Jag reflekterade över författarskap och det skrivna ordet som ett medel för att förmedla sina tankar när det var dags att sortera intrycken efter Journal d'un curé de campagne vilken visades i förmiddags för oss konstvetare vid universitetet i Umeå. När vi sedan raljerade över filmen var det ganska uppenbart att bara för att man studerar ett sätt att hänga ut sina känslor behöver man inte förstå sig på dem. Det var lite lustigt när jag i sammanhanget kom att tänka på att det starka uttryckssättet som historien förtäljer (lågstämt allvar) påminner mig om Ian Curtis. Vad det var som drev honom att leva innan han tog sitt liv snarare än vad som fick honom att hänga sig. Medan jag just nu lyssnar på the Smiths.
Their only desire is to die.
Well, I'm afraid.
It doesn't make me smile.
I wish I could laugh.
Jag blev hur som helst otvunget sugen på att läsa Ronald Frederick Delderfields Gud är engelsman, igen. Eller Bitterfittan av Maria Sveland. Jag får ofta sådana infall - att ta en skönlitterär bok från hyllan och plöja igenom den från pärm till pärm - för att kunna fundera i realtid över vad som skrivits. En autistisk kvalitet, känns det som. Kvalitet? Appropå förmedla tankar och hänga ut sina känslor, jag bläddrade i pappersversionen av Västerbottens-Kuriren och läser hur en kroatisk fotbollsspelare blivit intervjuad i telefon, och journalisten skriver "När VK upplyser honom om fotbolls-Sveriges mest utnötta fras skiner han upp". Skiner han upp. Genom telefonen - vilken kille!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar