Popsnöre incognito.

Jag skrev en text alldeles nyss om pop och vad jag tycker om vissa artister och hur jag tror att de tänker, men det känns bedrägligt att recensera musik. Som att säga att man visst kan tycka att viss konst är ful, men då måste samma person kunna säga åt en femåring att sluta rita när denne gör en teckning till sin pappa på födelsedagen, men han kan inte fortsätta produktionen för hans teckning inte når upp till en viss given standard som man mäter all konst efter. Jag tycker att viss konst är ful och jag hymlar inte ens om saken - till exempel Robert Rauschenberg är ju bara en usel kreatör, men jag mäter honom inte efter vad som är god smak. Jag kan tänka mig att musikrecensenter tänker i termer av att de uppfostrar ett barn. Skivbolagen, eller samhället, ser till att barnen lär sig rätt saker. Ibland är barnet elakt och får en dålig recension, men överlag räcker det att försöka balansera sin pedagogiska talang med en viss del humor och en hel del hänvisningar till pensionerade aktörer. Problematiken uppstår när en samling stofiler som Rolling Stones släpper ett nytt album, för hur förklarar man för sitt barn vad som är uttjatat när barnet har malt på i samma spår de senaste tjugo åren, när barnet i själva verket är lika gammal som ens farfar eller dylik äldre pensionerad person - fastän kanske åberopas demens eller annan åldersrelaterad sjukdom vilket inte känns helt oriktigt med tanke på att de som hängivet lyssnar på Stones år ut och år in gör det med samma tro, som när andra människor ber till Jesus. Eller i det unga barnets fall; lyssnar på sina föräldrar och tror att de talar sanning för jämnan. För att inte förgripa mig på andra människors smak ifråga om musik, som den där clownen från Skellefteå som klagade i lokalnyheterna på att symfoniorkestern får mycket pengar, tänker jag i alla fall stolpa upp dagens spelningslista.

Mighty Mighty Bosstones
Ariel Kill Him
Crowded House
Sarah Slean
Eels

Orange Juice
Gene
Selfish Cunt
Ricky Nelson
Morrissey
Magazine
Cocorosie
Tom Waits
Mavis Staples
The Specials
Anna Ternheim
Fireside
Friday Bridge
Sly and the Family Stone

Editors

Roxy Music

The Style Council
Mattias and the Everyday Mistakes
Basia Bulat
Laura Viers
Hello Saferide

Jag har förstått att andra människor brukar lägga upp dylika mp3-listor för att de tror att musiken berättar om hur deras dag har varit, men det är ju beroende av att man vet hur dessa personer relaterar till just den musiken. Själv avskyr jag att sätta in musik i en genre och det svenska språket är ju dessutom utrustat med ett obegåvat uttryck som hårdrock vilket i princip kan innebära glamboogie eller black metal. Jag skulle inte vilja säga att jag lyssnar in mig på kategorin "svensktoppsmusik" men nog fan dyrkar jag marken Plura vandrar. Nåja, jag tycker i alla fall att Eldkvarn levererar schysst komponerade stycken örongodis. Det som stör mig med samtidskulturen är önskan om att vara populär i massproduktionssyfte - att skriva en trallvänlig hit som alla kan nämna men ingen kan sätta in i ett sammanhang. Bring the riot! Klubba Idol-Agnes blodig med en järnfemma och lämna Dregen naken i den Småländska skogen, säger jag. Rolling Stones är typexemplet; hur man efter Exile on Main Street har upprepat samma låtar för varje skiva. Att Coldplay har gjort samma sak - skrivit en slagdänga och sedan spelat in den många gånger om - under hela sin patetiska karriär. Exemplen är otaliga. Och vad är exempelvis skillnaden mellan en arenakonsert och ett väckelsemöte i trakterna kring Vindeln? Mer fylla på Metallicas sammankomst, möjligtvis.