser ut som den gör.
Fast kanske ändå, och det är faktiskt amerikanerna som visar vägen. De har ju börjat ta itu med sitt förflutna, vilket alltså är det som hände för fyrtio år sedan. Ni vet, medan svensk lag förbjöd ofrie män redan 1335 så har det varit en annan sak i USA. Och 1965 blev en svart man (Jimmie Lee Jackson) skjuten i Alabama vilket sedemera gav upphov till medborgarrättsrörelserna. Med en hänvisning till Martin Luther King Jr härovan, kan man tänka, och det hela ledde ju fram till... den pseudorasism som nu idag genomsyrar det amerikanska samhället. Vänta nu! Varför tro på framtiden? Vi har nog kommit så långt vi kan, synd bara att man är tvungen att leva i den tid när upplysningen förvrängs in i minsta detalj och världen står i brand. Jag är nog bitter ändå...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
jag skulle inte kalla realism klassisk konst. många realister, eller naturalister som de svenska konstnärerna kallades, målade impressionistiskt och tvärtemot konstakademiens klassiserande konst, de målade alltså modern konst. klassiskt drar tankarna till klassicismen eller nyklassicismen med kufar som david, ingres och bouguereau.
Realism...shit, jag menade realistisk konst. Men för att vända mig mot ditt argument så anser jag att de flesta svenska konstnärer är förbannat usla.
Vilket i och för sig den klassiska skolan inte kan sägas vara. Men i och med sekelskiftet till 1900-tal och speciellt efter första världskriget så är konstinriktningarna fula och poänglösa. Om man nu inte själv är ful och poänglös och uppskattar sådant.
visst kräver den klassiska skolan att man verkligen kan avbilda något exakt, men ofta förskönar de och allt blir bara platt istället. jämför t ex bouguereaus baderskan med någon nakenmålning av schiele, vad är roligast och mest intressant? sen finns det ju ickefigurativ målning som är skittråkig. kladd kladd.
svenska konstnärer kanske inte alltid har varit så nyskapande men jag håller inte med dig om att alla är usla. men det beror på vilka ögon man väljer att se dem med.
nu ska jag fortsätta med min asfeministiska uppsats!
Jag har tagit en väldigt kritisk ställning till konstnärer, och skapande av konst, på sista tiden. Vilket kan läsas mer om i min b-uppsats som blir färdig till hösten.
Fastän mest av allt är jag kritiskt till hur vetenskapen ser på konstnären som en referens till god smak snarare än motivets och verkets innebörd.
det var väl ungefär av den anledningen det skedde en brytning mellan konstakademien och mer nytänkande konstnärer; man kan inte kopiera och kopiera de stora mästarna i all evighet, konsten måste få frihet för att utvecklas. annars tappar den sin innebörd.
Jo, men det är ju just det som BEGREPPET konst har gjort. Vad som hände för över hundra år sedan är inte relevant idag, för det är dagens syn på värdet av konst som förstör på det stora hela. Enligt mig finns det inte något egenvärde i att uttrycka sig, vare sig man gör det bra eller dåligt.
klart att det finns ett egenvärde i att uttrycka sig! men bara man gör det med självrespekt och med respekt inför konsten. och det är väl det som är skillnaden för hundra år sedan och idag; även om de vågade göra uppror mot konstens upplagda riktlinjer så ska man idag inte tro att det är finkonst bara för att man gör "något nytt" som ingen annan förstår. konst handlar om att väcka känslor, inte bara frågetecken.
vi är så oense man kan bli över att vara överens.
Personlig tillfredsställelse i uttrycket, möjligtvis.
Jag har en hel agenda om vad jag anser om gällande normer, men vi tar väl diskussionen en annan gång, i ett annat forum.
Skicka en kommentar