Fight! Fight! Fight! Fight! Fight! Fight! Fight!

Igår när jag cyklade till jobbet så passerade jag en grupp killar i yngre tonåren som filmade när de slogs. De hade handskar i för ändamålet anpassad modell och slagskämparna var båda heta på gröten. Snart på youtube... men nu kan man undra vad jag menar med att nämna detta. Är det för att berätta att jag vill se det inspelade slagsmålet? Är det för att berätta att jag visade snarare en slags brorduktighet än civilkurage och sade till dem? Nej, inte sade jag något. Och jag lär knappast leta upp några ynglingar på youtube heller. Inte när det finns fotbollsvåld att titta på. Det här har jag debatterat tidigare men som vore jag en trasig skiva levereras min ståndpunkt i den här frågan ännu en gång. Jag tycker att koreograferat våld, planerade slagsmål mellan stuntmän, ofta är ointressant hur mycket fejkat blod de än lägger på. Att se två gäng på fyrtio personer vardera springa ihop för att försvara sin heder (eller av vilken nu anledning) är underhållning som verkligen håller adrenalinet igång. Jag höjer inte ens ögonbrynen när det skjuts ihjäl människor i USA, lika lite som jag kommer att göra det när det händer här. Det är det samhällsklimat vi lever i. Det är den värld som vi har skapat åt oss. Eftersom det inte går att bekämpa förfallet på en politisk nivå (jag tror faktiskt det hade gjorts om det var möjligt, trots politikers ofta stora okunskap om medborgarnas leverne) så kämpar jag själv med de medel som står mig till hands. Genom forskning och genom det skrivna ordet. Sedan kan gemene svensk fördöma hur många kravaller som helst medan ni sedan samma kväll ser en film med fiktivt våld. Hycklare!

Det där skåpet som skriver om mode i VF har gjort ett nytt bottennapp i krönikevärlden men annat var inte att vänta. Däremot funderade jag på vad som skrivs om mode för män (inte att förväxla med manligt mode vilket borde vara skogshuggarskjortor och Fristadsbyxor) för det är sällan som jag läser något som får mig att reflektera över kläder. Gick in på diverse bloggar (populärt fenomen) som avhandlar kläder för det manliga könet. Nästintill alla förespeglade detta charvermode som sålts år ut och år in. Sneakers, jeans och t-shirt. Converse, H&M och WESC. Usch, usch och usch. Varför inte kavaj från Etro, cardigan från Ted Baker, Thomas Burberry skjorta och slips, byxor...Ted Baker igen och skor från Nicholas Deakins? Men det kanske håller ett egenvärde att se ut som man precis kommit från innebandyträningen eller brukar spendera veckan på ett dagcenter. Just det ja, jag har tidigare i mitt liv gjort gällande att innebandykillar och innebandytjejer är ett fenomen i usel klädsmak som inte nödvändigtvis har med sporten (nåja, hobbyverksamheten) att göra. Att människor som klär sig i mjukisbyxor (ibland i skinande tyg med en siffra på benet) trots allt måste dela samma frontallobstrauma som de människor som envisas med dyka upp på förfesten med någon av burkölen Harboe eller Millenium. Men någon gång simplifierade jag språket, tematiserade de som är bakom flötet. Jag menade att en bonde är en bonde är en bonde är en bonde. Men det ju som att säga att alla utlandsfödda svenskar är invandrare. Vilket de i och för sig är, men jag begagnar mig inte av den termen så ofta. Därför ber jag om ursäkt. I fortsättningen tänker jag skilja på innebandytjejer, människor i den offentliga sektorn som saknar högskolekompetens och alldeles säkert gillar Robert Wells, och ni andra latenta rasister och okunskapens hord som residerar i vårt land. En snygg över gång till utlandet, förresten. Läser i SvD hur man på katolska sjukhus i vissa länder (USA, Japan, Tyskland och Sydafrika) kan lämna in sitt oönskade barn genom en lucka i väggen. Detta för att motverka aborter. Går det att bli mer förbannad över religion än nu?