Ars amandi, arte et marte.

När inledningen - anförandet av denna dagboksform genom den första posten - blev en vandring i min så kallade själsliga boning där distans till det egna intellektet och insikten därom (tillkortakommanden därtill) avhandlades funderade jag hur detta verkar vara en allmänt spridd förtjusning av förverkligande, medan jag vill vara djupare än vardagsbetraktelser fastän det skiljer sig föga då jag fruktar inte alls något (skiljer på varken det ena eller andra). Realismen är lite för dominerande - på både gott och ont - när jag hamnar i samspel med självdiagnostiserande hobbypsykologi och utlämnande anteckningar i offentlig regi. Ehuru denna framställan av mina tankar inte besörjer delge mina känslor till någon oanmäld, lägger jag ändå upp vissa personliga förhållanden till allmän beskådan. Nu till momentet när himlen öppnar sig och skyfallet öser ned som spyor över alla och envar som inte begriper tjusningen med stadsmiljön utan bara drar upp dragkedjan på Elvinejackan ännu längre i halsen och irrar runt under bar himmel då lärdomen sedan barnsben sitter i att man icke skall stå under ett träd vid ett åskfall, vilket denna storm kan liknas vid, men så hittar de en industritomt och alla förmaningar som skrockfulla föräldrar har givit sina barn är som bortblåsta när de går mellan skotrarna som är uppställda till försäljning med en förtjusning som vore Thomas Quick lössläppt i ett dagis, medan vi andra håller oss inne i bibliotek och något museum där kulturen blickar mot frukten av sin egen kunskap, det vill säga vi som läser på universitet. Har anmält mig till höstterminen idag, och det var inte något självklart val. Jag har besparat mig själv några djupare funderingar kring själva valproceduren - gjort är gjort - och det är med glädje som jag tänker på ht 07, även om ett annat val skulle gett mig liknande känslor av framtidshopp. I slutändan kommer det nog bli kurs efter kurs som betas av i min akademiska kalender så det handlar alltså mer om turordning än att skilja ut en utbildning från en annan. Konstvetenskap är dock ledordet för höstens studium, trettio poäng sammanlagt (45 med det nyare räknesystemet) som uppdelas i två tredjedelar Från modernismen till idag och den mindre tårtbiten har den föga spännande men ganska sammanfattande beteckningen Konst och design. Jag har lekt med tanken att våren kommande år innefattar Etnologi C och en mindre kurs för att stilla min nyfikenhet och mätta min hunger efter konstkulturell teori, i form av Ikonen - visionens rum. Hah! Framtidsutsikter... Vem vet vad som händer fram tills dess, inte för att jag tror att farbror dödsängeln kommer och knackar på utan jag menar; jag har ju inga tvivel om mitt engagemang för hösten 2008, då i form av Biblioteks- och informationsvetenskap, som jag (i dagsläget) har tänkt skall leda till en magisterexamen. Lång väg att vandra men trägen blir en medioker slutprodukt om inte den riktiga talangen finns, som min gamle trumpetlärare brukade säga till den unge Nils som smög iväg på fredagens lunchrast för att träffa den där tjockisen i pingisrummet i Backenskolans gympahall. Inte så lite buskis...

Gav akvarellmåleriet en ärlig chans idag men jag saknade känslan av tjock färg som liksom sätter sig i kroppen och talar till sin skapare när motivet växer fram på duken, verket som kommer till liv och blir till konstnären och konstnären blir till verket och vi ser på varandra som var vi en klyscha i regi av Kurosawa [黒澤 明] och alla förstår den plågade mannen, men tyvärr - för min egen räkning - så slutar det med destruktion av min smärta genom det målade och slutligen en svart massa på målarduken när jag gör upp med mina demoner. Då kan jag önska mig ett lynne som hos van Gogh eller en krymplings lekamen som Henri de Toulouse-Lautrec, medan jag dricker mig närmare döden dag för dag. Men jag vill inte; alkoholismen har jag varit och tafsat på och jag betackar mig det gisslet. Och fastän hororna på Moulin Rouge inte delar en cigarett med mig i den sena nattens rus så inspireras jag av den avsmak jag känner för samtida populärkultur i allmänhet och vissa samhällsmedborgare i synnerhet, så jag kommer nog aldrig att sluta skapa. Kreativiteten är en ventil där jag har full och ingen kontroll. Det är en del av mig. Och en del av dig. Just dig, som tror att du känner något när det egentligen bara handlar om lycka. Inte förrän det mörkaste i en har nått ytan och man gråter över sin egen skam kan man säga att jag är en människa som skall tas på allvar! Men det kommer väl inte att hända, ni där som fördriver livet genom att pissa runt på internet innan ni äntligen får åka på en road trip till någon håla i Dalarna och titta på Robert Wells. Men, som jag sade, ni är en del av den kreativa processen i mitt liv. Egentligen - som det verkar efter att jag skrivit den här texten - det som definierar mitt liv.