Gracias a la vida.

Jag har använt en del av min umgängeskrets under mitt liv som en del i ett slags experiment, där jag ställt kulturella avvikelser mot gängse normer och kastat in dem (mitt umgänge) i kontext där osäkerheten kring livskvalitet börjar ifrågasättas. När jag ser tillbaka på min uppväxt och de situationer jag ställt min omgivning inför vill jag till lika delar ha det hela ogjort som att jag är stolt över mig själv och förstår att jag knappast skulle vara den individ som jag ser mig som idag utan den empiriska grund jag tillskriver mig själv. En nästan Kaufman:esque uppteckning av ett liv men med den väsentliga skillnaden att mina bryderier - framför allt i min ungdoms dager - var produkten av strävan efter utanförskap snarare än uppmärksamhet. En alienation som var förljugen och knappast unik men som formade mitt tankesätt under de där pinsamma tonåren när vardaglig ångest är ljusglimtar i påhittade trauman. Det har ju alltid handlat om skolan, för det är i skolgången som identiteten har sin grund snarare än i den separata familjens nyckfulla uppfostrande av barnet. Nog för att jag aldrig lärde mig att räkna, men rent stilbildande var (och är) skolan en institution som saknar motstycke i det moderna samhället. Skolplikten (framför allt) är det som formar lerklumpar till små figurer som växer upp till en viljelös fårskock, till invånarna i samhället som dagligen accepterar sin roll i det habitus med små konstruerade relationer till populärjournalistik och gruppmentalitet, solidaritetsprinciper och arbetsmoral som är en del av komplexiteten i processer på såväl mikro-, meso-, exo- som makronivå. I min egen närmiljö har jag haft intelligenta, förstående och humoristiska föräldrar och syskon som gett mig ett stöd och kärlek som jag förstår - vis av livserfarenhet - inte är alla förunnat. Vad jag i grund och botten vill säga är att jag är lycklig!

Det kanske är förmätet av mig att citera Violeta Parra i titeln till den här texten, men det skänker en viss tvådimensionell enkelhet till mitt frustande, vulgära, färgglada och dynamiska utbrott här ovan. Det är ett medvetet val att inte ge min teatraliska person en nyans av mjukhet genom att blicka inåt i ett fejkat försök till amatörfilosofisk självrannsakan, knipa ihop ögonen och dra på munnen för att sedan slappna av, torka svetten från både panna och rövspringa och peka på reflektionen i speglen; är du pretentiös, din jävel?