Idag träffade jag och ponnyn ett par tjommar - vi kan för enkelhetens och anonymitetens skull kalla dem för Wolf och Bajsa - på Ica och på den där gamla härliga artighetsfrasen "hur är läget?" svarar man själv jag steg upp klockan sju i morse! Följt av en, i min egen smak, alldeles för lång paus vilket skapade en viss panik i min språkliga sammansättning och jag fyllde sedan i, på ett osedvanligt ostrukturerat sätt, att jag ändå är ledig och borde ju kunna ta en timme extra på morgonen. Nåja, jag har inte oroat mig för bristen i mitt talade språk nämnvärt under resten av dagen, och det är väl inte något att göra en höna av vafan fjäder som nu uttrycket förklarar när man menar en grandios självbild som frontallobstraumatiserade människor slänger sig med när de förklarar hur världen kretsar ganska mycket kring deras egna förehavanden. Känns som när Greta Garbo, fortfarande med svenska språket i bakhuvudet, förklarade för Cary Grant att when the asphalt is flowering, när hon tog ställning till hans förslag om en sexuell romans i månskenet på en av Los Angeles golfbanor, och sedan med språklig skam gömmer hon sig för resten av livet. Kommer alltså även jag själv att framlida efter en tillvaro undanskymd från världens nyfikna blickar? Eller, ännu hellre; varför kan inte Avril Lavigne dra sig undan för att aldrig mer komma tillbaka?
Dock så känner jag att eftersom mitt bloggande nu fått ett egenvärde så tar jag en paus. Meningen med detta var från början att utöva språkliga kunskaper i ett experiment på intet ont anande människor, men eftersom jag nu blivit en meddelare av mått mätt med Linda Skugge så tar jag helt enkelt en paus... tror jag. Det känns som den filantropiska verksamhet som bloggen innebar, vilket förnöjde mitt liv till en början, har blivit av den typen då en person skall studera misär men det innebär att han/hon betalar för sex med prostituerade för att komma nära det självföraktande hatet. Det känns inte som en tillfredsställande situation för mig. Nu skall jag fan lyssna på Art Blakey & the Jazz Messengers A night i Tunisia och (ännu en gång) läsa Watchmen av Alan Moore. Allt för att tackla denna dag på ett muntert sätt. Teckning står på agendan, nämligen!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Sågar du mina artighetsfraser? Jodå, jag vet nog. "Gamla" och "härliga" använder man aldrig i samma mening utan att vara ironisk. Nästa gång vi träffas får du en isdubb i ögat och en post-it i pannan som det står "original enough for ya?". Fast nu blir det ju ingen överraskning längre...
Hur som helst. Lustigt att du ojar dig över din prestation vid vårat möte med tanke på att jag själv kände mig tvungen att berätta om min tentadimma. Allt för att ni inte skulle få för er att mitt svammel berodde på att jag börjat med crack. /Wolf
Nils, nasta gang du stoter pa tha Wulf sa binder du fast honom i lamplig lykstolpe sa han inte flyttar fran stan, Capisce? Atminstone tills jag har kommit hem och smiskat honom med sombreron.
Ulf, trevlig traditionell feeling dock att du och jag diskuterade snöskottning medan kjoltygen talade om matlagning.
I feel you pain, kande mig ocksa otackt mainstream efter att ha fatt en lasare, dvs du. Kvavde dock mina impulser att avsluta fanskapet da jag kanner att jag atminstone borde halla igang tills jag ar pa svensk mark igen. Dock ar det ju ïnne¨att sluta blogga nu, har jag hort. Sa hur man an gor blir det fel.
Johan, du har ta mig fan rätt. Överkänsliga människor som inte kan hantera ett simpelt dödshot har slutat skriva just därför. Själv ser jag mig hellre som Salman Rushdie än Patrik Ekwall. Sluta skriva för att man retat upp någon miljon människor? Pyttsan! (Det intressanta är hur jag räknar min aktivitet på denna sida i paritet till när de där crazy Iranian folks bannade Satansverser.)
Ponnyn, är det Nadja eller? Då tyckte jag nog att det var bättre när du kallade henne för Yoko.
Skicka en kommentar