Darwinism.

Jag är starkt kritiskt till forskningsvärlden överlag. Jag menar - det finns fortfarande människor som tror att den modell som mest korrekt speglar det faktiska samhället är konstruerad av Karl Marx. De kan tro detta därför att övertygelsen är en allmän spridd vanföreställning. Ungefär som att det finns de som tror att en högre makt har skapat homo sapiens efter en noga uträknad plan. Som att jag tror att den planen var en del av en Jönssonliganfilm från 1980-talet. Som att evolutionsteorin enligt Jean-Baptiste Pierre Antoine de Monet (riddare av Lemarck) har levt vidare mer eller mindre i sin ursprungliga form sedan 1809 (det är 198 år för er slösinnade människor) innan forskningen väljer att bygga konstruktiv kritik kring ämnet. Men det är i detta läge som jag vill ge cred till evolutionsteoretikerna på 1800-talet, för vad är ett bättre exempel på utvecklingslära än att det är i världens mest sekulariserade land med världens mest individualiserade invånare (enligt World Public Opinion) som den vetenskapliga analysen har utmanat den traditionella uppfattningen, det är i det land som närmast är att likna en teknokrati i jämförelse med andra stater som förnuftet övervinner bekvämligheten att aldrig utmana material som härleds till empirisk diskurs. De svenska forskarna har inte skapat rubriker som får en vetenskapsjunkie som mig själv att drabbas av nervös urinblåsa eller nagelbitarhybris utan har genom djurplågeri konstaterat att ungar till stressade, olyckliga djur (i detta fallet var det fjäderfän vilket kan specifieras som höns) i större utsträckning riskerar att bli stressade och olyckliga, enligt Public Library of Science, som enligt vad jag erfar skall räknas vara en tillförlitlig källa. Att miljö och genetik påverkar en avkomma är inte något som väcker uppseväckande frågor, anser jag. Det förklarar ju verkligen varför den där killen som verkade vara som vem som helst i sexårsåldern sakta men säkert växer in i rollen som en mobbare och rasist, det beror inte bara på tveksamt umgänge utan kanske till lika stor del på en arbetslös mamma som sitter hemma under köksfläkten med en dagskonsumtion av en ask gula Blend och där intresset för omvärlden knappast sträcker sig bortom Vecko-revyns reportage. Hon är ju dessutom bara några år över tjugo, så det är ju så passande, samtidigt som hon fantiserar om en stark karlakarl klädd i skinnväst som kan ta hand om henne och sedan röstar hon på Vänstern för att hon har ju lärt sig det sedan barnsben att det är så man skall göra när man lever på socialbidrag och medan hon sakta blir en allt större belastning för oss andra i samhället så växer hennes son in i rollen som inte bara en avvikelse från normen utan en direkt fara för sin omgivning. Sedan träffar sonen, när han är i fyrtioårsåldern, en tjej på tjugo och några till år som har en son men inte någon karlakarl klädd i skinnväst, och så sluts cirkeln och det skapas en ny generation som saknar alla möjligheter till att bli en framgångssaga på grund av att föräldrarna är genetiska avfällingar. Det är inte så konstigt att samhället bygger på elitism och att jämställdhet - för alla och ingen glömd - bara blir en fin tankeverksamhet så länge som det finns rättigheter för människor som inte förtjänar att ta del av konceptet frihet. Men så får man inte säga, för det strider mot den demokratiska civilisationens principer. Jag själv är inte heller en anhängare av denna åsikt, men det är alltid kul att leka med tanken. Eller att skriva blogg om det. Det är genom att tänka och ge kritik - både kontruktiv sådan och den andra varianten - men sedan diskutera igenom det talade eller skrivna ordet, som alla människor kan ses som hörnpelare i civilisationens utveckling. Utan utbildning och forskning skulle vi fortfarande förfölja skridfinnar och värdera mänskligheten enligt den rasbiologiska tematiseringen, eller de förbannade kvinnorna skulle inte ha rösträtt. Det är genom kritiskt tänkande som den där arbetslösa förtidsföderskan får möjlighet att lägga sin röstsedel på populisterna. Bollocks to it!